D.A.D: God’s favourite

Satir kan vara ett mäktigt vapen. Ska man slåss mot överhet, maktmissbruk, orättvisor eller vanlig dumhet är humorns kraft inte att förakta. Samma sak med musiken. Lite knepigare blir det om man försöker sig på en combo; det är svårt att vara rolig och göra bra musik på en gång. Särskilt om man faktiskt vill bli tagen på allvar.

En av de dumheter som upprör mig mest är de skenheliga predikanter som skor sig grovt genom att sälja frälsning till högstbjudande. Sedan kvittar det om det är en Amerikansk tv-predikant eller en bondfångare från Storvreta som bygger tempel i industriområdet, riggar jesusfestivaler och mjölkar vilsna själar på såväl pengar som förnuft. Att den sistnämde skojaren är min granne gör ju inte precis saken bättre.

Dagens låt (som snurrade flitigt på förfesterna under tidigt nittiotal) försöker kombinera denna ilska med en satirisk taskspark – och lyckas riktigt hyggligt.

De danska hårdrockarna som efter påtryckningar från Disneys hyenor fick korta av sitt bandnamn till D. A. D släppte sitt andra album 1987. En mycket märkligt trallvänlig country&hårdrockshistoria som innehåller flera försök att vara rolig till tunga riff och tvåsträngad bas. Och av de är det bara dagens som lever upp till ambitionerna.

Textanalys är överflödig.

//P

God's favourite

Hey folks, believe in me

'Cause I'm a disciple can't you see?

Avoid the horrors of the big microwave

The instant dinner for the man in the cave

I'm sure the lord will forgive your faults

Now you just gimme your gold and follow my call

'Cause I'm one hell of a kid

I'm God's favourite

'Cause me and the lord we got this heavenly deal

He is my master and he taught me to steal

Yeah, me and the lord we got this fifty-fifty split

The old man says that I'm one hell of a kid

Yeah, the old man says that I'm one hell of a kid

I must be God's favourite

I'm God's favourite

I'm the son of the creator

I make a blind man hear

Now you just open your purse and feel the lord is near

'Cause he know your world It's written down in his book

And I'm his clerk I know what you took

So see you next time at the Jesus-show

Where blessings are costly and you can't say no

'Cause me and the lord we got this heavenly deal

He is my master and he taught me to steal

Yeah, me and the lord we got this fifty-fifty split

The old man says that I'm one hell of a kid

Yeah, the old man says that I'm one hell of a kid

I must be God's favourite

I'm God's favourite

Hey folks, listen to me

'Cause I'm one of God's boys can't you see?

'Cause I got the answers and you will seek them

Remember the dollars you saved over this weekend

Sins are free but it costs to confess

So your life lately has it been in a mess

'Cause I'm to decide if you are fit

'Cause we got the record and we know what you did

'Cause me and the lord we got this heavenly deal

He is my master and he taught me to steal

Yeah, me and the lord we got this fifty-fifty split

The old man says that I'm one hell of a kid

Yeah, the old man says that I'm one hell of a kid

I must be God's favourite

I'm God's favourite

'Cause me and the lord...

U know me & big G. don't give blessings for free

Gimme what u got or come down where it's hot

I can rap with Saint Peter & tell what you did

Johnny Cash: 16 tons

Dagens inlägg föranleds av två mycket disparata händelser: För det första så var det lärarmanifestation i staden härförleden. Upprop hade gått ut i de sociala medierna, och facket flaggade på sin webbsida. Nu skulle vi minsann knyta nävarna och visa kommunsnubbarna vad "satsa på skolan" egentligen betyder. Nämligen en skälig lön. Väl på plats förbyttes snart kamplusten mot den där synnerligen obehagligt pinsamma känslan av "snälla-ta-mig-härifrån-innan-jag-får-spatt". Manifestationen blev helt enkelt ett fiasko. Katastrofalt dålig uppslutning, tramsiga slagord, ännu fånigare visor och en varelse som på fullt allvar föreslog att vi skulle dansa. Det som lyste starkast var facket med sin frånvaro.

Kollegan kommenterade eventet med orden "nu går jag fan i mig med i gruvtolvan istället". Och jag var för ett ögonblick beredd att göra honom sällskap. En hederlig gammal gruvsång passar således.

Den andra anledningen till dagens låt är att jag tillbringat de senaste veckorna med ett altanbygge hemmavid. I detta projekt ingår en oförsvarlig mängd grävande av typen schakta bort en god bit av gräsmattan och jämna till. Vilket nu är utfört. För hand. Det har alltså grävts en sjuhelvetes massa den sista tiden. Då nynnar man lite på den här.

Vem som egentligen är upphovsman är lite oklart. Säkert är att Tennessee Ernie Ford gjorde den klassiska inspelningen 1955. Lika säkert är att den versionen egentligen är lite för glättig för texten. Som handlar om livet i kolgruvan; ett evigt slit och ständig skuld till gruvfirmans affär. Ungefär som det känns när man drar iväg den hundrafemtielfte skottkärran jord och sten till ett hörn av tomten och drar i några hundra trallskruv till. Detta förmedlas bäst av mannen i svart. Väljer således en live-version med Cash.

Attans vad jag ska chilla på sommarlovet.

//P

Sixteen Tons

Some people say a man is made outta mud

A poor man's made outta muscle and blood

Muscle and blood and skin and bones

A mind that's a-weak and a back that's strong

You load sixteen tons, what do you get

Another day older and deeper in debt

Saint Peter don't you call me 'cause I can't go

I owe my soul to the company store

I was born one mornin' when the sun didn't shine

I picked up my shovel and I walked to the mine

I loaded sixteen tons of number nine coal

And the straw boss said "Well, a-bless my soul"

You load sixteen tons, what do you get

Another day older and deeper in debt

Saint Peter don't you call me 'cause I can't go

I owe my soul to the company store

I was born one mornin', it was drizzlin' rain

Fightin' and trouble are my middle name

I was raised in the canebrake by an ol' mama lion

Cain't no-a high-toned woman make me walk the line

You load sixteen tons, what do you get

Another day older and deeper in debt

Saint Peter don't you call me 'cause I can't go

I owe my soul to the company store

If you see me comin', better step aside

A lotta men didn't, a lotta men died

One fist of iron, the other of steel

If the right one don't a-get you

Then the left one will

You load sixteen tons, what do you get

Another day older and deeper in debt

Saint Peter don't you call me 'cause I can't go

I owe my soul to the company store

T-rex: Children of the revolution

Ok, så här ligger det till: sommaren står för dörren. Två veckors intensivjobbande med aggressivt stirrande rättningshögar och betygssättarångest är till ända. Och jag är utsövd för första gången sen Eldkvarn brann. Livet är med andra ord ganska gott just nu, och då blir det naturligtvis problem. För allvarligt talat: hur många bra låttexter finns det därute som behandlar temat ”åh vad allt är bra, och jag känner mig harmonisk…?”

