Lustans Lakejer: Sista tangon i Paris

Redan bandnamnet är en pärla i sig: Lustans Lakejer.
Smaka lite på det; det har en lockande sötma med en pikant bismak av dekadens och synd.

Naturligtvis fullständigt oemotståndligt för en tonåring som trott sig ha sett samma hägring i alla väderstreck.

Få svenska band har haft ett så helgjutet imagekoncept som lakejerna. Allt från bandnamnet och kläderna över konvolut till låttitlar och texter andas tungt av synd, glamour och den stora världen.

Den blott 16-årige Johan Kinde från Åkersberga snodde ohämmat titlar och fraser ur världslittteraturen, la till lite filmtitlar och knåpade så ihop en glammig mix som fick spolingen att framstå som världsvan libertin. Ett axplock låttitlar för de som inte minns hur det kunde låta:
"Begärets dunkla mål", "Man lever bara två gånger", "En nöjenas natt", "Massans sorl", "Stjärna i rännsten", "Räddaren i nöden"...

Texterna är bräddfyllda av unga män på jakt efter spänning, femme fatales, metropoler, drinkar och casinon, och det finns en hel del blinkningar till 40-tal och film noir.

Det som gjorde (och fortfarande gör) hela det här ganska brattiga paketet intressant är att Kinde lyckas låta lika blasé som en croupier på en finlandsfärja när han besjunger det. Inte nog med att den charmige ynglingen låter lika livsvan som en Hemingway på steroider, han har redan ledsnat på hela cirkusen. I Begärets dunkla mål sjunger han till exempel:

"och kanske var det vackert att se pojkar gå med flickor
men det gav oss knappast någon spänning alls.
Så nu satt jag här blasé och såg när kvinnor kysste längs varandras arm."

Så småningom växer till och med Kinde upp lite och på sista skivan (med de stundtals onödigt vackra melodierna) sjunger han i Stjärna i rännsten:

"Nätter utan slut har blivit vardagsnätter

kvinnor, vin och sång har blivit allt"

Vilket han betalar för två låtar framåt:

"Jag har vaknat upp på morgonen / i spillror

med nästan varje sinne / satt ur spel

Det är priset jag betalar för / vinden i mitt hjärta

Det är priset för att jag alltid / vill ha mer"

Här någonstans slutar Lustans Lakejer att intressera. Åter därför till glansperioden. På bandets andra album Uppdrag i Geneve har Tom Wolgers tillkommit, och skivan är en rätt glättig synthistoria med funkiga basgångar. Härifrån väljer jag Sista tangon i Paris. Den låten var mitt första möte med Lustans, och den bitterljuva texten satte djupa spår i min uppfattning om hur en cool text ska låta.

//P

Sista tangon i Paris

Jag hade talat med de pojkar som sett livet

Talat med de pojkar som sett allt

Jag hade blickat i den bok där det stod skrivet

att livets synder aldrig får sitt straff.

Jag hade sprungit längs de långa boulevarder

där rika människor träffas för att le

Jag hade vandrat under långa mörka nätter

Tittat fast det inget fanns att se

Ingenting är längre värt sitt pris

du bränner bort ditt liv för några bitterljuva dar

Ingenting är längre värt sitt pris

Jag minns den sista, den sista tangon i Paris

Att hela tiden vara på gränsen till att mista

förlora både huvud kropp och själ

Att känna till att varje natt kan bli din sista

Att inte längre tänka på sitt väl

Att balansera på den tunna spända linan

men utan rädsla för att falla ner

Att vakna upp och plötsligt inser man sin fara

Att tveka, vackla, falla ner och ner

Ingenting är längre värt sitt pris

du bränner bort ditt liv för några bitterljuva dar

Ingenting är längre värt sitt pris

Jag minns den sista, den sista tangon i Paris