The Cure: Why can´t I be you?

Större delen av min gymnasietid (läs yngre stenålder) var Robert Smith mitt estetiska ideal.
Översteprästen i svartrock-o-popsamfundet visade med spattiga och krumbuktiga manér att för stora svarta kläder, lite för mycket kajal och en klart påtänd frisyr var den rätta vägen. I alla fall om man ville ta sig till hjärtat hos någon lika svartklädd depprockande hona i den skara självutnämda misfits som odlade lyxångest och kultkomplex på Barowiak, Ungdomens Hus eller Upplands nation i slutet av 80-talet.

Och det ville man ju.

The Cure blev ganska snabbt ett av depprockens husband tillsammans med Sisters of Mercy och några till, trots att de själva inte riktigt ville det. Robert Smith har själv sagt att han bara skriver musik för att få folk att ha kul och må bra. Lite svårt att förstå när man läser en del av texterna, eller ser på den notoriskt klaustrofobiska videon till "Lullaby".

Why can't I be you är en av de där närmast perfekta poplåtarna. Grunden gjuts av ett schysst dansant beat och en hyfsat catchy gitarrslinga. Ovanpå det kör blåset en refrängmelodi som är riktigt svår att låta bli att tralla med i. Ändå är låten tillräckligt quirky för att vara intressant och hålla för några lyssningar till.

Det här är en av de ytterst få låtar som kan få mig upp på ett dansgolv. (Förutsatt att det är en dag då jag har en tre nummer för stor svart skjorta på mig.)

Texten är en rak och okomplicerad kärleksförklaring. Ingen snyfthistoria, inget gullegullande bakom molnen och absolut inga som helst överarbetade metaforer.
Bara pang tjong rakt av:

"You're so gorgeous I'll do anything!

I'll kiss you from your feet

To where your head begins!"

Vill man psykologisera texten finns det egentligen bara refrängen att sätta analysproben i:

"Why can't I be you?"

Inte nog med att mannen uppenbarligen avgudar kvinnan - han vill uppenbarligen vara lika underbar som henne. Finns här månne ett drag av självförakt, eller är det bara en snutt för att ytterligare förstärka det fantastiska hos föremålet för hans kärlek?

Strängt taget tjänar inte texten på den typen av funderingar. Låten är så spralligt sprudlande poppig i sin kärleksförklaring att man ovillkorligen ledsnar på analyser och börjar hoppa.

Pop blir sällan bättre än så här.

//P

Why can't I be you

You're so gorgeous I'll do anything!

I'll kiss you from your feet

To where your head begins!

You're so perfect!

You're so right as rain!

You make me

Make me hungry again

Everything you do is irresistible

Everything you do is simply kissable

Why can't I be you?

I'll run around in circles

'Til I run out of breath

I'll eat you all up

Or I'll just hug you to death

You're so wonderful!

Too good to be true!

You make me

Make me hungry for you

Everything you do is simply delicate

Everything you do is quite angelicate

Why can't I be you?

You turn my head when you turn around

You turn the whole world upside down

I'm smitten I'm bitten I'm hooked I'm cooked

I'm stuck like glue!

You make me

Make me hungry for you

Everything you do is simply dreamy

Everything you do is quite delicious

Why can't I be you?

Why can't I be you?

Why can't I be you?

You're simply elegant!

Regn, tåg, cigaretter och svunnen kärlek

Rocklyriken kretsar naturligt kring ett begränsat antal teman. Det vanligaste är också det mest banala: "Pojke möter flicka. Pojke och flicka ligger. Pojke och flicka drar i väg i solnedgången". Eller som Bruce Springsteen summerat det hela: "man needs woman, and they fall in love."

Aningens mer intressanta variationer på temat är: "Flicka lämnar pojke. Pojke deppar ihop och skriver centrallyrisk rocktext" eller "Pojke gör något dumt. Flicka drar. Pojke ångrar sig."

Ibland stöter man på kärlekstexter som är så rätta i sin banalitet och så självklara i den fullständiga distanslösheten till den egna smärtan att de blir fantastiska. Sisters of Mercy var okrönta mästare i att skriva depressiv rocklyrik för suicidala gymnasister. Nattsvart och skärande vackert. I låten "Nine while Nine" lyckas Andrew Eldritch få med alla obligatoriska schabloner i sin beskrivning av den svunna sörjda kärleken.

And it's passing strange

and I'm waiting for the train

caught up on this line again

and it's passing slowly

killing time

But it's better than living in what will come and

I've still got some of your letters with me and I

thought sometimes or I read too much

and I think you know

Let's drink to the dead lying under the water and the

cost of the blood on the driven snow and the

Lipstick on my cigarettes

Frost upon the window pane

Nine while nine and I'm waiting

For the train.....

She said "do you remember a time when angels

do you remember a time when fear

in the days when I was stronger

in the days when you were here"

She said "when days had no beginning

while days had no end when

shadows grew no longer

I knew no other friend, but you were wild

You were wild....."

Frost upon these cigarettes

Lipstick on the window pane and I've

lost all sense of the world outside but I

can't forget so I call your name and I'm

looking for a life for me and I'm

looking for a life for you and I'm

talking to myself again and it's

so damn cold it's just not true and I'm

walking through the rain

trying to hold on waiting for the train and I'm

only looking for what you want but it's

lonely here and I think you knew and I'm

and I'm waiting

and I wait in vain

Nine while nine and I'm waiting

for the train

Magiskt.

//P