Således blir jag nödd och tvungen att välja en låt som får mig på ännu bättre humör, men ändå har några textmässiga kvaliteter. Fastnar för lite glamrock från sjuttiotalet. Marc Bolan frontade T-rex som lär ha varit närmast ikoniska i genren. Glamrocken som sådan var en rätt intressant företeelse – rätt enkel partyrock översköljd av attribut och attityd.( Ungefär samma koncept som åttiotalets ”hair-metal” med Motley Crue i hårsprejad tätposition.)

Åter till saken. Children of the revolution är en klassiker. Hela låten bygger kring ett tungt “dum-dum, da-da-da-dum, da-da-da-dum da-dum, da-dum, dum-dum” om ni förstår hur jag menar. Elegant i all sin enkelhet. Och efterhängset som en svängdörr.

Om den korta texten kan man säga en del. Men inte så mycket. Ironiskt nog kan man ju tolka den som en känga åt hela den industri och genre som Bolan till superhjälte:

”I drive a Rolls Royce

'Cos it's good for my voice, but you won't fool

The children of the revolution .”

Kan ju läsas som: jag är rik och känd popikon, men revolutionens barn faller inte för den ytligheten. Vill man dra ironin ett steg till kan man ju läsa in ett ”men tydligen går de på det ändå…” mellan raderna.

Och om denna tolkning är avsedd så är det ju hysteriskt roligt.

/P

Children of the revolution

Yeah

Well you can bump and grind

If it's good for your mind

Well you can twist and shout

Let it all hang out

But you won't fool

The children of the revolution

No, you won't fool

The children of the revolution

No, no, no

Well you can terraplane

In the falling rain

I drive a Rolls Royce

'Cos it's good for my voice

But you won't fool

The children of the revolution

No, you won't fool

The children of the revolution

No, no, no

Mikael Wiehe: Hemingwayland

Mitt förhållande till den svenska proggen är ambivalent. Å ena sidan finns en sympati med det politiska budskapet och uppkäftigheten. Å andra sidan har den mesta musiken knappast åldrats med värdighet. Det står en lite unken doft av kofta, träskor och hemodlad hampa över en hel del av den tiden. Om man undantar vissa alster av Nationalteatern, Peps och Hoola så misstänker jag starkt att svensk progg mest spelas av nostalgiska medelålders göbbar på personalfest.

Med detta sagt: i min bok intar Wiehe en särställning i genren. Han har ett visst förflutet i jazzmusiken och det märks ofta i låtuppbyggnaderna. Det är helt enkelt lite vassare och intressantare än exempelvis forne kollegan Afzelius argsina trallande.

Några gång under yngre stenåldern åhörde jag vid Wiehe live, och halvvägs in i konserten berättade han en liten historia om det ångestfyllda att i hans kretsar komma ut som Hemingwayläsare. Machomän (om än i vissa fall impotenta), krig, tjurfäktning och spritsmuggling stod måhända inte så högt i kurs hos kollegorna.

Hur som: han skrivit en underbar hyllningslåt till den Hemingwayska litteraturen.

Texten är naurligtvis gravt isbergsinspirerad och fullmatad med korthuggna referenser till de mer kända verken av Hemingway.

Eftersom jag gillar såväl Wiehe som Hemingway mycket starkt, och dessutom har en förkärlek för all form av snobbigt strösslande med litterära referenser är texten ett måste här på Innerfodralet.

/P

Hemingwayland

Snön är röd på bergets topp

Sakta stiger solen opp

Floden flyter trög och blank

Hjorten smyger ner mot strand

Vinden vänder, hanen gal

Plötsligt brinner skottet av

Lyckan är kort

i Hemingwayland

Ut ur skuggan, sval och ren

vacker som en hemlighet

Hon är kvinnan, han är han

Aldrig ska dom få varann

Klockan klämtar, tågen går

jorden tiger och regnet slår

när drömmarna dör

i Hemingwayland

Solen brinner stark och klar

Sand och död är allt han har

Döden frustar svart och vild

Äntligen står tiden still

Mannen och döden går mot varann

Blodet färgar arenans sand

Det är döden som vinner

i Hemingwayland

Vinden mojnar, dagen dör

Livet stannar utanför

Sakta vaggar havets famn

Båten är så långt från land

Var blev alla vänner av

Hajarna tar det sista man har

Himlen är så klar i natt

Luften är lätt och fylld av skratt

Döden leker nån annanstans

Livet skälver i min hand

Jag vill leva tätt intill

Håll mej kvinna, håll mej still

så flyger vi bort

från Hemingwayland

Green Day: Boulevard of broken dreams

Det vilar ett tungt ansvar på en faders axlar. Ansvarsfull som man är tar jag naturligtvis barnens musikaliska uppfostran på djupaste allvar och försöker med en dåres envishet inpränta att all bra musik gjordes långt innan de föddes. Det är inte alltid en lätt uppgift, men det tycks ha gett lite resultat. I alla fall när jag läser ungarnas spellistor lite lagom selektivt...

En aspekt av fostransuppdraget är att det i enstaka fall funkar åt båda hållen. Det händer att jag får nya låtfavoriter via knattarna, om än ibland på oväntade vägar.

Häromsistens kom äldste sonen hem och sa att han gillade punkbandet Green Day. Och då var det ju kört. Ut ryckte gamle punkpappan på uppdraget "nu-ska-vi-lära-barnen-vad-punk-minsann-är". Och det gick ju bra. Eller inte.

