tisdag 23 mars 2010

Anders F Rönnblom: Det är inte snön som faller

En av fördelarna med att ha fyllt 40 är att man får tycka som man vill. Alla indie-gurus och byxnödiga musikförståsigpåare får slåss bäst de vill i jakten på den creddigaste nykomlingen och de obskyraste fynden. Det här är min blogg, och om jag vill skriva om en tecknad julfilm från 1980 så gör jag det, även om jag riskerar sunkstämplar och töntsuckar.

Det finns nämligen två goda skäl. Anders F Rönnblom är kanske ingen hipp rockpoet; heller ingen ultra-cool undergrundslooser. Han är en svårbestämd hybrid mellan reklamman och poet – mellan designer och samhällskritiker. Det närmaste man kan komma ett rättvist epitet är kanske att likna mannen med amerikanska beat-poeter som Ginsberg och Burroughs. Liksom beatnicksen har han ett sanslöst ordflöde silat genom ett starkt samhällsengagemang. Texterna går sällan rakt på. Ibland berättar han en historia, ibland låter han associationer och bilder slingra sig runt ett centralt tema. Fast han skjuter från höften från alla håll i somliga texter lyckas han ändå oftast träffa målet.

Det andra goda skälet är den förbannade snön som tydligen vägrar att lämna oss ifred. Jag hade tänkt att spara den här gamla godbiten till nästa jul, men dels har jag blivit gammal nog att faktiskt uppskatta julen, dels önskar jag nog att det var något annat som föll...

Låten
Det är inte snön som faller skrevs för tidningen Schlagers julsingel 1980. Temat är välkänt och ganska banalt: den hysteriska julkommersen. I den här jullåten träffar hans formuleringar stenhårt mellan ögonen, men man reser sig upp på 7 med ett brett flin:

” Vi checkar in vid Frestelsens Tempel...
Någon jagar mig med en stämpel...
Mitt alter ego börjar undra...
Varför jag håller andan och räknar till hundra...”

Kan man bli annat än frustande glas av formuleringar som:

”Vi kliver in i en programkontroll...
Där man manipulerar med rock'n'roll...
Och sätter upp listor på det som gäller...
Torskar och hjältar och andra rebeller...
Någon presenterar den nya modernismen...
Fast tomtefar skyller på kapitalismen..”

Jag har ett förflutet som förvirrad halvanarkistisk punksvartrockarrebell. Som sådan var låten obligatorisk hela december där man kunde låna Rönnbloms ord för att uthärda julångesten:

” Midnatt råder, tyst det är i husen...
Legitima fascister tänder juleljusen...
På gator och torg ligger vraken och kryper...
Makabra och välgödda stereotyper...
Jag är ensam kvar och dansar kring granen...
Men var är glädjen?...Var är barnen?...”

Nu får det fan i mig sluta snöa.

//P

Läs hela texten här
Se videon på youtube

måndag 15 mars 2010

Nick Cave: Into my arms

Mitt förhållande till Nick Cave är ganska ambivalent. Å ena sidan är han ju faktiskt riktigt cool och har en röst som en rallare från skärselden. Dessutom har han ju ett närmast arketypiskt utseende för en svartrockare. Å andra sidan kan hans poserande mörka manér bli lite tröttsamma i sitt flörtande med liemannen.

Skivan The Boatman's Call sticker ut i sin relativt avskalade stil. Här känns det nästan som om man möter Nick Cave off-stage. Osminkad och mer personlig än annars.

I låten Into my arms lägger sig Caves röst ganska naket och stillsamt över ett lågmält piano.
Texttemat är klassiskt: Pojken vill ha flickan - alternativt pojken vill ha tillbaka flickan - beroende hur man läser. Här hör vi Cave be till den gud han inte tror på om lite hjälp. Det är vackert, lite rörande och faktiskt ganska rart. Ett ord man sällan får anledning att använda i samma sammanhang som Nick Cave.

//P


Into my arms
I don't believe in an interventionist God
But I know, darling, that you do
But if I did I would kneel down and ask him
Not to intervene when it came to you
Not to touch a hair on your head
To leave you as you are
And if he felt he had to direct you
Then direct you into my arms

Into my arms, O Lord
Into my arms

And I don't believe in the existence of angels
But looking at you I wonder if that's true
But if I did I would summon them together
And ask them to watch over you
To each burn a candle for you
To make bright and clear your path
And to walk, like Christ, in grace and love
And guide you into my arms

Into my arms, O Lord
Into my arms

And I believe in Love
And I know that you do too
And I believe in some kind of path
That we can walk down, me and you
So keep your candles burning
And make her journey bright and pure
That she will keep returning
Always and evermore

Into my arms, O Lord
Into my arms

onsdag 10 mars 2010

Tom Waits: Hoist that rag

Den okrönte kungen av sluskigt cool har en närmast obegripligt lång räcka låtar som skulle platsa i den här bloggen. Förstahandsvalet faller på Hoist that rag från skivan Real Gone. Musiken är i Waitsk anda ljuvligt skum och kretsar kring en jazzig gitarr över de skramligaste trummor man hört på länge. (På youtube finns en del videosnuttar med låten där det framgår att trumkillen bankar på sidorna, och inte på skinnet.)

