Det har hänt mer än en gång att jag återvänt till ett band som tidigare legat mig varmt om hjärtat och upptäckt att magin försvunnit. Somlig musik går tiden hårt åt, men ibland är det nog bara jag som vuxit upp. Ett band som dock aldrig slutar fängsla mig är svenska Camouflage. Bildat i Vänersborg (av alla ställen) i början av åttiotalet och västgötarna spelade en egensinnig new-wave-post-punk-aktig pop med drivna trummor och ett rejält sug i basen. Jag minns fortfarande hur arg jag blev när tidningen Slitz, som då var en seriös musiktidning, kritiserade bandet och undrade hur länge de tänkte låtsas att de var The Cure.
En korn av sanning finns nog i kritiken, för visst är inspirationen tydlig. Särskilt på den andra plattan "Förtjusande vän" som är lite poppigare och ljusare i tonen än deras övriga produktion.
Även om texterna haltar en hel del är låtarna tryfferade med små pärlor som:
"jag spottar ljus i ansiktet på en avundsjuk gud"
eller
"en svart och sval revolver mot min heta panna"
eller de briljanta rader som är mina all-time-favoriter:
"Min älskade, vackra, förryckta Justine,
jag lever på hoppets allt bittrare vin".
Här har jag valt den märkligt spretiga låten "Figurer" från Camouflages första självbetitlade album. En kort liten bagatell skriven med bandets typiska formuleringar.
figurer
den vackraste sången om kärleken
faller över kanten och in i din famn
jag kolliderar
med ännu ett intryck
vad ska vi någonsin göra i ett ökenland
när vi sagt allting vi kunde säga varandra
jag kolliderar
med ännu ett intryck
figurerna stannar alltid kvar
figurerna vi gör
bekläder mitt skinn
den mörkaste tanken om kärleken
balanserar tillsammans med det bästa vi har
det finns alltid något
som vi kan göra
täck mitt ansikte med röda löv
in på bara skinnet har jag höstens färg
det finns alltid något
som vi kan göra
Camouflage finns inte på Spotify, men de uppdaterar ofta låtlistan på sin myspace-sida.
//P
