Bob Dylan: All along the watchtower

Det händer att man som bloggare stöter på patrull. Vad skriver man om en av musikbranchens största ikoner? Hur närmar man sig en text av han som sa att "poeter blir bara de som inte duger till rocksångare" ? Och om en av hans mest spelade låtar till på köpet?

Eftersom jag inte är den vördande typen så tillåter jag mig att börja med högst personlig dissning: alla Dylanlåtar gör sig bäst som cover. Så det så. Mannen må vara ett låtskrivarsnille, och en av de största och första rockpoeterna, men han gör ytterst sällan sina egna låtar rättvisa. Den lilla röst han en gång haft är borta för länge sedan, och hans gitarrspel är föga upphetsande.

Som jag nu tagit udden av stormästaren törs jag närma mig själva texten...

All along the watchtower är en genuin rocklåt. Tre ackord - samma slinga hela tiden - och en lagom kryptisk text. Skriven 1966 under en period i Dylans liv då han dragit sig tillbaka, bildat familj och av någon outgrundlig anledning satt med näsan i bibeln långa stunder. Texten är således ganska rik på bibliska hänvisningar, vilka jag inte tänker fördjupa mig närmare i.

Inledningen är lysande:

“There must be some way out of here,” said the joker to the thief

“There’s too much confusion, I can’t get no relief

Borde läras ut på litteraturkurserna som exempel 1 A i den berättarteknik som brukar kallas In media res. Börja mitt i smeten, så blir det spännande. För att ytterligare spä på med berättartekniska finter är berättelsen uppstyckad i en omvänd kronologi som ger historien en kliande knorr; när man hört de två sista raderna börjar själva storyn, och vill man omedelbart höra låten igen. Det är faktiskt riktigt läckert.

Det vilar en skönt mytisk stämning över hela låten, och jag är faktiskt rätt imponerad över att Dylan får med så mycket i en så kort text.

Spotify bjuder på en radda shyssta versioner av låten, och jag tänker naturligtvis lägga upp Hendrix klassiska på listan. Men bara på kul tar jag med Taj Mahals också. Den är helt ok.

//P

All Along The Watchtower

“There must be some way out of here,” said the joker to the thief

“There’s too much confusion, I can’t get no relief

Businessmen, they drink my wine, plowmen dig my earth

None of them along the line know what any of it is worth”

“No reason to get excited,” the thief, he kindly spoke

“There are many here among us who feel that life is but a joke

But you and I, we’ve been through that, and this is not our fate

So let us not talk falsely now, the hour is getting late”

All along the watchtower, princes kept the view

While all the women came and went, barefoot servants, too

Outside in the distance a wildcat did growl

Two riders were approaching, the wind began to howl

Bob Hansson: Andas

I veckan var Bob Hansson på besök i skolan där jag jobbar. Eftersom jag fastnade för hans poesi när jag första gången läste raden "här ligger jag och duger" var jag rätt spänd inför att se honom livs levande. Och naturligtvis var han helt enkelt briljant i sin blandning av rock'n roll, poesi och stand-up. En publikdomptör av guds nåde begåvad med ett hjärta av Di Levas storlek. Fast med betydligt mer talang. Om jag citerar fritt från minnet har han skrivit något i stil med:

"Det var poeten som ringde till jobbet och sa:

- Jag kan inte komma idag.

- Är du sjuk?

- Nej, jag är alldeles för frisk. Men jag kommer kanske imorgon om jag blir sämre."

Man kan ju inte låta bli att bli glad.

Bob Hansson har spelat in en del material, bland annat skivan Kör Solen Kör tillsammans med Institutet för höghastighetskonst. I låten/dikten Andas är det dock Fläskkvartetten som står för fiolerna. Höll jag på att skriva.

På skivan finner vi åtta av hans texter lästa/sjugna till en suggestiv musikfond. Det är bra. Det är faktiskt förbaskat bra. Så bra att det får räknas som rock'n roll, fast det strängt taget inte är rocklyrik.

Jag tänker inte publicera dikten här. Köp boken istället. Eller avnjut dikten på spotify.

//P

Beck: Devils haircut

Beck är en riktigt skum artist - omöjlig att beskriva och ännu svårare att kategorisera. Han dök upp mitt i 90-talets alternativrock och skramlade till med några hittar. Sen skivan Odelay, som låten är hämtad från, har han ohämmat skuttat som en kåt kängru mellan genrer och musikstilar utan att få till någon lika stor framgång som 94-96.

Devil's haircut är en av 90-talets rockigaste hitlåtar. Skramlig ökenrock med bra sug, och med en pandemiskt smittsam nonsenstext. Jag skummade nätbloggarna efter texttolkningar sedan jag själv gått bet på att säga något intelligent om låten, och roades kungligt av alla förslag. Från bluesmannen som skriver kontrakt med djävulen till rockaren som frestas av av alla syndfulla laster han omges av.

Själv lär Beck i en intervju påstått att texten bara är en radda coola uttryck, och alltså helt meningslös.