Största problemet med band som Green Day är inte att de är dåliga; en hel del är riktigt bra. Problemet är att det definitivt inte är punk. Tuggummistök möjligen. Brötpop kanhända. Men punk? Icke.

Nåväl: kontentan av ovanstående pedagogiska misslyckande blev att jag för första gången faktiskt lyssnade på låten Boulevard of broken dreams. Och insåg att den är riktigt skarp. Ackordföljden är rätt ljuvlig: ett Dsus2 och Asus2 med capo på första bandet sätter en skön taggighet åt det bitterljuva i balladen. Det lite grälla i ljudet ger det där extra spretet och gnisslet som behövs för att en låt inte bara ska bli slick, överproducerad och trist.

Sen ramar det in texten klockrent. Temat är ack så välbekant: ensam man vandrar nerför den metaforiska Boulevarden. Det är skuggor och hjärtan och staden som sover. Men det är ändå snyggt sjunget med en precis lagom kass sångröst.

Och eftersom ordet Boulevard är så ljuvligt så funkar texten på mig.

//P

Boulevard Of Broken Dreams

I walk a lonely road

The only one that I have ever known

Don't know where it goes

But it's home to me and I walk alone

I walk this empty street

On the Boulevard of Broken Dreams

Where the city sleeps

and I'm the only one and I walk alone

I walk alone

I walk alone

My shadow's the only one that walks beside me

My shallow heart's the only thing that's beating

Sometimes I wish someone out there will find me

'Til then I walk alone

I'm walking down the line

That divides me somewhere in my mind

On the border line

Of the edge and where I walk alone

Read between the lines

What's fucked up when everything's alright

Check my vital signs

To know I'm still alive and I walk alone

I walk alone

I walk alone

Led Zeppelin: Since I've Been Loving You

Jag har länge dragit mig för att skriva om Zeppelin här på Innerfodralet. Av olika skäl. Dels för att det är svårt att skriva om giganter utan att det låter futtigt. Jag menar: Hur gör man några av rockhistoriens allra största rättvisa i en litet blogginlägg? Förmodligen genom att ge fullkomligt fasiken i sådana betänkligheter. Nog med slikt således.

Värre är följande: Zeppelin må vara guds gåva till bluesrocken. Jimmy Page var förmodligen så bra som en gitarrist teoretiskt sett kan bli. Och Robert Plants stämma kommer inte långt därefter. Som band är de tajtare än det mesta, och de rockar blytungt när det vill sig. Och det vill det ju gärna. Men deras texter är för det mesta fullkomligt bedrövliga. ”Meningslöst” är ett ganska vänligt epitet i sammanhanget där ord som ”sexistiskt”, ”pubertalt” och ”fånigt” oftare låter sig användas. Och detta är ju naturligtvis ett problem för en bloggskribent som älskar bandet, men vill skriva om bra rocklyrik.

Alltså ber jag härmed om ursäkt för att dagens text nog egentligen inte håller måttet – men den får vara med ändå. Eftersom det är en sjuhelvetes bra låt.

”Since I've Been Loving You” är en gripande och tät historia där huvudpersonen kvider ur sig smärtan över Henne – hon som inte längre inte vill ha Honom. En arketypisk rockballad med andra ord, och egentligen ganska banal. Men nu är det ju en gång så i musiken att det är inte nödvändigtvis vad man gör, utan hur man gör det som räknas. För att namedroppa lite och citera Kierkegaard: det är engagemanget det kommer an på.

Och jösses vilket engagemang. Sällan hör man en sådan nervskärande förtvivlan sjungas. Robert Plant ylar sin desperation som en mollstämd vargflock på veganmöte och bakom, bredvid, över ligger Pages gitarr och dubblerar ångesten i ett närmast perfekt kvidande. Det regnar tungt genom låten av tårar, blå toner och gnisslande känslor. Hjärta och smärta har aldrig låtit bättre. Det blir inte mycket bättre än så här. Någonsin.

Eftersom Zeppelin inte hänger på Spotify får ni ett videoklipp.

http://www.youtube.com/watch?v=flcF4vNa61U

//P

Since I've Been Loving You

Working from seven to eleven every night,

It really makes life a drag, I don't think that's right.

I've really, really been the best of fools, I did what I could.

'Cause I love you, baby, How I love you, darling, How I love you, baby,

How I love you, girl, little girl.

But baby, Since I've Been Loving You. I'm about to lose my worried mind, oh, yeah.

Everybody trying to tell me that you didn't mean me no good.

I've been trying, Lord, let me tell you, Let me tell you I really did the best I could.

I've been working from seven to eleven every night, I said It kinda makes my life a drag.

Lord, that ain't right...

Since I've Been Loving You, I'm about to lose my worried mind.

Said I've been crying, my tears they fell like rain,

Don't you hear, Don't you hear them falling,

Don't you hear, Don't you hear them falling.

Do you remember mama, when I knocked upon your door?

I said you had the nerve to tell me you didn't want me no more, yeah

I open my front door, hear my back door slam,

You must have one of them new fangled back door man.

I've been working from seven, seven, seven, to eleven every night, It kinda makes my life a drag...

Baby, Since I've Been Loving You, I'm about to lose, I'm about lose to my worried mind.

Depeche Mode: Blasphemous Rumours

Vissa år i rockhistorien skulle man vilja uppleva igen. För att bara helt slumpmässigt ta ett på måfå vore ju 1967 rätt kul att uppleva. Under förutsättning att man överlever galenskapen.

År 1984 fyllde jag femton, och hade just börjat inse att musik kunde vara bra. Eftersom jag alltid ligger minst ett par år efter alla andra, så är det inte förrän långt senare som jag förstod vilket märkligt år detta var för skivindustrin och musikvärlden. Detta år kom Purple rain och Born in the USA ut. Samtidigt som Madonna skuttade runt i Like a virgin och van Halen hoppade. Red hot chili Peppers debuterade och filmen Spinal tap visades. Iron Maiden släppte Powerslave och Roger Waters solodebuterade med Pros and Cons. Och dessutom släppte Depeche Mode albumet Some great reward - plattan med People are people, Master and servants och Blasphemous rumours på.

I en musikblogg och sångtexter är nog Blasphemous rumours i det närmaste obligatorisk, så jag får be om ursäkt om jag är förutsägbar. Men den är ju faktiskt så bra.

