Visar inlägg med etikett pop. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett pop. Visa alla inlägg

tisdag 1 februari 2011

Madness: Cardiac Arrest

Jag upptäckte Madness i nian. På en lunchrast. I normala fall har jag ingen aning om när jag först stötte på ett visst band, eller en särskild låt - särskilt som jag tenderar att ligga minst ett decennium efter alla andra när det gäller musikaliska fynd. Anledningen till att jag minns just detta är att de sju tossiga engelsmännen lyckas väcka exakt samma sprittande känsla varje gång jag hör dem. Och precis samma fåniga leende spricker ofelbart upp.

Madness musik befinner sig i en surrealistiskt, närmast Monty Pythonsk, limbo mellan den mer renläriga ska/2-tone-musiken och ren brittisk gladpop. Den balanserar ofta farligt vingligt på gränsen mellan briljant pop och rena fånigheter. Dock välspelad, och fenomenalt tajt med en ständig baktakt och mycket blås. Soundet är rätt speciellt; de käcka melodierna har oftast en melankolisk underton, och det finns alltid en lite mörkare nyans att finna för den som lyssnar en gång till. Personligen tror jag det beror på skumma tonarter och en hel del molliga ackord som bryter stilfullt mot den poppiga ytan.

Låten Cardiac Arrest är ett utmärkt exempel. Inledningen hamrar dystra pianoackord långt ner i basen. Sen smyger upptempot fram och det där sprittande lekfulla sätter igång. Det här är egentligen inte en av bandets vassaste låtar, men orden kontrasterar nästan provocerande mot musiken. Texten beskriver hur mannen mitt i ekorrhjulet som sitter på bussen på väg till jobbet. Trafiken är tät, bussen är full med folk och mannen är försenad. Han blir mer och mer stressad, ända tills den ofrånkomliga hjärtattacken slår till.

Man får förlåta textförfattarna för en del banaliteter och sensmoralklyschor av typen "don't you worry, theres no hurry, it's a lovely day". Kanske lite väl mycket Carpe fucking Diem för min smak. Trots detta: det lätt cyniska och torrt bistra konstaterande av tragiken i konstrast till Madness musik får det att fungera fantastiskt ändå.

//P


Cardiac Arrest
Papers in the morning
Bowler hat on head
Walking to the bus stop
He's longing for his bed,
Waiting with his neighbours
In the rush hour queue
Got to get the first bus
So much for him to do.
He's got to hurry
Got to get his seat
Can't miss his place
Got to rest his feet.

Ten more minutes till he gets there
The crossword's nearly done.
It's been so hard these days
Not nearly so much fun.
His mind wanders to the office
His telephone, desk and chair
He's been happy with the company
They've treated him real fair.
Think of seven letters
Begin and end in 'C'
Like a big American car
But misspelt with a 'D'.
I wish this bus'd get a move on,
Driver's taking his time.
I just don't know, I'll be late
Oh dear what will the boss say?
Pull yourself together now
Don't get in a state

Don't you worry
There's no hurry
It's a lovely day
Could all be going your way
Take the doc's advice
Let up enjoy your life
Listen to what they say
It's not a game they play.

Never get there at this rate
He's caught up in a jam.
There's a meeting this morning
It's just his luck oh damn!
His hand dives in his pocket
For his handkerchief.
Pearls of sweat on his collar
His pulse-beat seems so brief.
Eyes fall on his wristwatch
The seconds pass real slow
Gasping for the hot air
But the chest pain it won't go.
Tried to ask for help
But can't seem to speak a word,
Words are whispered frantically
But don't seem to be heard.
What about the wife and kids?
They all depend on me!

We're so sorry
We told you not to hurry.
Now it's just too late
You've got a certain date
We thought we made it clear
We all voiced our inner fears
We left it up to you
There's nothing we can do.


torsdag 15 april 2010

Jellyfish: The man I used to be

Det finns ett inbyggt problem med rocktexter. Bra poesi, vackra formuleringar och träffande lyrik kräver ju ett ganska stort mått av kognitiv aktivitet, men riktig rock'n roll stammar snarare från mellangärdet än från hjärnan. Därför har jag svårt att få med mina favoritlåtar i den här bloggen. I mitt tycke gjordes mycket av den bästa rocken i början av 70-talet, och oftast av britter som ville göra något eget med den amerikanska bluesen. Tänk Stones, Zeppelin och Sabbath.

Musikhistoriskt är detta en guldådra, men tyvärr inte textmässigt. Ta till exempel låten med tidernas coolaste gitarriff (jodå, ni vet vilken). Texten är väl inte riktigt på samma nivå:
"Hey hey Mama, said the way you move / gonna make you sweat, gonna make you groove".
Knappast banbrytande. Men jösses vilken gitarr.

