Roger Waters: the Pros and Cons of Hitchhiking

Roger Waters första soloalbum efter Pink Floyd (om man inte - som vissa i vänkretsen - räknar 'the Final Cut' som soloprojekt) är en ganska märklig historia. Inte bara för att det är ett konceptalbum, och inte heller bara för att det är ett av de mycket få musikalster mannen fått ur sig som inte grottar ner sig i kriget eller hans pappas död. Albumet utspelas nämligen så att säga "i realtid".

The Pros and Cons beskriver i text och musik dryga 40 minuter av drömmar och halvslummer mellan halv fem på morgonen och strax efter fem. På lika många minuters vinyl. Bara det är rätt coolt. Sångerna avhandlar den halvsovande mannens drömmar, mardrömmar, tillvaknanden och omsomnanden, och texterna är onekligen därefter. Det vill säga hoppiga, känslofulla, ocensurerade och ibland med den där krypande obehagskänslan man kan få av drömmarnas obönhörliga svarta logik.

Temat är tydligt - närmast övertydligt - och gränsar stundom till det patetiska: mannen är en typisk gift karlslok som drömmer om unga blonda lifterskor, motorcyklar och någon diffus hippielängtan efter självhushållning på landet. Skolboksexempel på medelålderskris med andra ord. Och skivomslaget hjälper ju inte till precis...

Ändå blir det faktiskt intressant - och det är i drömmens ramverk som texterna tillåts att bli intressanta trots att de behandlar ett ganska platt tema. Här återfinner vi några av de ballaste textrader jag någonsin trallat med i. Håll i er nu:

"Fixed on the front of her Fassbinder face

Was the kind of a smile

That only a rather dull child could have drawn

While attempting a graveyard in the moonlight"

Det är fasen i mig konst.

Drömlogiken tar sig uttryck i hur skuldkänslorna över förälskelsen i den unga lifterskan manifesteras:

"And then in the trees I heard a twig snap

Warning lights flashed on my map

I opened my eyes and to my surprise...

There were Arabs with Knives

At the foot of the bed

Right at the foot of the bed

Oh my God how did they get in here?

I thought we were safe home in England

She said 'Come on now kid, it was wrong what you did

You've got to admit it was wrong' "

Eller när (fortfarande i drömmen?) gröna-vågen experimentet gått åt pipan, frun stuckit med någon annan, och mannen inte vet var han ska ta vägen med sitt liv:

I'm standing on the leading edge

The Eastern seaboard spread before my eyes

"Jump" says Yoko Ono

"I'm too scared and too good looking" I cried

"Go on", she says

"Why don't you give it a try?

Why prolong the agony all men must die"

Musikaliskt är skivan fenomenal. Med Clapton på gitarren och Michael Kamen som sköter keyboards och stråkar är det bäddat för värdig inramning av Waters drömmar. Pretentionerna är skyhöga, och jag är lite svag för det. Det finns alldeles för många band som tycks känna sig tvungna att låtsas som om de inte tar sin musik på allvar. Lite självdistans är väl i och för sig en god egenskap, men det är uppfriskande med konstnärer som faktiskt sticker ut hakan och gör konst. Pretto är kul helt enkelt.

Men - och detta är ett stort men - det som skiljer det pretentiösa konstverket från pekoralet är ju kvaliteten. Har man höga pretentioner så vill det till att man är bra. Och mycket kan man säga om Roger Waters - men nog fan är han bra.

//P

Hela texten finns att läsa här.