Texten är enkel och kräver ingen djupare analys - men den har ett tilltal och ett allvar mitt i galghumorn som är oerhört tilltalande för en rabiat ateist som jag. Det är helt enkelt teodicéproblemet som avhandlas: Hur kan man tro på en gud som tillåter en sextonåring att försöka ta livet av sig, bara för att senare dö i en bilolycka? Fast formulerat som:

"I don't want to start any blasphemous rumours

But I think that God's got a sick sense of humor".

I övrigt talar musiken och texten för sig själv.

//P

Blasphemous Rumours

Girl of sixteen, whole life ahead of her

Slashed her wrists, bored with life

Didn't succeed, thank the Lord

For small mercies

Fighting back the tears, mother reads the note again

Sixteen candles burn in her mind

She takes the blame, it's always the same

She goes down on her knees and prays

I don't want to start any blasphemous rumours

But I think that God's got a sick sense of humor

And when I die I expect to find Him laughing

I don't want to start any blasphemous rumours

But I think that God's got a sick sense of humor

And when I die I expect to find Him laughing

Girl of eighteen, fell in love with everything

Found new life in Jesus Christ

Hit by a car, ended up

On a life support machine

Summer's day, as she passed away

Birds were singing in the summer sky

Then came the rain, and once again

A tear fell from her mother's eye

I don't want to start any blasphemous rumours

But I think that God's got a sick sense of humor

And when I die I expect to find Him laughing

Big Fish: Nyårshambo

För inte alls länge sedan upptäckte jag att svensk folkmusik kan svänga. Visst hade jag tidigare hört "Jazz på svenska" och förundrats över synkoper och försöken att simulera kvartstoner på piano. Men det där gnälliga knätofsandet med nyckelharpa kunde väl ändå inte vara riktig musik...

Sen släpade kära hustrun med mig på en spelning med Sofia Karlsson. Och hon hade några musiker med sig. Och jösses vilka musiker: Roger Tallroth från Väsen på gitarr. Olle Linder på bas och percussion. Esbjörn Hazelius på diverse strängar. Jag måste erkänna att det svängde värre än det mesta. Den kvällen fick mig att omvärdera den svenska folkmusiken.

Och inse att den svenska folkmusiken har mycket gemensamt med den gamla söderbluesen: samma förkärlek för de blåare nyanserna i skalorna och harmonierna; samma gräsrotsperspektiv på musiken. Samma betoning på känslan över instrumentmärkesfetichism.

Till yttermera visso verkar de till och med dela lite av folkloren och mytologin: i bluesen handlar det om att sälja sin själ till djävulen vid korsvägen för den ultimata bluesen. I den svenska varianten säljer spelmännen sig till näcken för att få lära sig näckens polska och andra djävulska musikaliteter. Att musiken i sig är livsfarlig tycks etablissemanget på båda sidor atlanten varit överens om.

När folkmusiken är som bäst har den ett sug, och ett medryck som är - just djävulskt.

Jag är rätt svag för folkmusikinfluenser i rockmusiken. Tyvärr finns här en rätt fin gräns att balansera på; det är inte långt till Nordman-tramset. Men rätt utfört kan det bli ruskigt bra. Som till exempel hos Uppsalabandet "Big Fish".

De startade som industriband i slutet på 80-talet, men gled på nittiotalet mer in på en egensinnig experiment-hardcore-folkmusik-trall-metal med förkärlek för medeltida instrument.

De gjorde några fullängdare under första halvan av nittiontalet som inte riktigt går att få grepp om. Spretigt är bara förnamnet. Men guldkornen är verkligen självlysande. Som låten "Nyårshambo". Det är en obligatorisk nyårspartylåt i hambotakt, som blandar ett rock-ös med en suggestiv folkmusikunderton till en ljuvligt skälmsk undergångsdans.

Jag måste erkänna att jag är sanslöst svag för textens domedagsstämning som lyckas tecknas med en viss glimt i ögat. Som om sångaren vill säga: det är fullständigt kört, allt är åt helvete, men jag bjuder på en liten flört och en leende ändå.

Sånt går hem.

Bara själva refrängintrot: "Det verkar som det blivit nyår igen"
andas en uppfriskande distans till undergången som den förutspås i fortsättningen

"en stor del av vårt liv har gått, ett tu tre

och vi skall också tyna bort, ett tu tre

då finns det ingen tid att sörja"

Andra pärlor ur askhögen som utgör den dystopiska texten är:

"Jag vill till himmelen, men jag vill inte dö

Blir kvar i helvetet istället"

Eller varför inte låtens början:

"Och natten den är vild, och dagen den är svår

och ingenting finns däremellan"

Det är otroligt snyggt i sin blandning av vemod, undergång och nattsvart humor.

Till skumma toner och något som jag i alla fall tror är en hambotakt...

Spotify har inte fattat någonting, men på Youtube finns videon.
(Är den månne inspelad i källaren på Uplands nation?)

//P

Nyårshambo

Och natten den är vild, och dagen den är svår

och ingenting finns däremellan

Rädsla för imorgon, skam ifrån igår

och Satan skyfflar kol i källarn

Det stora är fördärvat, allting fint är litet

snart finns inte ens det lilla kvar

Ansiktet är grått och samvetet är slitet

varje dag är som den sista dan vi har

Det verkar som det blivit nyår igen

ett nytt år har gått till ända igen

och det som skett kan aldrig hända igen

nu skall den nya tiden börja

Det verkar som det blivit nyår igen

en stor del av vårt liv har gått, ett tu tre

och vi skall också tyna bort, ett tu tre

då finns det ingen tid att sörja

Jag vill till himmelen, men jag vill inte dö

Blir kvar i helvetet istället

Jag ger mig ut och letar upp en vacker mö

och väntar på den stora smällen

Ty ingenting kan gro på jorden, som den snurrar

vi förstår det både hon och jag

Raketer lyser upp i skyn och alla hurrar

nu begynner vår domedag

Det verkar som det blivit nyår igen

ett nytt år har gått till ända igen

och det som skett kan aldrig hända igen

nu skall den nya tiden börja

Det verkar som det blivit nyår igen

en stor del av vårt liv har gått, ett tu tre

och vi skall också tyna bort, ett tu tre

då finns det ingen tid att sörja

Roger Waters: the Pros and Cons of Hitchhiking

Roger Waters första soloalbum efter Pink Floyd (om man inte - som vissa i vänkretsen - räknar 'the Final Cut' som soloprojekt) är en ganska märklig historia. Inte bara för att det är ett konceptalbum, och inte heller bara för att det är ett av de mycket få musikalster mannen fått ur sig som inte grottar ner sig i kriget eller hans pappas död. Albumet utspelas nämligen så att säga "i realtid".

