Jimi Hendrix: The Wind Cries Mary

Efter en längre tids dvala återuppstår nu innerfodralet. Bloggaren har under året drabbats av svårartad renoveringshybris, vilket föranlett att låttexter, rock'n rollpoesi och musikeskapismen fått stå tillbaka för mer prosaiska angelägenheter. Som att dra ut pappspik, måla, tapetsera och dra in el i vedbon.

För att fira återuppståndelsen drar vi till med lite Hendrix.

Jag måste erkänna att jag inte är någon större kännare; för en rocker-wannabie som jag är han naturligtvis obligatorisk, och jag inser naturligtvis hans storhet i musikhistorien. Men under många år avfärdade jag tyvärr mycket av hans musik som "jo-det-är-ju-naturligtvis-genialt-men-vem-orkar-lyssna". Det är först på senare år som jag återvänt, och verkligen lyssnat in mig på musiken. Och naturligtvis är det ju precis så bra som jag hela tiden borde ha insett.

The Wind Cries Mary lär ha skrivits efter ett bråk med flickvännen. Man ser framför sig hur den redan ångerfulla mannen ser sin kvinna vandra iväg i sårad ilska nedför gatan, medan ensamheten sakta sveper in i den lägenhet där de hårda orden fortfarande hänger kvar i luften.

Den lite sorgliga texten är vacker i sin enkelhet, och omkvädet i titeln varieras med växlande grad av frustration och desperation. Onekligen ett snyggt litet grepp.

Låten har det typiska Hendrixsuget, där melodin aldrig behöver ge vika för den vassa gitarren - som här är ovanligt lågmäld. En rasande bra låt som det senaste året blivit en personlig favorit.

och detta kan möjligen ha något litet att göra med att jag strax före jul spelade låten tillsammans med mina kollegor i skolans personalband. Vilket för mig innebar scendebut och förverkligandet av den dröm jag gått och burit på sen skoltiden; att stå på scen och lira gitarr.

Det är kul att vara tillbaka.

//P

The Wind Cries Mary

After all the jacks are in their boxes

And the clowns have all gone to bed

You can hear happiness staggering on down the street

Footsteps dressed in red

And the wind whispers mary

A broom is drearily sweeping

Up the broken pieces of yesterdays life

Somewhere a queen is weeping

Somewhere a king has no wife

And the wind, it cries mary

The traffic lights, they turn, uh, blue tomorrow

And shine their emptiness down on my bed

The tiny island sags down stream

’cause the life that lived is,is dead

And the wind screams mary

Uh-will the wind ever remember

The names it has blow in the past?

And with this crutch, it’s old age, and it’s wisdom

It whispers no, this will be the last

And the wind cries mary