Jellyfish: The man I used to be

Det finns ett inbyggt problem med rocktexter. Bra poesi, vackra formuleringar och träffande lyrik kräver ju ett ganska stort mått av kognitiv aktivitet, men riktig rock'n roll stammar snarare från mellangärdet än från hjärnan. Därför har jag svårt att få med mina favoritlåtar i den här bloggen. I mitt tycke gjordes mycket av den bästa rocken i början av 70-talet, och oftast av britter som ville göra något eget med den amerikanska bluesen. Tänk Stones, Zeppelin och Sabbath.

Musikhistoriskt är detta en guldådra, men tyvärr inte textmässigt. Ta till exempel låten med tidernas coolaste gitarriff (jodå, ni vet vilken). Texten är väl inte riktigt på samma nivå:
"Hey hey Mama, said the way you move / gonna make you sweat, gonna make you groove".

Knappast banbrytande. Men jösses vilken gitarr.

De texter som satt sig djupast hos mig, är alltså inte nödvändigtvis särskilt representativa för min musiksmak i övrigt. Så är fallet med Jellyfish. De debuterade 1990 med skivan Bellybutton. Låten The king is half undressed spelades en del i radio och på mtv det året, men annars föll bandet rätt snart i glömska. Vilken är synd, för de gjorde ruskigt smart pop med något så ovanligt som mogna och gripande texter. Låtarna är inte så lite Beatlesinspirerade popbyggen med texter om så udda popteman som skilsmässor, frånvarande pappor och hustrumisshandel. Inte särskilt rock'n roll, men angeläget och faktiskt verkligt bra.

Det inledande spåret The man I used to be är en gripande liten text om familjefadern som vänder sig till sin son och nästan ber om ursäkt för att familjen pajade.

"I hope you remember me / I was your daddy once"

Man kan läsa texten som en hyllning till familjen (Oh, så inte Rock'n roll...) när fadern uppmanar sin son:

"I hope you have more sense than I / in matters such as these

medals don't mean shit / when a family is lost at sea"

I min översättning: Skit samma vem som har rätt. Familjen är viktig.

Som överårig rockare infinner sig onekligen en viss diskrepans mellan å ena sidan den rock'n roll som man älskar så mycket, och vars livsluft är sex, knark och trasigheter, och å andra sidan det liv man älskar ännu mer. Vars livsluft är familjen, kära hustrun och barnen.

Det tydligaste uttrycket för denna diskrepans är att man faktiskt går igång på band som Jellyfish också.

//P

The man I used to be

I hope you remember me

I was your daddy once

Wearing a sailor cap and dirty nails

to you I'm just a picture on your mother's mantlepiece

who chose to fight the good fight in time to fail

into battle

and in your shadow

your daddy loves you still

yes i do

I never thought it'd be so hard to see you grow so fast

and turn into the man I used to be

but I hope you have more sense than I in matters such as these

medals don't mean shit when a family is lost at sea

I save every moment I've reached out and almost touched you

but they all fade away must be a bad memory