Depeche Mode: Blasphemous Rumours

Vissa år i rockhistorien skulle man vilja uppleva igen. För att bara helt slumpmässigt ta ett på måfå vore ju 1967 rätt kul att uppleva. Under förutsättning att man överlever galenskapen.

År 1984 fyllde jag femton, och hade just börjat inse att musik kunde vara bra. Eftersom jag alltid ligger minst ett par år efter alla andra, så är det inte förrän långt senare som jag förstod vilket märkligt år detta var för skivindustrin och musikvärlden. Detta år kom Purple rain och Born in the USA ut. Samtidigt som Madonna skuttade runt i Like a virgin och van Halen hoppade. Red hot chili Peppers debuterade och filmen Spinal tap visades. Iron Maiden släppte Powerslave och Roger Waters solodebuterade med Pros and Cons. Och dessutom släppte Depeche Mode albumet Some great reward - plattan med People are people, Master and servants och Blasphemous rumours på.

I en musikblogg och sångtexter är nog Blasphemous rumours i det närmaste obligatorisk, så jag får be om ursäkt om jag är förutsägbar. Men den är ju faktiskt så bra.

Texten är enkel och kräver ingen djupare analys - men den har ett tilltal och ett allvar mitt i galghumorn som är oerhört tilltalande för en rabiat ateist som jag. Det är helt enkelt teodicéproblemet som avhandlas: Hur kan man tro på en gud som tillåter en sextonåring att försöka ta livet av sig, bara för att senare dö i en bilolycka? Fast formulerat som:

"I don't want to start any blasphemous rumours

But I think that God's got a sick sense of humor".

I övrigt talar musiken och texten för sig själv.

//P

Blasphemous Rumours

Girl of sixteen, whole life ahead of her

Slashed her wrists, bored with life

Didn't succeed, thank the Lord

For small mercies

Fighting back the tears, mother reads the note again

Sixteen candles burn in her mind

She takes the blame, it's always the same

She goes down on her knees and prays

I don't want to start any blasphemous rumours

But I think that God's got a sick sense of humor

And when I die I expect to find Him laughing

I don't want to start any blasphemous rumours

But I think that God's got a sick sense of humor

And when I die I expect to find Him laughing

Girl of eighteen, fell in love with everything

Found new life in Jesus Christ

Hit by a car, ended up

On a life support machine

Summer's day, as she passed away

Birds were singing in the summer sky

Then came the rain, and once again

A tear fell from her mother's eye

I don't want to start any blasphemous rumours

But I think that God's got a sick sense of humor

And when I die I expect to find Him laughing

Blue for two: Ships

Igår spelade Freddie Wadling i min stad. Och jag var inte där. Med anledning av detta tragiska sammanträffande ägnas detta inlägg en av hans bästa stunder. Freddie Wadling är enligt en god vän till mig "mannen som har sålt sitt utseende och köpt sin sångröst". Han har ett brokigt förflutet i den svenska musikmyllan: från punkbandet Liket Lever via Cortex och ett gästspel i Lädernunnan slog han sig så småningom ihop med synttrollkarlen Henryk Lipp och bildade duon Blue for Two. Bandet levererade en lång räcka suggestiva syntlandskap där Freddies röst skar genom texterna som en speedad yxa genom murkna urskogsstubbar. Sen kan hans musikaliska CV enkelt fylla resten av dagens bloggkvot, så vi hoppar den.

Tyvärr odlade han samtidigt framgångsrikt sitt hobbyprojekt: att sätta nytt svenskt rekord i knark och alkohol. Därav den tämligen utmärglade varelse ni ser på videon i nedanstående länk.

Låten Ships är från duons första skiva, och egentligen borde kanske inte texten platsa här. Men eftersom de låtar från plattan med betydligt vassare texter inte står att uppbringa i informationsfloden på nätet, får jag nöja mig med Ships. Och det är sannerligen inte fy skam det heller. Låten pumpar ett hissa-segel-komp med tramporgelsound och har ett fenomenalt långsamt sjösjukt sug.

