D.A.D: God’s favourite

Satir kan vara ett mäktigt vapen. Ska man slåss mot överhet, maktmissbruk, orättvisor eller vanlig dumhet är humorns kraft inte att förakta. Samma sak med musiken. Lite knepigare blir det om man försöker sig på en combo; det är svårt att vara rolig och göra bra musik på en gång. Särskilt om man faktiskt vill bli tagen på allvar.

En av de dumheter som upprör mig mest är de skenheliga predikanter som skor sig grovt genom att sälja frälsning till högstbjudande. Sedan kvittar det om det är en Amerikansk tv-predikant eller en bondfångare från Storvreta som bygger tempel i industriområdet, riggar jesusfestivaler och mjölkar vilsna själar på såväl pengar som förnuft. Att den sistnämde skojaren är min granne gör ju inte precis saken bättre.

Dagens låt (som snurrade flitigt på förfesterna under tidigt nittiotal) försöker kombinera denna ilska med en satirisk taskspark – och lyckas riktigt hyggligt.

De danska hårdrockarna som efter påtryckningar från Disneys hyenor fick korta av sitt bandnamn till D. A. D släppte sitt andra album 1987. En mycket märkligt trallvänlig country&hårdrockshistoria som innehåller flera försök att vara rolig till tunga riff och tvåsträngad bas. Och av de är det bara dagens som lever upp till ambitionerna.

Textanalys är överflödig.

//P

God's favourite

Hey folks, believe in me

'Cause I'm a disciple can't you see?

Avoid the horrors of the big microwave

The instant dinner for the man in the cave

I'm sure the lord will forgive your faults

Now you just gimme your gold and follow my call

'Cause I'm one hell of a kid

I'm God's favourite

'Cause me and the lord we got this heavenly deal

He is my master and he taught me to steal

Yeah, me and the lord we got this fifty-fifty split

The old man says that I'm one hell of a kid

Yeah, the old man says that I'm one hell of a kid

I must be God's favourite

I'm God's favourite

I'm the son of the creator

I make a blind man hear

Now you just open your purse and feel the lord is near

'Cause he know your world It's written down in his book

And I'm his clerk I know what you took

So see you next time at the Jesus-show

Where blessings are costly and you can't say no

'Cause me and the lord we got this heavenly deal

He is my master and he taught me to steal

Yeah, me and the lord we got this fifty-fifty split

The old man says that I'm one hell of a kid

Yeah, the old man says that I'm one hell of a kid

I must be God's favourite

I'm God's favourite

Hey folks, listen to me

'Cause I'm one of God's boys can't you see?

'Cause I got the answers and you will seek them

Remember the dollars you saved over this weekend

Sins are free but it costs to confess

So your life lately has it been in a mess

'Cause I'm to decide if you are fit

'Cause we got the record and we know what you did

'Cause me and the lord we got this heavenly deal

He is my master and he taught me to steal

Yeah, me and the lord we got this fifty-fifty split

The old man says that I'm one hell of a kid

Yeah, the old man says that I'm one hell of a kid

I must be God's favourite

I'm God's favourite

'Cause me and the lord...

U know me & big G. don't give blessings for free

Gimme what u got or come down where it's hot

I can rap with Saint Peter & tell what you did

Genesis: Dancing With the Moonlit Knight

Många är de band som genomgår den tragiska utvecklingen från att vara intressanta och nyskapande till att efter några kommersiella framgångar sluta som trallvänliga popsmetare i bensinstationernas reabackar. Men jag tror att få har gjort den resan så spikrakt och med sådan missriktad målmedvetenhet som Genesis (och främst Phil Collins).

Under första halvan av sjuttiotalet var dock Peter Gabriel den musikaliska motorn i bandet som då gjorde några makalösa album, däribland Selling England By the Pound. Skivan blev snabbt en av de mer inflytelserika albumen i prog-genren.

Första spåret på Selling England… är en liten genial historia om ett England under nedgång – ett fallande imperium om man så vill – eller kanske hellre ett England som håller på att gå under av kulturellt sönderfall, ytlig kommersialism och amerikansk kulturimperialism.

Texten är är full av mytologiska och kulturhistoriska referenser och ger en suggestiv sagoton åt låten.

-”Var har England tagit vägen?” frågar sig Peter Gabriel inledningsvis.

"Can you tell me where my country lies?"

said the unifaun to his true love's eyes.

"It lies with me!" cried the Queen of Maybe

- for her merchandise, he traded in his prize.

Och resten av texten ger svar i form av underfundiga betraktelser och små ögonblicksbilder. The Queen of May är traditionellt en symbol för skörd, hopp och gott liv. Men the Queen of Maybe erbjuder det moderna alternativet: handelsvaran. De säljer ut landet till kilopris…

Vi möter floden Temsen på väg att drunkna och snabbmatskedjan Wimpeys, och vi bjuds att dansa med ”the knights of the green shield stamps”. (Green shield stamps var 70-talets motsvarighet till MedMera-poängen som man fick när man tankade på Engelska mackar.)

