Muddy Waters och Peps Persson

Med jämna mellanrum får jag ett närmast omättligt sug efter lite riktig blues. Inte för att jag är låg, blå eller nere utan bara för att det svänger så infernaliskt. Bokstavligen. Det finns något oerhört kittlande i hur mycket bra det går att göra med tolv takter, tre ackord och några blåa toner.

Den musik som ligger mig närmast hjärtat är skyldiga bluesen så gott som allt; det är omöjligt att tänka sig Stones, Zeppelin eller hela hårdrockssvängen utan dess rötter som ligger djupt ner i den amerikanska träskleran. I min värld har det sällan gjorts bättre musik än den som blev till under 60- och 70-talet då engelsmännen förädlade den amerikanska bluesen/rocken och vässade till den.

Men åtminstone några gånger varje år smiter jag in bakom marshallkulisserna och återvänder till den rena bluesen. Före distboxar, långt hår, spandexbrallor och sönderslagna hotellrum.

Det här inlägget är ett mellanläge. Det är fredagen efter årets första arbetsvecka, och då funkar inte riktigt Johnson eller de mer melankoliska orginalen. Jag behöver något röjigare, och hoppar därför rakt in den elektrifierade bluesen. Där vi hittar hjältar som John Lee Hooker, Howlin Wolf, Bo Diddley och Muddy Waters. Den sistnämda gjorde låten Got My Mojo Workin till en bluesklassiker, även om det inte var hans egen. Och den svänger sanslöst.

En "Mojo" är egentligen en liten voodoo-pryl - en helig, magisk liten påse som kan användas för att trollbinda folk, men i överförd betydelse betyder det snarast "charm" eller "sex appeal". (Vad nu det heter på svenska?) Vilket i språkvetenskapens namn är helt logisk med tanke på att ordet "charm" har gjort samma resa.

Texten "Got my Mojo workin, but it just won't work on you" betyder alltså ungefär "Fan också, jag limmar allt jag kan men min charm biter inte på dig". Inte så vansinnigt upphetsande text, och knappast poetiskt nog för den här bloggen. Tur då att vi har Peps Persson - den svenska rotbluesen personifierad. Han har gjort egensinniga svenska versioner av några bluesklassiker och på sin djupaste skånska och med skägget fullt av hampa brölar han iställlet: "Min trollmoj funkar, men inte alls på dig".

Och då blir man så lycklig. Bara ordet "trollmoj" är nog för att platsa i en blogg om musiktexter. På samma skiva hittar vi också "Hokus Pokus man".

På Spotify lägger jag upp både Peps version, och Muddy Waters. Samt, bara för att den svängde så bra, en variant med Ike och Tina. Vilken röst den kvinnan hade en gång i tiden.

//P