Blue for two: Ships

Igår spelade Freddie Wadling i min stad. Och jag var inte där. Med anledning av detta tragiska sammanträffande ägnas detta inlägg en av hans bästa stunder. Freddie Wadling är enligt en god vän till mig "mannen som har sålt sitt utseende och köpt sin sångröst". Han har ett brokigt förflutet i den svenska musikmyllan: från punkbandet Liket Lever via Cortex och ett gästspel i Lädernunnan slog han sig så småningom ihop med synttrollkarlen Henryk Lipp och bildade duon Blue for Two. Bandet levererade en lång räcka suggestiva syntlandskap där Freddies röst skar genom texterna som en speedad yxa genom murkna urskogsstubbar. Sen kan hans musikaliska CV enkelt fylla resten av dagens bloggkvot, så vi hoppar den.

Tyvärr odlade han samtidigt framgångsrikt sitt hobbyprojekt: att sätta nytt svenskt rekord i knark och alkohol. Därav den tämligen utmärglade varelse ni ser på videon i nedanstående länk.

Låten Ships är från duons första skiva, och egentligen borde kanske inte texten platsa här. Men eftersom de låtar från plattan med betydligt vassare texter inte står att uppbringa i informationsfloden på nätet, får jag nöja mig med Ships. Och det är sannerligen inte fy skam det heller. Låten pumpar ett hissa-segel-komp med tramporgelsound och har ett fenomenalt långsamt sjösjukt sug.

Disney borde ha snott den till Pirates of the Caribbean-filmerna, men vad vet dom...

/P

Länk till video: http://www.youtube.com/watch?v=Jd_vKS0N4Ro&feature=related

Notera gärna att Sator gästar som komp, och en Titiyo på kör...

Babyshambles: There she goes

Pete Doherty var ett tag den engelska tabloidpressens enfant terrible framför alla. Hans musikaliska bana kantades under 00-talet av misshandelsdomar, inställda spelningar och skandalartade framträdanden. Samt naturligtvis ohemula mängder sprit och knark som stundtals intogs med flickvännen Kate Moss. Rock'n Roll på hög nivå med andra ord.

Det är egentligen svårt att fatta hur mannen klarade att göra så skön rock som han gjorde under det decenniet, både i Libertines och Babyshambles. Plattan Shotters Nation är en skönt skramlande och garageröjande upplevelse från 2007 där låten There she goes är ovanligt slick i arrangemanget. (Det jazziga kompet påminner inte så lite om Cures Lovecats.)

Doherty låter som en fryntlig storbandsledare i ett glatt sväng som kontrasterar texten med hinkvis av ironi. "There she goes, a little heartache / There she goes, a little pain".

Det är oklart om det är Kate Moss han besjunger, men i vilket fall som helst är texten en fröjd i sig.

//P

There She Goes

I, I do declare, I was surprised to see you stay

Only to be betrayed

By the one you gave all your love and trust to

And tell me how could I let go?

Since I caught a glimpse of your immense soul

You were dancing to northern soul

Just one glance, ah well, you know

There she goes, a little heartache

There she goes, a little pain

Make no mistake she sheds her skin like a snake

On the dirty road to fame, dirty road to fame

My love, now oh, there she goes, a little heartache

There she goes, a little pain

Make no mistake, sheds her skin like a snake

You're going to walk the plank again, walk the plank again

My love, now

I was to implore that you forget all you saw

When you came through my door and from your bag

Pulled out more skag than I'd ever seen

No, how could I let go?

Since I caught a glimpse of your white plimsolls

Twisting and turning to northern soul

Just one glance, ah well, you know

Everybody knows

There she goes, a little heartache

There she goes, a little pain

Make no mistake, sheds her skin like a snake

On the dirty road to fame, dirty road to fame

My love, now oh, there she goes, a little heartache

There she goes, a little pain

Make no mistake, sheds her skin like a snake

And you walk the plank again, walk the plank again

My love, now

There she goes a little, there she

There she, there she goes