…och spådamen lägger ut sina kreditkort istället för Tarotkorten.

Musiken är naturligtvis briljant – vackra melodier och finurliga kast.

// P

Dancing With the Moonlit Knight

"Can you tell me where my country lies?"

said the unifaun to his true love's eyes.

"It lies with me!" cried the Queen of Maybe

- for her merchandise, he traded in his prize.

"Paper late!" cried a voice in the crowd.

"Old man dies!" The note he left was signed 'Old Father Thames'

- it seems he's drowned;

selling england by the pound.

Citizens of Hope & Glory,

Time goes by - it's 'the time of your life'.

Easy now, sit you down.

Chewing through your Wimpey dreams,

they eat without a sound;

digesting england by the pound.

Young man says 'you are what you eat' - eat well.

Old man says 'you are what you wear' - wear well.

You know what you are, you don't give a damn;

bursting your belt that is your homemade sham.

The Captain leads his dance right on through the night

- join the dance...

Follow on! Till the Grail sun sets in the mould.

Follow on! Till the gold is cold.

Dancing out with the moonlit knight,

Knights of the Green Shield stamp and shout.

There's a fat old lady outside the saloon;

laying out the credit cards she plays Fortune.

The deck is uneven right from the start;

and all of their hands are playing apart.

The Captain leads his dance right on through the night

- join the dance...

Follow on! A Round Table-talking down we go.

You're the show!

Off we go with - You play the hobbyhorse,

I'll play the fool.

We'll tease the bull

ringing round & loud, loud & round.

Follow on! With a twist of the world we go.

Follow on! Till the gold is cold.

Dancing out with the moonlit knight,

Knights of the Green Shield stamp and shout.

Anders F Rönnblom: Det är inte snön som faller

En av fördelarna med att ha fyllt 40 är att man får tycka som man vill. Alla indie-gurus och byxnödiga musikförståsigpåare får slåss bäst de vill i jakten på den creddigaste nykomlingen och de obskyraste fynden. Det här är min blogg, och om jag vill skriva om en tecknad julfilm från 1980 så gör jag det, även om jag riskerar sunkstämplar och töntsuckar.

Det finns nämligen två goda skäl. Anders F Rönnblom är kanske ingen hipp rockpoet; heller ingen ultra-cool undergrundslooser. Han är en svårbestämd hybrid mellan reklamman och poet – mellan designer och samhällskritiker. Det närmaste man kan komma ett rättvist epitet är kanske att likna mannen med amerikanska beat-poeter som Ginsberg och Burroughs. Liksom beatnicksen har han ett sanslöst ordflöde silat genom ett starkt samhällsengagemang. Texterna går sällan rakt på. Ibland berättar han en historia, ibland låter han associationer och bilder slingra sig runt ett centralt tema. Fast han skjuter från höften från alla håll i somliga texter lyckas han ändå oftast träffa målet.

Det andra goda skälet är den förbannade snön som tydligen vägrar att lämna oss ifred. Jag hade tänkt att spara den här gamla godbiten till nästa jul, men dels har jag blivit gammal nog att faktiskt uppskatta julen, dels önskar jag nog att det var något annat som föll...

Låten Det är inte snön som faller skrevs för tidningen Schlagers julsingel 1980. Temat är välkänt och ganska banalt: den hysteriska julkommersen. I den här jullåten träffar hans formuleringar stenhårt mellan ögonen, men man reser sig upp på 7 med ett brett flin:

” Vi checkar in vid Frestelsens Tempel...
Någon jagar mig med en stämpel...
Mitt alter ego börjar undra...
Varför jag håller andan och räknar till hundra...”

Kan man bli annat än frustande glas av formuleringar som:

”Vi kliver in i en programkontroll...

Där man manipulerar med rock'n'roll...

Och sätter upp listor på det som gäller...

Torskar och hjältar och andra rebeller...

Någon presenterar den nya modernismen...

Fast tomtefar skyller på kapitalismen..”

Jag har ett förflutet som förvirrad halvanarkistisk punksvartrockarrebell. Som sådan var låten obligatorisk hela december där man kunde låna Rönnbloms ord för att uthärda julångesten:

” Midnatt råder, tyst det är i husen...
Legitima fascister tänder juleljusen...
På gator och torg ligger vraken och kryper...
Makabra och välgödda stereotyper...
Jag är ensam kvar och dansar kring granen...
Men var är glädjen?...Var är barnen?...”

Nu får det fan i mig sluta snöa.

//P

Läs hela texten här
Se videon på youtube