The Pros and Cons beskriver i text och musik dryga 40 minuter av drömmar och halvslummer mellan halv fem på morgonen och strax efter fem. På lika många minuters vinyl. Bara det är rätt coolt. Sångerna avhandlar den halvsovande mannens drömmar, mardrömmar, tillvaknanden och omsomnanden, och texterna är onekligen därefter. Det vill säga hoppiga, känslofulla, ocensurerade och ibland med den där krypande obehagskänslan man kan få av drömmarnas obönhörliga svarta logik.

Temat är tydligt - närmast övertydligt - och gränsar stundom till det patetiska: mannen är en typisk gift karlslok som drömmer om unga blonda lifterskor, motorcyklar och någon diffus hippielängtan efter självhushållning på landet. Skolboksexempel på medelålderskris med andra ord. Och skivomslaget hjälper ju inte till precis...

Ändå blir det faktiskt intressant - och det är i drömmens ramverk som texterna tillåts att bli intressanta trots att de behandlar ett ganska platt tema. Här återfinner vi några av de ballaste textrader jag någonsin trallat med i. Håll i er nu:

"Fixed on the front of her Fassbinder face

Was the kind of a smile

That only a rather dull child could have drawn

While attempting a graveyard in the moonlight"

Det är fasen i mig konst.

Drömlogiken tar sig uttryck i hur skuldkänslorna över förälskelsen i den unga lifterskan manifesteras:

"And then in the trees I heard a twig snap

Warning lights flashed on my map

I opened my eyes and to my surprise...

There were Arabs with Knives

At the foot of the bed

Right at the foot of the bed

Oh my God how did they get in here?

I thought we were safe home in England

She said 'Come on now kid, it was wrong what you did

You've got to admit it was wrong' "

Eller när (fortfarande i drömmen?) gröna-vågen experimentet gått åt pipan, frun stuckit med någon annan, och mannen inte vet var han ska ta vägen med sitt liv:

I'm standing on the leading edge

The Eastern seaboard spread before my eyes

"Jump" says Yoko Ono

"I'm too scared and too good looking" I cried

"Go on", she says

"Why don't you give it a try?

Why prolong the agony all men must die"

Musikaliskt är skivan fenomenal. Med Clapton på gitarren och Michael Kamen som sköter keyboards och stråkar är det bäddat för värdig inramning av Waters drömmar. Pretentionerna är skyhöga, och jag är lite svag för det. Det finns alldeles för många band som tycks känna sig tvungna att låtsas som om de inte tar sin musik på allvar. Lite självdistans är väl i och för sig en god egenskap, men det är uppfriskande med konstnärer som faktiskt sticker ut hakan och gör konst. Pretto är kul helt enkelt.

Men - och detta är ett stort men - det som skiljer det pretentiösa konstverket från pekoralet är ju kvaliteten. Har man höga pretentioner så vill det till att man är bra. Och mycket kan man säga om Roger Waters - men nog fan är han bra.

//P

Hela texten finns att läsa här.

Digitala underverk

Blev i dagarna tvungen att blåsa ur och installera om min burk. Ett smutt litet heldagsnöje. Tyvärr verkade en del inställningar, loggfiler och annat krafs försvinna på kuppen. Vilket ju är till förtret för mig, men knappast torde bekymra eventuella läsare. Om det inte vore för att mina spellistor på Spotify råkade försvinna. Och med dem även "innerfodralet"...

Nu finns dock Innerfodralet som spellista igen, men den har nog ny adress. Ni som prenumerar eller har bokmärkt den måste således göra om proceduren.

Beklagar detta.

//P

Eels: My Beloved Monster

Bandet Eels är namnet på Mark Oliver Everett och de musiker han för tillfället råkat samla ihop. Eels spelar ofta en märklig indie-rock-pop där melodiöst vemod blandas friskt med brötgitarrer, udda ljudlandskap och en hel del rena konstigheter. Det blir kanske inte alltid bra, men garanterat aldrig tråkigt. Everetts och Eels brokiga karriär har en tjugo år på nacken nu, och låten för dagen är hämtad från bandets debutplatta Beautiful Freak.

På något sätt sätter låten lite av tonen för de år som skulle komma. En rad tragiska händelser präglade hans musik under det sena 90-talet; skiva nummer två kan närmast beskrivas som en musikalisk bearbetning av systerns självmord och moderns bortgång i cancer.

My beloved monster fanns med i filmen Shrek. Låten tolkades där tämligen bokstavligt, och kan tänkas handla om ”mitt älskade monster” som är det enda som står mellan mig och den hemska värld vi lever i. Lite av ”tillsammans tar vi oss igenom det här”. Och det är ju för all del rart.

Men man kan tolka texten annorlunda. Everett sjunger att han och hans älskade monster delar regnrock, och går överallt tillsammans. Hans monster kan alltså ses som en del av honom själv. Kanske hans mörkare sidor? Kanske den depression han lidit av? Att Everett haft problem med sin mentala hälsa har han själv tillstått, och jag tror att texten kan läsas på detta mer metaforiska sätt. Monstret som demon snarare än flickvän.

Läst på detta sätt, och till den dystra melankoli som ryms i musiken, vänds låten från träsktrollsgull till en betydligt vassare kontemplation över det mörker som trots allt kan hållas som sköld mot en grym verklighet.

Inte särskilt upplyftande så här på fredagen, men jag har å andra sidan haft en dålig dag.

Vackert är det i alla fall.

