Bob Hansson: Andas

I veckan var Bob Hansson på besök i skolan där jag jobbar. Eftersom jag fastnade för hans poesi när jag första gången läste raden "här ligger jag och duger" var jag rätt spänd inför att se honom livs levande. Och naturligtvis var han helt enkelt briljant i sin blandning av rock'n roll, poesi och stand-up. En publikdomptör av guds nåde begåvad med ett hjärta av Di Levas storlek. Fast med betydligt mer talang. Om jag citerar fritt från minnet har han skrivit något i stil med:

"Det var poeten som ringde till jobbet och sa:

- Jag kan inte komma idag.

- Är du sjuk?

- Nej, jag är alldeles för frisk. Men jag kommer kanske imorgon om jag blir sämre."

Man kan ju inte låta bli att bli glad.

Bob Hansson har spelat in en del material, bland annat skivan Kör Solen Kör tillsammans med Institutet för höghastighetskonst. I låten/dikten Andas är det dock Fläskkvartetten som står för fiolerna. Höll jag på att skriva.

På skivan finner vi åtta av hans texter lästa/sjugna till en suggestiv musikfond. Det är bra. Det är faktiskt förbaskat bra. Så bra att det får räknas som rock'n roll, fast det strängt taget inte är rocklyrik.

Jag tänker inte publicera dikten här. Köp boken istället. Eller avnjut dikten på spotify.

//P

Beck: Devils haircut

Beck är en riktigt skum artist - omöjlig att beskriva och ännu svårare att kategorisera. Han dök upp mitt i 90-talets alternativrock och skramlade till med några hittar. Sen skivan Odelay, som låten är hämtad från, har han ohämmat skuttat som en kåt kängru mellan genrer och musikstilar utan att få till någon lika stor framgång som 94-96.

Devil's haircut är en av 90-talets rockigaste hitlåtar. Skramlig ökenrock med bra sug, och med en pandemiskt smittsam nonsenstext. Jag skummade nätbloggarna efter texttolkningar sedan jag själv gått bet på att säga något intelligent om låten, och roades kungligt av alla förslag. Från bluesmannen som skriver kontrakt med djävulen till rockaren som frestas av av alla syndfulla laster han omges av.

Själv lär Beck i en intervju påstått att texten bara är en radda coola uttryck, och alltså helt meningslös.

Vilket sätter fingret på ett intressant poetiskt problem: har verkligen upphovsmannen tolkningsföreträdet här, eller ska vi på postmodernt manér dödförklara författaren? Jag lutar åt det sistnämda. En bra text lever sitt eget liv och lämnar åt läsaren att avgöra dess mening.

Det finns ett slags poesi vars ambition inte är att förmedla budskap eller resonemang, snarare ett slags måleri med ord; liksom färger, penseldrag och former har estetisk valör, kan man måla stämningar, associationer och känslolägen med ord.

Om man hör Devil's haircut på det sättet fungerar den riktigt bra. Lätt dystopiska och ödsliga stämningar kryddas med ett par slitna boots. Åtminstone i min föreställningsvärld.

//P

Devil's haircut

Something's wrong 'cause my mind is fading

And everywhere I look there's a dead end waiting

Temperature's dropping at the rotten oasis

Stealing kisses from the leperous faces

Heads are hanging from the garbage man trees

Mouthwash jukebox gasoline

Pistols are pointing at a poor man's pockets

Smiling eyes ripping out of his sockets

Got a devil's haircut in my mind x4

Love machines on the sympathy crutches

Discount orgies on the dropout buses

Hitching a ride with the bleeding noses

Coming to town with the brief case blues

Got a devil's haircut in my mind x4

Something's wrong 'cause my mind is fading

Ghetto-blasting disintegrating

Rock 'n' roll, know what I'm saying

And everywhere I look there's a devil waiting

Got a devil's haircut in my mind x4

etc.