De texter som satt sig djupast hos mig, är alltså inte nödvändigtvis särskilt representativa för min musiksmak i övrigt. Så är fallet med Jellyfish. De debuterade 1990 med skivan Bellybutton. Låten The king is half undressed spelades en del i radio och på mtv det året, men annars föll bandet rätt snart i glömska. Vilken är synd, för de gjorde ruskigt smart pop med något så ovanligt som mogna och gripande texter. Låtarna är inte så lite Beatlesinspirerade popbyggen med texter om så udda popteman som skilsmässor, frånvarande pappor och hustrumisshandel. Inte särskilt rock'n roll, men angeläget och faktiskt verkligt bra.

Det inledande spåret The man I used to be är en gripande liten text om familjefadern som vänder sig till sin son och nästan ber om ursäkt för att familjen pajade.

"I hope you remember me / I was your daddy once"

Man kan läsa texten som en hyllning till familjen (Oh, så inte Rock'n roll...) när fadern uppmanar sin son:

"I hope you have more sense than I / in matters such as these
medals don't mean shit / when a family is lost at sea"

I min översättning: Skit samma vem som har rätt. Familjen är viktig.

Som överårig rockare infinner sig onekligen en viss diskrepans mellan å ena sidan den rock'n roll som man älskar så mycket, och vars livsluft är sex, knark och trasigheter, och å andra sidan det liv man älskar ännu mer. Vars livsluft är familjen, kära hustrun och barnen.
Det tydligaste uttrycket för denna diskrepans är att man faktiskt går igång på band som Jellyfish också.

//P


The man I used to be
I hope you remember me
I was your daddy once
Wearing a sailor cap and dirty nails
to you I'm just a picture on your mother's mantlepiece
who chose to fight the good fight in time to fail

into battle
and in your shadow
your daddy loves you still
yes i do

I never thought it'd be so hard to see you grow so fast
and turn into the man I used to be
but I hope you have more sense than I in matters such as these
medals don't mean shit when a family is lost at sea

I save every moment I've reached out and almost touched you
but they all fade away must be a bad memory





torsdag 25 mars 2010

The Cure: Why can´t I be you?

Större delen av min gymnasietid (läs yngre stenålder) var Robert Smith mitt estetiska ideal.
Översteprästen i svartrock-o-popsamfundet visade med spattiga och krumbuktiga manér att för stora svarta kläder, lite för mycket kajal och en klart påtänd frisyr var den rätta vägen. I alla fall om man ville ta sig till hjärtat hos någon lika svartklädd depprockande hona i den skara självutnämda misfits som odlade lyxångest och kultkomplex på Barowiak, Ungdomens Hus eller Upplands nation i slutet av 80-talet.
Och det ville man ju.

The Cure blev ganska snabbt ett av depprockens husband tillsammans med Sisters of Mercy och några till, trots att de själva inte riktigt ville det. Robert Smith har själv sagt att han bara skriver musik för att få folk att ha kul och må bra. Lite svårt att förstå när man läser en del av texterna, eller ser på den notoriskt klaustrofobiska videon till "Lullaby".

Why can't I be you är en av de där närmast perfekta poplåtarna. Grunden gjuts av ett schysst dansant beat och en hyfsat catchy gitarrslinga. Ovanpå det kör blåset en refrängmelodi som är riktigt svår att låta bli att tralla med i. Ändå är låten tillräckligt quirky för att vara intressant och hålla för några lyssningar till.

Det här är en av de ytterst få låtar som kan få mig upp på ett dansgolv. (Förutsatt att det är en dag då jag har en tre nummer för stor svart skjorta på mig.)

Texten är en rak och okomplicerad kärleksförklaring. Ingen snyfthistoria, inget gullegullande bakom molnen och absolut inga som helst överarbetade metaforer.
Bara pang tjong rakt av:

"You're so gorgeous I'll do anything!
I'll kiss you from your feet
To where your head begins!"

Vill man psykologisera texten finns det egentligen bara refrängen att sätta analysproben i:
"Why can't I be you?"
Inte nog med att mannen uppenbarligen avgudar kvinnan - han vill uppenbarligen vara lika underbar som henne. Finns här månne ett drag av självförakt, eller är det bara en snutt för att ytterligare förstärka det fantastiska hos föremålet för hans kärlek?

Strängt taget tjänar inte texten på den typen av funderingar. Låten är så spralligt sprudlande poppig i sin kärleksförklaring att man ovillkorligen ledsnar på analyser och börjar hoppa.

Pop blir sällan bättre än så här.

//P


Why can't I be you
You're so gorgeous I'll do anything!
I'll kiss you from your feet
To where your head begins!
You're so perfect!
You're so right as rain!
You make me
Make me hungry again

Everything you do is irresistible
Everything you do is simply kissable
Why can't I be you?

I'll run around in circles
'Til I run out of breath
I'll eat you all up
Or I'll just hug you to death
You're so wonderful!
Too good to be true!
You make me
Make me hungry for you

Everything you do is simply delicate
Everything you do is quite angelicate
Why can't I be you?

You turn my head when you turn around
You turn the whole world upside down
I'm smitten I'm bitten I'm hooked I'm cooked
I'm stuck like glue!
You make me
Make me hungry for you

Everything you do is simply dreamy
Everything you do is quite delicious
Why can't I be you?
Why can't I be you?
Why can't I be you?

You're simply elegant!