//P

My beloved monster

My beloved monster and me

We go everywhere together

Wearing a raincoat that has four sleeves

Gets us through all kinds of weather

She will always be the only thing

That comes between me and the awful sting

That comes from living in a world that's so damn mean

My beloved monster is tough

If she wants she will disrobe you

But if you lay her down for a kiss

Her little heart it could explode

She will always be the only thing

That comes between me and the awful sting

That comes from living in a world that's so damn mean

La la la la la la la la

La la la la la la

Iggy Pop: Some Weird Sin

I mina depprockande tonår odlade jag mycket målmedvetet svårmod, kvasiintellektuell djupsinnighet och någon form av poetiskt utanförskap. Inte utan viss framgång måste tilläggas. I det paketet ingick naturligtvis en hel del poesi - ett intresse som liksom musiken förföljt mig sedan dess. Även om svårmodet lättade betydligt när man växte upp.

En av de första dikter som bet sig fast hos mig var helt otippat en ganska otypisk historia av Fröding: "En Ghasel". Dikten beskriver utanförskapet, och den där känslan av att stå bredvid och titta på när livet och världen händer "dom andra". Jag minns fortfarande min mamma svensklärarens förfärade blick när jag i tolvårsåldern visade henne mitt diktfynd i familjens bokhylla. Hon tyckte nog att jag var för liten för den typen av allvarsord.

Några rader sitter fortfarande - de går ungefär såhär:

"Jag står och ser på världen genom gallret

Jag kan, jag vill ej slita mig från gallret

Ty i mig själv är smitt och nitat gallret"

Den där känslan smyger sig fortfarande på en titt som tätt, men den är inte odelat ångestladdad. Det finns ju även något befriande i utanförskapet.

När jag numera drabbas av den sätter jag på Iggy Pop och "Some weird sin". För mig beskriver den samma stämningsläge, fast med ett annat recept. När punkfarfar känner sig utanför hittar han på jävelskap och syndar, istället för att ömka sig själv och skriva centrallyrik.

Även där finns något befriande.

Låten öppnar med:

"Well, I never got my license to live

They won't give it up

So I stand at the world's edge"

Lite senare fortsätter han:

"I'm trying to break in

Oh, I know it's not for me

But the sight of it all

Makes me sad and ill

That's when I want- Some Weird Sin

[...]

Just to relax me"

Tillsammans med den skramliga kompgitarren och ett rätt sprittande melodiriff blir det helt rätt i sammanhanget.

Att sedan knarkaren som Bowie en gång varnades för att umgås med, numera bara har sexpack på magen, är en annan historia...

//P

Some Weird Sin

Well, I never got my license to live

They won't give it up

So I stand at the world's edge

I'm trying to break in

Oh, I know it's not for me

And the sight of it all

Makes me sad and ill

That's when I want- Some Weird Sin

Things get too straight

I can't bear it

I feel stuck, stuck on a pin

I'm trying to break in

Oh, I know it's not for me

But the sight of it all

Makes me sad and ill

That's when I want- Some Weird Sin

That's when I want- Some Weird Sin

Just to relax with

Yeah, some dumb, weird sin

For a while anyway

With my head on the ledge

That's what you get out on the edge

Some Weird Sin

Things get too straight

I can't bear it

I feel stuck, stuck on a pin

I'm trying to break in

Oh, I know it's not for me

When the sight of it all

Makes me sad and ill

That's when I want- Some Weird Sin

That's when I want- Some Weird Sin

Just to relax with

That's some dumb weird sin

For a while anyway

With my head out on the ledge

That's what you get out on the edge

Some Weird sin

Madness: Cardiac Arrest

Jag upptäckte Madness i nian. På en lunchrast. I normala fall har jag ingen aning om när jag först stötte på ett visst band, eller en särskild låt - särskilt som jag tenderar att ligga minst ett decennium efter alla andra när det gäller musikaliska fynd. Anledningen till att jag minns just detta är att de sju tossiga engelsmännen lyckas väcka exakt samma sprittande känsla varje gång jag hör dem. Och precis samma fåniga leende spricker ofelbart upp.

Madness musik befinner sig i en surrealistiskt, närmast Monty Pythonsk, limbo mellan den mer renläriga ska/2-tone-musiken och ren brittisk gladpop. Den balanserar ofta farligt vingligt på gränsen mellan briljant pop och rena fånigheter. Dock välspelad, och fenomenalt tajt med en ständig baktakt och mycket blås. Soundet är rätt speciellt; de käcka melodierna har oftast en melankolisk underton, och det finns alltid en lite mörkare nyans att finna för den som lyssnar en gång till. Personligen tror jag det beror på skumma tonarter och en hel del molliga ackord som bryter stilfullt mot den poppiga ytan.

Låten Cardiac Arrest är ett utmärkt exempel. Inledningen hamrar dystra pianoackord långt ner i basen. Sen smyger upptempot fram och det där sprittande lekfulla sätter igång. Det här är egentligen inte en av bandets vassaste låtar, men orden kontrasterar nästan provocerande mot musiken. Texten beskriver hur mannen mitt i ekorrhjulet som sitter på bussen på väg till jobbet. Trafiken är tät, bussen är full med folk och mannen är försenad. Han blir mer och mer stressad, ända tills den ofrånkomliga hjärtattacken slår till.

Man får förlåta textförfattarna för en del banaliteter och sensmoralklyschor av typen "don't you worry, theres no hurry, it's a lovely day". Kanske lite väl mycket Carpe fucking Diem för min smak. Trots detta: det lätt cyniska och torrt bistra konstaterande av tragiken i konstrast till Madness musik får det att fungera fantastiskt ändå.

//P

Cardiac Arrest

Papers in the morning

Bowler hat on head

Walking to the bus stop

He's longing for his bed,

Waiting with his neighbours

In the rush hour queue

Got to get the first bus

So much for him to do.

He's got to hurry

Got to get his seat

Can't miss his place

Got to rest his feet.

Ten more minutes till he gets there

The crossword's nearly done.

It's been so hard these days

Not nearly so much fun.

His mind wanders to the office

His telephone, desk and chair

He's been happy with the company

They've treated him real fair.

Think of seven letters

Begin and end in 'C'

Like a big American car

But misspelt with a 'D'.

I wish this bus'd get a move on,

Driver's taking his time.

I just don't know, I'll be late

Oh dear what will the boss say?