En inte alltför vågad läsning av texten ger en svidande desillusionerad kritik av usa:s utrikespolitiska imperialistfasoner och iver att gå i krig. Första stroferna lyder:

Well I learned the trade
From Piggy Knowles and
Sing Sing Tommy Shay Boys
god used me as a hammer boys
To beat his weary drum today

Piggy Knowles och Tommy Shay var på sin tid ökända gangsters i New York, och om den som slår på krigstrumman för att hissa flaggan har lärt sig branchen från dem, ja då inser man hur Waits ställer sig till spektaklet. Jag har förstått att ordet "hoist" bara används i betydelsen "hissa segel" eller "hissa flaggan", och genom att kalla tygbiten med alla stjärnorna på för en trasa säger Tom Waits egentligen det mesta.

I övrigt finns här en av de coolaste textraderna som någonsin sjungits:

Well we stick our fingers in the ground
heave and turn the world around

Som grädde på moset innehåller låten dessutom ett fullkomligt häpnadsväckande gitarrsolo som en gång för alla blåser plektrumen ur händerna på även de mest drivna gitarrmasturberande hårdrocksvirtuoserna. Det är väl värt ett par lyssningar.

Kuriosa: såg en bloggkommentar om låten som jag inte kan låta bli att återge:
"I hope Tom Waits goes to hell, and plays music like this down there, because i'd totally commit every sin on earth to just listen to him for eternity."


//P


Hoist that rag
Well I learned the trade from Piggy Knowles
and Sing Sing Tommy Shay Boys
god used me as a hammer boys
To beat his weary drum today

Hoist that rag
Hoist that rag

The sun is up the world is flat
Damn good address for a rat
The smell of blood, the drone of flies
You know what to do if the baby cries

Hoist that rag
Hoist that rag

Well we stick our fingers in the ground,
heave and turn the world around
Smoke is blacking out the sun
at night I pray and clean my gun

The cracked bell rings
as the ghost bird sings
and the gods go begging here
So just open fire as you hit the shore
All is fair in love and war

Hoist that rag
Hoist that rag
Hoist that rag
Hoist that rag

måndag 8 mars 2010

David Bowie: Moonage Daydream

David Bowie är husgud. Även om han genom åren genomgått halsbrytande skiftningar i såväl alter egon som musikalisk inriktning har han lyckats behålla någon sorts integritet och kvalitetsstämpel. Hans texter är ofta fascinerande, om än inte alltid helt genomträngliga. Och kanske ligger där en del av tjusningen hos Bowie - att man aldrig riktigt vet var man har honom.

Jag blev omedelbart fast i texten till Moonage Daydream. Det finns något djupt rörande i den söta kärleksförklaringen i rymdåldern som samtidigt har ett störande nästan masochistiskt element: "Keep your electric eye on me, babe / put your ray-gun to my head / press your space-face close to mine, love / freak out in a moonage daydream".

Eftersom jag alltid tyckt mycket om texten, och funnit Bowie smått genial som låtskrivare, var det desto mer störande att se en dokumentär med honom där han visar hur han komponerade texten genom att pussla runt lappar med strofer på tills det lät snyggt. Så småningom fann jag ro i tanken på att detta egentligen var en ganska ball dadaistiskt metod.


//P

Moonage Daydream

I'm an alligator, I'm a mama-papa coming for you
I'm the space invader, I'll be a rock 'n' rollin' bitch for you
Keep your mouth shut,
you're squawking like a pink monkey bird
And I'm busting up my brains for the words

Keep your 'lectric eye on me babe
Put your ray gun to my head
Press your space face close to mine, love

Freak out in a moonage daydream oh yeah!

Don't fake it baby, lay the real thing on me
The church of man, love
Is such a holy place to be
Make me baby, make me know you really care

Make me jump into the air

Keep your 'lectric eye on me babe
Put your ray gun to my head
Press your space face close to mine, love
Freak out in a moonage daydream oh yeah!

torsdag 4 mars 2010

Radiohead: Creep

En av de starkaste rocktexterna jag känner till alla kategorier är Creep med Radiohead. Den låten fångar med otvungen och självklar skärpa själva essensen i utanförskapet så att det riktigt känns på huden. Texten är en klockren beskrivning av exempelvis hur det kändes när man i mellanstadiet frågade chans på henne - den där snygga och coola - och hon bara skrattade. Och man förstod att hon hade rätt. (För att ta ett helt hypotetiskt exempel...)

