Pink Floyd: Comfortably numb

I maj nästa år sätter Roger Waters upp mästerverket The Wall för förmodligen sista gången. Anledningen denna gång påstås vara 30-årsjubileum. Givetvis kommer jag att vara där.

Inget annat musikverk har någonsin kommit i närheten. Inget annat platsar egentligen i samma musikhylla.

The Wall är en svårbestämd historia: givetvis är det ett konceptalbum, men verket har många bottnar. Exakt vad muren ska symbolisera är ibland lite svårt att få grepp om, men att det handlar om alienation och utanförskap är rätt givet. Att man senare – från typ 1989 – dragit starka politiska växlar på albumet är aningen lättköpt. The Wall är en betydligt mer psykologisk historia än så.

Jag såg filmen första gången på en sunkig biograf i Soho, London, när jag var en pass 14 bast. Pappsen var med och frågade den kedjerökande biljettförsäljaren om det var billigare för barn. Snubben svarade att filmen var barnförbjuden och stämplade ut två vuxenbiljetter. Sen i biografmörkret blev jag överkörd av en trettiotons truck. Musiken och bilderna drabbade mig som en stånghammare i mellangärdet, och jag har inte hämnat mig ännu.
Hemkommen från London gick jag omedelbart och hyrde filmen och en moviebox (nån som minns dom?). Och igen. Och igen. När jag sett filmen 42 gånger tappade jag räkningen.

Ett av de mycket få spår från The Wall som fungerar som självstående låt är Comfortably numb. En vacker och ytterst suggestiv låt som beskriver total avtrubbning – må det vara av kemiska eller psykologiska orsaker. Sångarjaget försöker desperat sjunga sig ur sin isolering, utan att riktigt lyckas.

David Gilmour på gitarr är som vanligt fenomenal i sin minimalism. (Jag misstänker starkt att han egentligen i hjärtat är en bluesman som råkade hamna i ett psykedeliskt prog-band.) Hans båda gitarrsolon i Comfortably numb är legendariska.

Pink Floyd finns knappt på Spotify. Sätt på skivan istället.

//P

Comfortably numb

Hello,

Is there anybody in there

Just nod if you can hear me

Is there anyone at home

Come on now

I hear you're feeling down

I can ease your pain

And get you on your feet again

Relax

I'll need some information first

Just the basic facts

Can you show me where it hurts

There is no pain, you are receding

A distant ship smoke on the horizon

You are only coming through in waves

Your lips move but I can't hear what you're saying

When I was a child I had a fever

My hands felt just like two balloons

Now I've got that feeling once again

I can't explain, you would not understand

This is not how I am

I have become comfortably numb

O.K.

Just a little pin prick

There'll be no more aaaaaaaah!

But you may feel a little sick

Can you stand up?

I do believe it's working, good

That'll keep you going through the show

Come on it's time to go.

There is no pain you are receding

A distant ship smoke on the horizon

You are only coming through in waves

Your lips move but I can't hear what you're saying

When I was a child

I caught a fleeting glimpse

Out of the corner of my eye

I turned to look but it was gone

I cannot put my finger on it now

The child is grown

The dream is gone

And I have become

Comfortably numb.

Genesis: Dancing With the Moonlit Knight

Många är de band som genomgår den tragiska utvecklingen från att vara intressanta och nyskapande till att efter några kommersiella framgångar sluta som trallvänliga popsmetare i bensinstationernas reabackar. Men jag tror att få har gjort den resan så spikrakt och med sådan missriktad målmedvetenhet som Genesis (och främst Phil Collins).

Under första halvan av sjuttiotalet var dock Peter Gabriel den musikaliska motorn i bandet som då gjorde några makalösa album, däribland Selling England By the Pound. Skivan blev snabbt en av de mer inflytelserika albumen i prog-genren.

Första spåret på Selling England… är en liten genial historia om ett England under nedgång – ett fallande imperium om man så vill – eller kanske hellre ett England som håller på att gå under av kulturellt sönderfall, ytlig kommersialism och amerikansk kulturimperialism.

Texten är är full av mytologiska och kulturhistoriska referenser och ger en suggestiv sagoton åt låten.

-”Var har England tagit vägen?” frågar sig Peter Gabriel inledningsvis.

"Can you tell me where my country lies?"

said the unifaun to his true love's eyes.

"It lies with me!" cried the Queen of Maybe

- for her merchandise, he traded in his prize.

Och resten av texten ger svar i form av underfundiga betraktelser och små ögonblicksbilder. The Queen of May är traditionellt en symbol för skörd, hopp och gott liv. Men the Queen of Maybe erbjuder det moderna alternativet: handelsvaran. De säljer ut landet till kilopris…

Vi möter floden Temsen på väg att drunkna och snabbmatskedjan Wimpeys, och vi bjuds att dansa med ”the knights of the green shield stamps”. (Green shield stamps var 70-talets motsvarighet till MedMera-poängen som man fick när man tankade på Engelska mackar.)

…och spådamen lägger ut sina kreditkort istället för Tarotkorten.

Musiken är naturligtvis briljant – vackra melodier och finurliga kast.

// P

Dancing With the Moonlit Knight

"Can you tell me where my country lies?"

said the unifaun to his true love's eyes.

"It lies with me!" cried the Queen of Maybe

- for her merchandise, he traded in his prize.

"Paper late!" cried a voice in the crowd.

"Old man dies!" The note he left was signed 'Old Father Thames'

- it seems he's drowned;

selling england by the pound.

Citizens of Hope & Glory,

Time goes by - it's 'the time of your life'.

Easy now, sit you down.

Chewing through your Wimpey dreams,

they eat without a sound;

digesting england by the pound.

Young man says 'you are what you eat' - eat well.

Old man says 'you are what you wear' - wear well.

You know what you are, you don't give a damn;

bursting your belt that is your homemade sham.

The Captain leads his dance right on through the night

- join the dance...

Follow on! Till the Grail sun sets in the mould.

Follow on! Till the gold is cold.

Dancing out with the moonlit knight,

Knights of the Green Shield stamp and shout.

There's a fat old lady outside the saloon;

laying out the credit cards she plays Fortune.

The deck is uneven right from the start;

and all of their hands are playing apart.

The Captain leads his dance right on through the night

- join the dance...

Follow on! A Round Table-talking down we go.

You're the show!

Off we go with - You play the hobbyhorse,

I'll play the fool.

We'll tease the bull

ringing round & loud, loud & round.

Follow on! With a twist of the world we go.

Follow on! Till the gold is cold.

Dancing out with the moonlit knight,

Knights of the Green Shield stamp and shout.