Pull yourself together now

Don't get in a state

Don't you worry

There's no hurry

It's a lovely day

Could all be going your way

Take the doc's advice

Let up enjoy your life

Listen to what they say

It's not a game they play.

Never get there at this rate

He's caught up in a jam.

There's a meeting this morning

It's just his luck oh damn!

His hand dives in his pocket

For his handkerchief.

Pearls of sweat on his collar

His pulse-beat seems so brief.

Eyes fall on his wristwatch

The seconds pass real slow

Gasping for the hot air

But the chest pain it won't go.

Tried to ask for help

But can't seem to speak a word,

Words are whispered frantically

But don't seem to be heard.

What about the wife and kids?

They all depend on me!

We're so sorry

We told you not to hurry.

Now it's just too late

You've got a certain date

We thought we made it clear

We all voiced our inner fears

We left it up to you

There's nothing we can do.

Doktor Kosmos: Borgarsvin & Doktor Vänster

Nu är jag arg. Och att döma av den senaste stormen i kulturens ankdamm bör man kanske inte skriva blogginlägg i vredesmod. Men lyckligvis är jag ju inte riktigt i den positionen att det spelar någon som helst roll. Det är även möjligt att det är stendumt att bekänna politisk färg i en musikblogg - men det bryr jag mig inte heller om. Mycket av den musik som berör mig mest har politiskt budskap, eller i alla fall politiska undertoner, så det är ofrånkomligt att vi skulle hamna här förr eller senare.

Således: här är hakspetsen. Klipp till om ni måste.

Det är regeringen som triggar mig denna gång. Inte nog med att fårskallen som är min högste chef - Fänrik Fjun eller "Majoren som folktandvården glömde" som min kollega brukar kalla honom- för var dag gör än dummare utspel om den skola han uppenbarligen inte vet ett smack om. Högste tuppen har mage att sitta i radioväkteri med hundögon och huvudet på sne och låtsas ha empati för arbetslösa och utförsäkrade. Att mortelsamlerskan vägrar avgå får väl närmast räknas som självmål i det här sammanhanget.

Eftersom min politiska hemvist ligger ganska långt åt andra hållet, så har jag ju lätt att reta upp mig på det nuvarande styret. Jag väljer dock att mörka exakt vad som fick upp min adrenalinnivå denna gång. Men det handlar om hur en del människor resonerar kring "världens högsta skatter", "bidragssnyltare" och "det-är-klart-att-företagarna-flyr-sverige-det-är-ju-så-svårt-att-bedriva-företagande-i-det-här-landet-med-LAS-och-MBL-och-annat-åsså-är-det-ju-så-höga-skatter-på-mina-vinstmiljarder".

Se då regrederar jag och blir 16-årig halvanarkist igen...

Väljer därför lite Doktor Kosmos idag. I normala fall är jag allergisk mot den här typen av finurlig indiepop med haltande texter och en närmast postmodern inställning till sånt som ackordföljder, instrumentsättning och ljudbild. Men Doktor Kosmos är så charmiga i sitt tilltal, och skriver så häpnadsväckande låtar att man måste lägga sig platt. Det är ruskigt bra.

Låten "Borgarsvin" är en ljuvligt uppgörelse med somliga övre-medelklassvärderingar. Lyssna och njut av rader som 'invandrare är en färgklick' - säger hon, och älskar keramik. När jag blir tillräckligt sned av politiska motiv, funkar den här texten som rehabilitering.

Men jag vill även problematisera en smula. Saken är den att jag själv ju onekligen är en typisk medelklass-svenne. Knappast revolutionär, och så där lagom försoffat teoretiskt vänster. Och ja, jag tillhör de som tjänat bra på regeringens medelklassflörtande skattepolitik. Men inte fan gillar jag det.

Därför är låten "Doktor Vänster" en härlig tröst. Den drömlika texten avhandlar helt enkelt rätten att vara just försoffad medelklassvänster. Här finner vi strofen:

Doktorn sa: "Du är en fejk

Mycket snack och lite strejk

Din fina solidarisering

en tuggummitatuering

Nog är du en fet posör

en liten radhusrevoltör

Men faktiskt gäller vad man säger

inte bara vad man gör.

för tusen kommukids som du

med kommuhjärtan bygger ju

tillsammans upp ett slags astral

krockkudde utav moral

som fångar upp de små och svaga

ändrar deras levnadssaga

sån är socialismens kärna

i min vänstervridna hjärna"

och den lever jag på. Nu ska hem och dricka mojje, käka medelklassmat

och gnälla på den svaga oppositionen.

//P

Adolphson & Falk: Sthlms Serenad

Av någon outgrundlig anledning är jag oerhört svag för Adolphson & Falk. Det är egentligen inte alls min typ av musik, men det finns något i hela konceptet som är så smittsamt. Två typiska ingenjörstyper från det tidiga 80-talet, kompletta med glasögon, nördiga kulspetspennor i bröstfickan och mängder med teknik-, och datorreferenser gör att de egentligen borde diskvalificeras från alla seriösa musikscener omedelbums.

Om det inte hade varit för den musik de faktiskt gjorde. Som var både snygg, smart och helt enkelt riktigt jädra bra. Så här års har vi väl alla ledsnat på rimorgien i "Mer Jul", och då är det bra att påminnas om att duon gjorde en hel del svenska syntklassiker när det begav sig. (Blinkar blå, Vidare, Bärande våg, 10010,...)

På deras första album återfinns den charmerande storstadshymnen "Sthlms Serenad" som är en genomsöt liten kärleksbagatell om den poppiga Cathrine och Motorcykel-Jonny. Jag kan faktiskt inte riktigt förklara det, men låten får mig alltid på ett så barnsligt och spralligt bra humör. Sången är sparsmakad med återhållsamt vemod, och texten är elegant rimmad - som de flesta av duons. Eller vad sägs om rimmen:

"Det hörs ett vrål ifrån tusen kubik,

men för Jonny själv är det ljuvlig musik"

eller

"Intill en port väntar Cathrine

med sin synt-pop och sin avmätta min"

Helt enkelt självlysande.

//P

Sthlms Serenad

Det hörs ett vrål ifrån tusen kubik,

men för Jonny själv är det ljuvlig musik,

som en frihetssång,

genom nattens trafik mot en soluppgång.