Tyvärr är Creep en tämligen uttjatad låt - snart sönderspelad på min hårddisk. Men texten är ändå i en klass för sig och får följaktligen en plats.

//P


Creep
When you were here before,
Couldn't look you in the eye
You're just like an angel,
Your skin makes me cry

You float like a feather
In a beautiful world
I wish I was special
You're so fuckin' special

But I'm a creep,
I'm a weirdo
What the hell am I doin' here?
I don't belong here

I don't care if it hurts,
I wanna have control
I want a perfect body
I want a perfect soul

I want you to notice
when I'm not around
You're so fuckin' special
I wish I was special

But I'm a creep
I'm a weirdo
What the hell am I doin' here?
I don't belong here, ohhhh, ohhhh

She's running out again
She's running out
She run run run run...
run... run...

Whatever makes you happy
Whatever you want
You're so fuckin' special
I wish I was special

But I'm a creep,
I'm a weirdo
What the hell am I doin' here?
I don't belong here

I don't belong here...

onsdag 3 mars 2010

Magazine: A song from under the floorboards

Magazine är ytterligare ett av alla de band som jag borde ha lyssnat på när det begav sig, men inte upptäckte förrän långt senare. Bandet bildades som ett av de första post-punkbanden av Howard Devoto från Buzzcocks och säger mig för det mesta inte så mycket. Men en låt sitter och snurrar långt bak i huvudet och har så gjort sedan jag hörde den på radion kring 1980: A song from under the floorboards från deras tredje skiva The correct use of soap.

Låttexten kvalar egentligen inte in här; den är varken poetisk eller särskilt speciell. Men av någon anledning har ilskan, kaxigheten och den punkiga "ja, va fan-energin" bitit sig fast. Inledningsraden sätter tonen och är oförglömlig.

//P

I am angry I am ill and I'm as ugly as sin
my irritability keeps me alive and kicking
I know the meaning of life, it doesn't help me a bit
I know beauty and I know a good thing when I see it

This is a song from under the floorboards
this is a song from where the wall is cracked
my force of habit, I am an insect
I have to confess I'm proud as hell of that fact

I know the highest and the best
I accord them all due respect
but the brightest jewel inside of me
glows with pleasure at my own stupidity

This is a song ....

I used to make phantoms I could later chase
images of all that could be desired
then I got tired of counting all of these blessings
and then I just got tired

This is a song ...


måndag 1 mars 2010

Traste Lindéns kvintett: Ensam igen

Traste Lindéns kvintett var det största namnet i den våg av akustisk pop-rock som böljade under 90-talets tidiga år. Rotrockarna från Hälsingeskogarna gjorde ett antal spelningar som blev legendariska i undergroundkretsar innan de 1991 bytte skivbolag till Silence och släppte Jolly Bob går iland. Där hittar vi de låtar som blev det närmaste Traste och pojkarna kom hits: Spegel, spegel och Svenska flaggans dag.

Trastes texter är ofta jordnära vardagsrealism utan att förfalla till smutstristess och med en underfundig glimt i ögat som ändå aldrig blir jönsig. De skriver om snuset och småfyllan, nojan och ensamheten men alltid med en blinkning. En personlig favoritrad bland pärlorna är "bläddrar förstrött i en Knasen från ifjol / jävlarna går till attack".

Låten Ensam igen är en liten stump att gnola på när ensamheten gnager som värst. En liten visa som i all sin enkelhet fångar stereotypen av den manliga ensamhetens innersta väsen.

Ensam igen
Pipan har slocknat, ett regn står som spön
vänder väl på den å tänder den igen
Sitter här ensam mitt ute på sjön
Hunden är blöt å vill åka hem

Och fisken den slår, men flötet ligger dött
Jag drar in, maskar om, och spottar lite slött
Kepsen den droppar och allt har blitt rått
Jag hade en vän men nu har hon rest bort

Jag klarar mej själv, jag kan städa, jag kan laga mat
Jag har sagt det förut, men nåt fattas helt klart
Klockan är fem, det är dags att ro hem, kärva hem
är ensam, ja ensam, så ensam igen

Hon kom ifrån stan, hennes hamn var Mary-Ann
Vi möttes på parken å log mot varann
Hon gillade mat å att dricka ibland
men de va inte nog så hon gick å försvann.

Jag klarar mej själv, jag kan städa, jag kan laga mat
men det är nåt som fattas, jag vet inte vad
Nog fan har jag hund, jag har bil och jag hade en vän
Men nu bryr sig ingen om jag kommer hem
är ensam, ja ensam, så ensam igen

Så enkelt, men ändå så bra.
Låten finns tyvärr inte på Spotify, men går att höra på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=hk3r_sn04q4

//P