Muddy Waters och Peps Persson

Med jämna mellanrum får jag ett närmast omättligt sug efter lite riktig blues. Inte för att jag är låg, blå eller nere utan bara för att det svänger så infernaliskt. Bokstavligen. Det finns något oerhört kittlande i hur mycket bra det går att göra med tolv takter, tre ackord och några blåa toner.

Den musik som ligger mig närmast hjärtat är skyldiga bluesen så gott som allt; det är omöjligt att tänka sig Stones, Zeppelin eller hela hårdrockssvängen utan dess rötter som ligger djupt ner i den amerikanska träskleran. I min värld har det sällan gjorts bättre musik än den som blev till under 60- och 70-talet då engelsmännen förädlade den amerikanska bluesen/rocken och vässade till den.

Men åtminstone några gånger varje år smiter jag in bakom marshallkulisserna och återvänder till den rena bluesen. Före distboxar, långt hår, spandexbrallor och sönderslagna hotellrum.

Det här inlägget är ett mellanläge. Det är fredagen efter årets första arbetsvecka, och då funkar inte riktigt Johnson eller de mer melankoliska orginalen. Jag behöver något röjigare, och hoppar därför rakt in den elektrifierade bluesen. Där vi hittar hjältar som John Lee Hooker, Howlin Wolf, Bo Diddley och Muddy Waters. Den sistnämda gjorde låten Got My Mojo Workin till en bluesklassiker, även om det inte var hans egen. Och den svänger sanslöst.

En "Mojo" är egentligen en liten voodoo-pryl - en helig, magisk liten påse som kan användas för att trollbinda folk, men i överförd betydelse betyder det snarast "charm" eller "sex appeal". (Vad nu det heter på svenska?) Vilket i språkvetenskapens namn är helt logisk med tanke på att ordet "charm" har gjort samma resa.

Texten "Got my Mojo workin, but it just won't work on you" betyder alltså ungefär "Fan också, jag limmar allt jag kan men min charm biter inte på dig". Inte så vansinnigt upphetsande text, och knappast poetiskt nog för den här bloggen. Tur då att vi har Peps Persson - den svenska rotbluesen personifierad. Han har gjort egensinniga svenska versioner av några bluesklassiker och på sin djupaste skånska och med skägget fullt av hampa brölar han iställlet: "Min trollmoj funkar, men inte alls på dig".

Och då blir man så lycklig. Bara ordet "trollmoj" är nog för att platsa i en blogg om musiktexter. På samma skiva hittar vi också "Hokus Pokus man".

På Spotify lägger jag upp både Peps version, och Muddy Waters. Samt, bara för att den svängde så bra, en variant med Ike och Tina. Vilken röst den kvinnan hade en gång i tiden.

//P

Rolling Stones: Ventilator Blues

Året är 1971. Platsen är franska rivieran. Rolling Stones har flytt från de engelska skatterna för att leva lite rock'n roll och spela in en platta i närheten av Nice. Keith hyrde en lyxvilla, och sommaren var varm. Riktigt jävla varm. Ryktena vill göra gällande att stenarna repade och spelade i källaren, medan flickvänner, jet-setare, hang-arounds och vanliga hederliga groupisar snortade för fullt på övervåningarna. Keith var under de här åren i ovanligt risigt skick - till och med efter hans måttstock - och livnärde sig mest på heroin. Förutsättningarna var med andra ord tämligen rock'n roll (i betydelsen galna).

Ganska oväntat blev resultatet av året på rivieran ett mästerverk. Dubbelskivan "Exile on Main Street" är stenarnas definitiva skiva. Här lyckas grabbarna visa både variation, inspiration och ett sjujädra ös. Dessutom slår de definitivt fast att bluesrocken kan bli hur oförskämt bra som helst, fast man kommer från fel kontinent. (Om nu någon fortfarande skulle råka tvivla på det 1971, då "Bluesbreakers" stod på höjden av sin karriär...)

På tredje sidan av dubbel-lp'n återfinns bluesrökaren "Ventilator blues". Det är den enda Stoneslåt som Mick Taylor fått låtskrivarcredit för, och förmodligen beror det på hans bluesriff som drar hela låten. Det är en riktigt skön, sugande blues med coolt piano och souligt blås.

Texten förvaltar arvet från träskmarkerna och bomullsfälten rätt väl:

"When your spine is cracking and your hands they shake
Heart is bursting and your butt's going to break
Woman's cussing, you can hear her scream
Feel like murder in the first degree"

Överlag cirkulerar texten kring hur överdjävligt allt är, och hur man i det läget behöver en ventil. Med tanke på stämningen i bandet, Keiths heroinintag och den tropiska värmen får man lite "Falling Down-vibbar" av låten:

"Ain't nobody slowing down no way,

Ev'rybody's stepping on their accelerator,

Don't matter where you are,

Ev'rybody's gonna need a ventilator.

When you're trapped and circled with no second chances"

Jag väljer låten till veckans blogginlägg eftersom jag starkt sympatiserar med nojjan man kan få i tropisk värme. Missförstå mig inte nu - jag vill inte dissa sommarsolen. Men nog fasiken tar värmen på tålamodet.

Hursom: lyss och njut till en riktigt bra blues, perfekt för heta sommarnätter.

//P

Ventilator Blues

When your spine is cracking and your hands, they shake,

Heart is bursting and you butt's gonna break.

Your woman's cussing, you can hear her scream,

You feel like murder in the first degree.

Ain't nobody slowing down no way,

Ev'rybody's stepping on their accelerator,

Don't matter where you are,

Ev'rybody's gonna need a ventilator.

When you're trapped and circled with no second chances,

Your code of living is your gun in hand.

We can't be browed by beating, we can't be cowed by words,

Messed by cheating, ain't gonna ever learn.

Ev'rybody walking 'round,

Ev'rybody trying to step on their Creator.

Don't matter where you are, ev'rybody, ev'rybody gonna

Need some kind of ventilator, some kind of ventilator.

What you gonna do about it, what you gonna do?

What you conna do about it, what you gonna do?

Gonna fight it, gonna fight it?