Intill en port väntar Cathrine

med sin synt-pop och sin avmätta min,

men hon tinar upp,

när Jonnys maskin vrålar ut sin sång,

att natten är lång

* i Stockholm,

i en Stockholmsserenad.

I Stockholm,

i en stockholmsserenad.

Och hon tar på sina softade glas,

för hon vet så väl hur Jonny ska tas.

Hon kan spela med

sin look och sin grace och sin säkerhet.

Och dom flyr bort mellan sovande hus,

över tysta torg, under stjärnornas ljus,

och dom hör på håll

storstadens brusande ljudlöshet,

och natten är het

* i Stockholm...

Det ryms en evighet innan hanarna gal,

innan Jonny står i sin datacentral

med sin "frihetssång",

och Cathrine är tillbaks vid sin portuppgång,

för natten är lång

Muddy Waters och Peps Persson

Med jämna mellanrum får jag ett närmast omättligt sug efter lite riktig blues. Inte för att jag är låg, blå eller nere utan bara för att det svänger så infernaliskt. Bokstavligen. Det finns något oerhört kittlande i hur mycket bra det går att göra med tolv takter, tre ackord och några blåa toner.

Den musik som ligger mig närmast hjärtat är skyldiga bluesen så gott som allt; det är omöjligt att tänka sig Stones, Zeppelin eller hela hårdrockssvängen utan dess rötter som ligger djupt ner i den amerikanska träskleran. I min värld har det sällan gjorts bättre musik än den som blev till under 60- och 70-talet då engelsmännen förädlade den amerikanska bluesen/rocken och vässade till den.

Men åtminstone några gånger varje år smiter jag in bakom marshallkulisserna och återvänder till den rena bluesen. Före distboxar, långt hår, spandexbrallor och sönderslagna hotellrum.

Det här inlägget är ett mellanläge. Det är fredagen efter årets första arbetsvecka, och då funkar inte riktigt Johnson eller de mer melankoliska orginalen. Jag behöver något röjigare, och hoppar därför rakt in den elektrifierade bluesen. Där vi hittar hjältar som John Lee Hooker, Howlin Wolf, Bo Diddley och Muddy Waters. Den sistnämda gjorde låten Got My Mojo Workin till en bluesklassiker, även om det inte var hans egen. Och den svänger sanslöst.

En "Mojo" är egentligen en liten voodoo-pryl - en helig, magisk liten påse som kan användas för att trollbinda folk, men i överförd betydelse betyder det snarast "charm" eller "sex appeal". (Vad nu det heter på svenska?) Vilket i språkvetenskapens namn är helt logisk med tanke på att ordet "charm" har gjort samma resa.

Texten "Got my Mojo workin, but it just won't work on you" betyder alltså ungefär "Fan också, jag limmar allt jag kan men min charm biter inte på dig". Inte så vansinnigt upphetsande text, och knappast poetiskt nog för den här bloggen. Tur då att vi har Peps Persson - den svenska rotbluesen personifierad. Han har gjort egensinniga svenska versioner av några bluesklassiker och på sin djupaste skånska och med skägget fullt av hampa brölar han iställlet: "Min trollmoj funkar, men inte alls på dig".

Och då blir man så lycklig. Bara ordet "trollmoj" är nog för att platsa i en blogg om musiktexter. På samma skiva hittar vi också "Hokus Pokus man".

På Spotify lägger jag upp både Peps version, och Muddy Waters. Samt, bara för att den svängde så bra, en variant med Ike och Tina. Vilken röst den kvinnan hade en gång i tiden.

//P

Jimi Hendrix: The Wind Cries Mary

Efter en längre tids dvala återuppstår nu innerfodralet. Bloggaren har under året drabbats av svårartad renoveringshybris, vilket föranlett att låttexter, rock'n rollpoesi och musikeskapismen fått stå tillbaka för mer prosaiska angelägenheter. Som att dra ut pappspik, måla, tapetsera och dra in el i vedbon.

För att fira återuppståndelsen drar vi till med lite Hendrix.

Jag måste erkänna att jag inte är någon större kännare; för en rocker-wannabie som jag är han naturligtvis obligatorisk, och jag inser naturligtvis hans storhet i musikhistorien. Men under många år avfärdade jag tyvärr mycket av hans musik som "jo-det-är-ju-naturligtvis-genialt-men-vem-orkar-lyssna". Det är först på senare år som jag återvänt, och verkligen lyssnat in mig på musiken. Och naturligtvis är det ju precis så bra som jag hela tiden borde ha insett.

The Wind Cries Mary lär ha skrivits efter ett bråk med flickvännen. Man ser framför sig hur den redan ångerfulla mannen ser sin kvinna vandra iväg i sårad ilska nedför gatan, medan ensamheten sakta sveper in i den lägenhet där de hårda orden fortfarande hänger kvar i luften.

Den lite sorgliga texten är vacker i sin enkelhet, och omkvädet i titeln varieras med växlande grad av frustration och desperation. Onekligen ett snyggt litet grepp.

Låten har det typiska Hendrixsuget, där melodin aldrig behöver ge vika för den vassa gitarren - som här är ovanligt lågmäld. En rasande bra låt som det senaste året blivit en personlig favorit.

och detta kan möjligen ha något litet att göra med att jag strax före jul spelade låten tillsammans med mina kollegor i skolans personalband. Vilket för mig innebar scendebut och förverkligandet av den dröm jag gått och burit på sen skoltiden; att stå på scen och lira gitarr.

Det är kul att vara tillbaka.

//P

The Wind Cries Mary

After all the jacks are in their boxes

And the clowns have all gone to bed

You can hear happiness staggering on down the street

Footsteps dressed in red

And the wind whispers mary

A broom is drearily sweeping

Up the broken pieces of yesterdays life

Somewhere a queen is weeping

Somewhere a king has no wife

And the wind, it cries mary

The traffic lights, they turn, uh, blue tomorrow

And shine their emptiness down on my bed

The tiny island sags down stream

’cause the life that lived is,is dead

And the wind screams mary

Uh-will the wind ever remember

The names it has blow in the past?

And with this crutch, it’s old age, and it’s wisdom

It whispers no, this will be the last

And the wind cries mary