Mitt förhållande till den svenska proggen är ambivalent. Å ena sidan finns en sympati med det politiska budskapet och uppkäftigheten. Å andra sidan har den mesta musiken knappast åldrats med värdighet. Det står en lite unken doft av kofta, träskor och hemodlad hampa över en hel del av den tiden. Om man undantar vissa alster av Nationalteatern, Peps och Hoola så misstänker jag starkt att svensk progg mest spelas av nostalgiska medelålders göbbar på personalfest.
Med detta sagt: i min bok intar Wiehe en särställning i genren. Han har ett visst förflutet i jazzmusiken och det märks ofta i låtuppbyggnaderna. Det är helt enkelt lite vassare och intressantare än exempelvis forne kollegan Afzelius argsina trallande.
Några gång under yngre stenåldern åhörde jag vid Wiehe live, och halvvägs in i konserten berättade han en liten historia om det ångestfyllda att i hans kretsar komma ut som Hemingwayläsare. Machomän (om än i vissa fall impotenta), krig, tjurfäktning och spritsmuggling stod måhända inte så högt i kurs hos kollegorna.
Hur som: han skrivit en underbar hyllningslåt till den Hemingwayska litteraturen.
Texten är naurligtvis gravt isbergsinspirerad och fullmatad med korthuggna referenser till de mer kända verken av Hemingway.
Eftersom jag gillar såväl Wiehe som Hemingway mycket starkt, och dessutom har en förkärlek för all form av snobbigt strösslande med litterära referenser är texten ett måste här på Innerfodralet.
/P
Hemingwayland
Snön är röd på bergets topp
Sakta stiger solen opp
Floden flyter trög och blank
Hjorten smyger ner mot strand
Vinden vänder, hanen gal
Plötsligt brinner skottet av
Lyckan är kort
i Hemingwayland
Ut ur skuggan, sval och ren
vacker som en hemlighet
Hon är kvinnan, han är han
Aldrig ska dom få varann
Klockan klämtar, tågen går
jorden tiger och regnet slår
när drömmarna dör
i Hemingwayland
Solen brinner stark och klar
Sand och död är allt han har
Döden frustar svart och vild
Äntligen står tiden still
Mannen och döden går mot varann
Blodet färgar arenans sand
Det är döden som vinner
i Hemingwayland
Vinden mojnar, dagen dör
Livet stannar utanför
Sakta vaggar havets famn
Båten är så långt från land
Var blev alla vänner av
Hajarna tar det sista man har
Himlen är så klar i natt
Luften är lätt och fylld av skratt
Döden leker nån annanstans
Livet skälver i min hand
Jag vill leva tätt intill
Håll mej kvinna, håll mej still
så flyger vi bort
från Hemingwayland
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar