För att fira återuppståndelsen drar vi till med lite Hendrix.
Jag måste erkänna att jag inte är någon större kännare; för en rocker-wannabie som jag är han naturligtvis obligatorisk, och jag inser naturligtvis hans storhet i musikhistorien. Men under många år avfärdade jag tyvärr mycket av hans musik som "jo-det-är-ju-naturligtvis-genialt-men-vem-orkar-lyssna". Det är först på senare år som jag återvänt, och verkligen lyssnat in mig på musiken. Och naturligtvis är det ju precis så bra som jag hela tiden borde ha insett.
The Wind Cries Mary lär ha skrivits efter ett bråk med flickvännen. Man ser framför sig hur den redan ångerfulla mannen ser sin kvinna vandra iväg i sårad ilska nedför gatan, medan ensamheten sakta sveper in i den lägenhet där de hårda orden fortfarande hänger kvar i luften.
Den lite sorgliga texten är vacker i sin enkelhet, och omkvädet i titeln varieras med växlande grad av frustration och desperation. Onekligen ett snyggt litet grepp.
Låten har det typiska Hendrixsuget, där melodin aldrig behöver ge vika för den vassa gitarren - som här är ovanligt lågmäld. En rasande bra låt som det senaste året blivit en personlig favorit.
och detta kan möjligen ha något litet att göra med att jag strax före jul spelade låten tillsammans med mina kollegor i skolans personalband. Vilket för mig innebar scendebut och förverkligandet av den dröm jag gått och burit på sen skoltiden; att stå på scen och lira gitarr.
Det är kul att vara tillbaka.
//P
The Wind Cries Mary
After all the jacks are in their boxes
And the clowns have all gone to bed
You can hear happiness staggering on down the street
Footsteps dressed in red
And the wind whispers mary
A broom is drearily sweeping
Up the broken pieces of yesterdays life
Somewhere a queen is weeping
Somewhere a king has no wife
And the wind, it cries mary
The traffic lights, they turn, uh, blue tomorrow
And shine their emptiness down on my bed
The tiny island sags down stream
’cause the life that lived is,is dead
And the wind screams mary
Uh-will the wind ever remember
The names it has blow in the past?
And with this crutch, it’s old age, and it’s wisdom
It whispers no, this will be the last
And the wind cries mary
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar