Jimi Hendrix: The Wind Cries Mary

Efter en längre tids dvala återuppstår nu innerfodralet. Bloggaren har under året drabbats av svårartad renoveringshybris, vilket föranlett att låttexter, rock'n rollpoesi och musikeskapismen fått stå tillbaka för mer prosaiska angelägenheter. Som att dra ut pappspik, måla, tapetsera och dra in el i vedbon.

För att fira återuppståndelsen drar vi till med lite Hendrix.

Jag måste erkänna att jag inte är någon större kännare; för en rocker-wannabie som jag är han naturligtvis obligatorisk, och jag inser naturligtvis hans storhet i musikhistorien. Men under många år avfärdade jag tyvärr mycket av hans musik som "jo-det-är-ju-naturligtvis-genialt-men-vem-orkar-lyssna". Det är först på senare år som jag återvänt, och verkligen lyssnat in mig på musiken. Och naturligtvis är det ju precis så bra som jag hela tiden borde ha insett.

The Wind Cries Mary lär ha skrivits efter ett bråk med flickvännen. Man ser framför sig hur den redan ångerfulla mannen ser sin kvinna vandra iväg i sårad ilska nedför gatan, medan ensamheten sakta sveper in i den lägenhet där de hårda orden fortfarande hänger kvar i luften.

Den lite sorgliga texten är vacker i sin enkelhet, och omkvädet i titeln varieras med växlande grad av frustration och desperation. Onekligen ett snyggt litet grepp.

Låten har det typiska Hendrixsuget, där melodin aldrig behöver ge vika för den vassa gitarren - som här är ovanligt lågmäld. En rasande bra låt som det senaste året blivit en personlig favorit.

och detta kan möjligen ha något litet att göra med att jag strax före jul spelade låten tillsammans med mina kollegor i skolans personalband. Vilket för mig innebar scendebut och förverkligandet av den dröm jag gått och burit på sen skoltiden; att stå på scen och lira gitarr.

Det är kul att vara tillbaka.

//P

The Wind Cries Mary

After all the jacks are in their boxes

And the clowns have all gone to bed

You can hear happiness staggering on down the street

Footsteps dressed in red

And the wind whispers mary

A broom is drearily sweeping

Up the broken pieces of yesterdays life

Somewhere a queen is weeping

Somewhere a king has no wife

And the wind, it cries mary

The traffic lights, they turn, uh, blue tomorrow

And shine their emptiness down on my bed

The tiny island sags down stream

’cause the life that lived is,is dead

And the wind screams mary

Uh-will the wind ever remember

The names it has blow in the past?

And with this crutch, it’s old age, and it’s wisdom

It whispers no, this will be the last

And the wind cries mary

Queen: Death on two legs

Konstnärliga hämdaktioner brukar sällan bli särskilt lyckade. Det kan finnas något besvärande och ofta pinsamt privat i att bli serverad en annan människas förorätter. Således läser jag aldrig "tyck-synd-om-mig-de-andra-var-dumma-och-jag-kan-minsann-jag-med"-böcker. Och, ja, jag tycker Björn Ranelid är långsur på det patetiskas rand.

Men om man lyckas förvandla hämden till lustmord, då kan det bli riktigt kul. Freddie Mercury lyckades övertala sina kollegor i Queen att öppna A Night at the Opera med låten som förmodligen inspirerade Magnus och Brasse till svordomsvisan. ("You're a sewer rat decaying in a cesspool of pride")

Om jag minns rätt är det den första låt de spelar in efter att ha bytt skivbolag och gjort sig fria sin förre manager Norman Sheffield som blåste bandet på kulorna och drog till staterna. Och det är alltså denna Norman som är föremål för schavotteringen.

"You suck my blood like a leech

You break the law and you breach

Screw my brain till it hurts

You've taken all my money

And you want more"

Låten är en typisk Queen-rökare där musiken faktiskt nästan matchar svaveloset i texten. Dessutom kryddad med de för Queen så typiska stämmorna, vändningarna och sticken.

Låten funkar naturligtvis bäst när man är sådär riktigt heligt skitförbannad ...

/P

Death on two legs
You suck my blood like a leech

You break the law and you breach

Screw my brain till it hurts

You've taken all my money - and you want more,

Misguided old mule

With your pigheaded rules

With your narrow - minded cronies you are fools of the first division-

Death on two legs -

You're tearing me apart,

Death on two legs

You never had a heart of your own -

Kill joy, Bad guy,

Big talking, Small fry

You're just an old barrow - boy

Have you found a new toy to replace me,

Can you face me -

But now you can kiss my ass goodbye

Feel good, are you satisfied

Do you feel like suicide (I think you should)

Is your conscience all right

Does it plague you at night

Do you feel good - Feel good!

Talk like a big business tycoon,

you're just a hot - air balloon,

So no one gives you a damn,

You're just an overgrown school - boy

Let me tell you right.

dog with disease,

you're the King of the 'sleaze'

Put your money where your mouth is Mr. Know all,

Was your fin on the back part of the deal...(shark!)

Death on two legs

You're tearing me apart

Death on two legs -

You never had a heart of your own,

(You never did, right from the start)

Insane... should be put inside,

You're a sewer - rat decaying in a sess pool of pride

Should be made unemployed

make yourself null - and - void,

Make me feel good

I feel good.

Babyshambles: There she goes

Pete Doherty var ett tag den engelska tabloidpressens enfant terrible framför alla. Hans musikaliska bana kantades under 00-talet av misshandelsdomar, inställda spelningar och skandalartade framträdanden. Samt naturligtvis ohemula mängder sprit och knark som stundtals intogs med flickvännen Kate Moss. Rock'n Roll på hög nivå med andra ord.

Det är egentligen svårt att fatta hur mannen klarade att göra så skön rock som han gjorde under det decenniet, både i Libertines och Babyshambles. Plattan Shotters Nation är en skönt skramlande och garageröjande upplevelse från 2007 där låten There she goes är ovanligt slick i arrangemanget. (Det jazziga kompet påminner inte så lite om Cures Lovecats.)

Doherty låter som en fryntlig storbandsledare i ett glatt sväng som kontrasterar texten med hinkvis av ironi. "There she goes, a little heartache / There she goes, a little pain".

Det är oklart om det är Kate Moss han besjunger, men i vilket fall som helst är texten en fröjd i sig.

//P

There She Goes

I, I do declare, I was surprised to see you stay

Only to be betrayed

By the one you gave all your love and trust to

And tell me how could I let go?

Since I caught a glimpse of your immense soul

You were dancing to northern soul

Just one glance, ah well, you know

There she goes, a little heartache

There she goes, a little pain

Make no mistake she sheds her skin like a snake

On the dirty road to fame, dirty road to fame

My love, now oh, there she goes, a little heartache

There she goes, a little pain

Make no mistake, sheds her skin like a snake

You're going to walk the plank again, walk the plank again

My love, now

I was to implore that you forget all you saw

When you came through my door and from your bag

Pulled out more skag than I'd ever seen

No, how could I let go?

Since I caught a glimpse of your white plimsolls

Twisting and turning to northern soul

Just one glance, ah well, you know

Everybody knows

There she goes, a little heartache

There she goes, a little pain

Make no mistake, sheds her skin like a snake

On the dirty road to fame, dirty road to fame

My love, now oh, there she goes, a little heartache

There she goes, a little pain

Make no mistake, sheds her skin like a snake

And you walk the plank again, walk the plank again

My love, now

There she goes a little, there she

There she, there she goes