Disney borde ha snott den till Pirates of the Caribbean-filmerna, men vad vet dom...

/P

Länk till video: http://www.youtube.com/watch?v=Jd_vKS0N4Ro&feature=related

Notera gärna att Sator gästar som komp, och en Titiyo på kör...

Lustans Lakejer: Sista tangon i Paris

Redan bandnamnet är en pärla i sig: Lustans Lakejer.
Smaka lite på det; det har en lockande sötma med en pikant bismak av dekadens och synd.

Naturligtvis fullständigt oemotståndligt för en tonåring som trott sig ha sett samma hägring i alla väderstreck.

Få svenska band har haft ett så helgjutet imagekoncept som lakejerna. Allt från bandnamnet och kläderna över konvolut till låttitlar och texter andas tungt av synd, glamour och den stora världen.

Den blott 16-årige Johan Kinde från Åkersberga snodde ohämmat titlar och fraser ur världslittteraturen, la till lite filmtitlar och knåpade så ihop en glammig mix som fick spolingen att framstå som världsvan libertin. Ett axplock låttitlar för de som inte minns hur det kunde låta:
"Begärets dunkla mål", "Man lever bara två gånger", "En nöjenas natt", "Massans sorl", "Stjärna i rännsten", "Räddaren i nöden"...

Texterna är bräddfyllda av unga män på jakt efter spänning, femme fatales, metropoler, drinkar och casinon, och det finns en hel del blinkningar till 40-tal och film noir.

Det som gjorde (och fortfarande gör) hela det här ganska brattiga paketet intressant är att Kinde lyckas låta lika blasé som en croupier på en finlandsfärja när han besjunger det. Inte nog med att den charmige ynglingen låter lika livsvan som en Hemingway på steroider, han har redan ledsnat på hela cirkusen. I Begärets dunkla mål sjunger han till exempel:

"och kanske var det vackert att se pojkar gå med flickor
men det gav oss knappast någon spänning alls.
Så nu satt jag här blasé och såg när kvinnor kysste längs varandras arm."

Så småningom växer till och med Kinde upp lite och på sista skivan (med de stundtals onödigt vackra melodierna) sjunger han i Stjärna i rännsten:

"Nätter utan slut har blivit vardagsnätter

kvinnor, vin och sång har blivit allt"

Vilket han betalar för två låtar framåt:

"Jag har vaknat upp på morgonen / i spillror

med nästan varje sinne / satt ur spel

Det är priset jag betalar för / vinden i mitt hjärta

Det är priset för att jag alltid / vill ha mer"

Här någonstans slutar Lustans Lakejer att intressera. Åter därför till glansperioden. På bandets andra album Uppdrag i Geneve har Tom Wolgers tillkommit, och skivan är en rätt glättig synthistoria med funkiga basgångar. Härifrån väljer jag Sista tangon i Paris. Den låten var mitt första möte med Lustans, och den bitterljuva texten satte djupa spår i min uppfattning om hur en cool text ska låta.

//P

Sista tangon i Paris

Jag hade talat med de pojkar som sett livet

Talat med de pojkar som sett allt

Jag hade blickat i den bok där det stod skrivet

att livets synder aldrig får sitt straff.

Jag hade sprungit längs de långa boulevarder

där rika människor träffas för att le

Jag hade vandrat under långa mörka nätter

Tittat fast det inget fanns att se

Ingenting är längre värt sitt pris

du bränner bort ditt liv för några bitterljuva dar

Ingenting är längre värt sitt pris

Jag minns den sista, den sista tangon i Paris

Att hela tiden vara på gränsen till att mista

förlora både huvud kropp och själ

Att känna till att varje natt kan bli din sista

Att inte längre tänka på sitt väl

Att balansera på den tunna spända linan

men utan rädsla för att falla ner

Att vakna upp och plötsligt inser man sin fara

Att tveka, vackla, falla ner och ner

Ingenting är längre värt sitt pris

du bränner bort ditt liv för några bitterljuva dar

Ingenting är längre värt sitt pris

Jag minns den sista, den sista tangon i Paris