Roger Waters: the Pros and Cons of Hitchhiking

Roger Waters första soloalbum efter Pink Floyd (om man inte - som vissa i vänkretsen - räknar 'the Final Cut' som soloprojekt) är en ganska märklig historia. Inte bara för att det är ett konceptalbum, och inte heller bara för att det är ett av de mycket få musikalster mannen fått ur sig som inte grottar ner sig i kriget eller hans pappas död. Albumet utspelas nämligen så att säga "i realtid".

The Pros and Cons beskriver i text och musik dryga 40 minuter av drömmar och halvslummer mellan halv fem på morgonen och strax efter fem. På lika många minuters vinyl. Bara det är rätt coolt. Sångerna avhandlar den halvsovande mannens drömmar, mardrömmar, tillvaknanden och omsomnanden, och texterna är onekligen därefter. Det vill säga hoppiga, känslofulla, ocensurerade och ibland med den där krypande obehagskänslan man kan få av drömmarnas obönhörliga svarta logik.

Temat är tydligt - närmast övertydligt - och gränsar stundom till det patetiska: mannen är en typisk gift karlslok som drömmer om unga blonda lifterskor, motorcyklar och någon diffus hippielängtan efter självhushållning på landet. Skolboksexempel på medelålderskris med andra ord. Och skivomslaget hjälper ju inte till precis...

Ändå blir det faktiskt intressant - och det är i drömmens ramverk som texterna tillåts att bli intressanta trots att de behandlar ett ganska platt tema. Här återfinner vi några av de ballaste textrader jag någonsin trallat med i. Håll i er nu:

"Fixed on the front of her Fassbinder face

Was the kind of a smile

That only a rather dull child could have drawn

While attempting a graveyard in the moonlight"

Det är fasen i mig konst.

Drömlogiken tar sig uttryck i hur skuldkänslorna över förälskelsen i den unga lifterskan manifesteras:

"And then in the trees I heard a twig snap

Warning lights flashed on my map

I opened my eyes and to my surprise...

There were Arabs with Knives

At the foot of the bed

Right at the foot of the bed

Oh my God how did they get in here?

I thought we were safe home in England

She said 'Come on now kid, it was wrong what you did

You've got to admit it was wrong' "

Eller när (fortfarande i drömmen?) gröna-vågen experimentet gått åt pipan, frun stuckit med någon annan, och mannen inte vet var han ska ta vägen med sitt liv:

I'm standing on the leading edge

The Eastern seaboard spread before my eyes

"Jump" says Yoko Ono

"I'm too scared and too good looking" I cried

"Go on", she says

"Why don't you give it a try?

Why prolong the agony all men must die"

Musikaliskt är skivan fenomenal. Med Clapton på gitarren och Michael Kamen som sköter keyboards och stråkar är det bäddat för värdig inramning av Waters drömmar. Pretentionerna är skyhöga, och jag är lite svag för det. Det finns alldeles för många band som tycks känna sig tvungna att låtsas som om de inte tar sin musik på allvar. Lite självdistans är väl i och för sig en god egenskap, men det är uppfriskande med konstnärer som faktiskt sticker ut hakan och gör konst. Pretto är kul helt enkelt.

Men - och detta är ett stort men - det som skiljer det pretentiösa konstverket från pekoralet är ju kvaliteten. Har man höga pretentioner så vill det till att man är bra. Och mycket kan man säga om Roger Waters - men nog fan är han bra.

//P

Hela texten finns att läsa här.

Lustans Lakejer: Sista tangon i Paris

Redan bandnamnet är en pärla i sig: Lustans Lakejer.
Smaka lite på det; det har en lockande sötma med en pikant bismak av dekadens och synd.

Naturligtvis fullständigt oemotståndligt för en tonåring som trott sig ha sett samma hägring i alla väderstreck.

Få svenska band har haft ett så helgjutet imagekoncept som lakejerna. Allt från bandnamnet och kläderna över konvolut till låttitlar och texter andas tungt av synd, glamour och den stora världen.

Den blott 16-årige Johan Kinde från Åkersberga snodde ohämmat titlar och fraser ur världslittteraturen, la till lite filmtitlar och knåpade så ihop en glammig mix som fick spolingen att framstå som världsvan libertin. Ett axplock låttitlar för de som inte minns hur det kunde låta:
"Begärets dunkla mål", "Man lever bara två gånger", "En nöjenas natt", "Massans sorl", "Stjärna i rännsten", "Räddaren i nöden"...

Texterna är bräddfyllda av unga män på jakt efter spänning, femme fatales, metropoler, drinkar och casinon, och det finns en hel del blinkningar till 40-tal och film noir.

Det som gjorde (och fortfarande gör) hela det här ganska brattiga paketet intressant är att Kinde lyckas låta lika blasé som en croupier på en finlandsfärja när han besjunger det. Inte nog med att den charmige ynglingen låter lika livsvan som en Hemingway på steroider, han har redan ledsnat på hela cirkusen. I Begärets dunkla mål sjunger han till exempel:

"och kanske var det vackert att se pojkar gå med flickor
men det gav oss knappast någon spänning alls.
Så nu satt jag här blasé och såg när kvinnor kysste längs varandras arm."

Så småningom växer till och med Kinde upp lite och på sista skivan (med de stundtals onödigt vackra melodierna) sjunger han i Stjärna i rännsten:

"Nätter utan slut har blivit vardagsnätter

kvinnor, vin och sång har blivit allt"

Vilket han betalar för två låtar framåt:

"Jag har vaknat upp på morgonen / i spillror

med nästan varje sinne / satt ur spel

Det är priset jag betalar för / vinden i mitt hjärta

Det är priset för att jag alltid / vill ha mer"

Här någonstans slutar Lustans Lakejer att intressera. Åter därför till glansperioden. På bandets andra album Uppdrag i Geneve har Tom Wolgers tillkommit, och skivan är en rätt glättig synthistoria med funkiga basgångar. Härifrån väljer jag Sista tangon i Paris. Den låten var mitt första möte med Lustans, och den bitterljuva texten satte djupa spår i min uppfattning om hur en cool text ska låta.

//P

Sista tangon i Paris

Jag hade talat med de pojkar som sett livet

Talat med de pojkar som sett allt

Jag hade blickat i den bok där det stod skrivet

att livets synder aldrig får sitt straff.

Jag hade sprungit längs de långa boulevarder

där rika människor träffas för att le

Jag hade vandrat under långa mörka nätter

Tittat fast det inget fanns att se

Ingenting är längre värt sitt pris

du bränner bort ditt liv för några bitterljuva dar

Ingenting är längre värt sitt pris

Jag minns den sista, den sista tangon i Paris

Att hela tiden vara på gränsen till att mista

förlora både huvud kropp och själ

Att känna till att varje natt kan bli din sista

Att inte längre tänka på sitt väl

Att balansera på den tunna spända linan

men utan rädsla för att falla ner

Att vakna upp och plötsligt inser man sin fara

Att tveka, vackla, falla ner och ner

Ingenting är längre värt sitt pris

du bränner bort ditt liv för några bitterljuva dar

Ingenting är längre värt sitt pris

Jag minns den sista, den sista tangon i Paris