Vilket sätter fingret på ett intressant poetiskt problem: har verkligen upphovsmannen tolkningsföreträdet här, eller ska vi på postmodernt manér dödförklara författaren? Jag lutar åt det sistnämda. En bra text lever sitt eget liv och lämnar åt läsaren att avgöra dess mening.

Det finns ett slags poesi vars ambition inte är att förmedla budskap eller resonemang, snarare ett slags måleri med ord; liksom färger, penseldrag och former har estetisk valör, kan man måla stämningar, associationer och känslolägen med ord.

Om man hör Devil's haircut på det sättet fungerar den riktigt bra. Lätt dystopiska och ödsliga stämningar kryddas med ett par slitna boots. Åtminstone i min föreställningsvärld.

//P

Devil's haircut

Something's wrong 'cause my mind is fading

And everywhere I look there's a dead end waiting

Temperature's dropping at the rotten oasis

Stealing kisses from the leperous faces

Heads are hanging from the garbage man trees

Mouthwash jukebox gasoline

Pistols are pointing at a poor man's pockets

Smiling eyes ripping out of his sockets

Got a devil's haircut in my mind x4

Love machines on the sympathy crutches

Discount orgies on the dropout buses

Hitching a ride with the bleeding noses

Coming to town with the brief case blues

Got a devil's haircut in my mind x4

Something's wrong 'cause my mind is fading

Ghetto-blasting disintegrating

Rock 'n' roll, know what I'm saying

And everywhere I look there's a devil waiting

Got a devil's haircut in my mind x4

etc.

Imperiet: Blå himlen blues

Efter den senaste tidens mer obskyra inlägg återvänder jag nu till kärnverksamheten: låtar med texter så bra att man aldrig glömmer dem. Någonsin. Thåström har varit med här tidigare, men han förtjänar ett extranummer. Blå himlen blues är nämligen i min bok en av de bästa texter som skrivits på svenska.

Jag minns när jag hörde låten första gången, och blev besviken över att det inte var den klassiska tolvtaktare som titeln lät påskina. Men det gick snabbt över när orden "Jag älskar skuggan på Blå himlen bar/jag går dit och dör en bit, en bit varje dag" västes fram. Fastnar man inte redan där har man missförstått rockens essens.

Att senare få lyssna till "jag älskar fablernas månskenscafé / här i gråterskornas kvarter" är så bitterljuvt att jag ryser bara av att skriva det.

Jag är pinsamt medveten om att jag nu öser lovord över en av svensk rocks mest uttjatade låtar. Men det finns ju en anledning till att den är uttjatad.

Orden är träffsäkra, rytmen är näst intill perfekt och stämningen är så rock'n roll det kan bli: "ensam man går till en murrig bar för att få andas bland vinddrivna existenser".

Att låten sedan innehåller ett helt galet meningslöst gitarrsolo får man väl förlåta Thåström. Någon större instrumentalist har han ju aldrig varit.

Och så till sist - den snyggaste formuleringen i hela texten:

"Här sitter Venus och ser ut att fått nog / I en underbart barnförbjuden pose"

Det är snålt med Imperiet på Spotify. Här är dock ett klassiskt klipp med låten.

Blå Himlen Blues

Jag älskar skuggan på Blå himlen bar.

Jag går dit och dör en bit, en bit varje dag.

Där dansar oskulden som glittrande guld,

bland trasiga hjärtan dränkta i skuld.

Här kan man andas oh

om du glömt bort

hur man andas.

Här kan man älska oh

om du glömt bort

hur man älskar.

Jag älskar fablernas månskenscafé

här i gråterskornas kvarter.

Jag sköljer ner alla vintrar som vart,

här e synden en ovärdelig skatt.

Här kan man andas oh

om du glömt bort

hur man andas.

Här kan man älska oh

om du glömt bort

hur man älskar.

Å, det finns inget rent kvar,

nej det finns inget rent.

Det finns inget som kan kallas

för smak.

Här sitter Venus och ser ut att fått nog

i en underbart barnförbjuden pose.

Och min grogg liknar en laddad pistol

när jag sjunger den blå himlen blues.

Så jag kan andas oh

för jag glömt bort

hur man andas.

Så jag kan älska oh

för jag glömt bort hur man älskar.

The Clash: Guns of Brixton

Punk är kul. Här kanaliseras all den där energin som rocken handlar om genom två eller tre ackord utan krusiduller och tjafs. Dessutom finns något djupt demokratiskt i hela konceptet. Alla som vill plockar upp en gitarr, vrider upp volymen till max och för oväsen i 3 minuter. Krydda sedan med några välriktade kängor i skrevet på de som är ansvariga för allt som är sjukt i samhället. Nyttigt, uppfriskande och ibland tankeväckande.

Tyvärr låter det ju sällan särskilt bra.

I min bok står the Clash för en av rockhistoriens mer betydelsefulla bedrifter. De tog punken och gjorde något musikaliskt njutbart av det utan att för ett ögonblick förlora ilskan, energin och det politiska engagemanget.

Ett par av medlemmarna i The Clash kom från stadsdelen Brixton, bland annat känt för sitt levande musikliv. Här fanns på den tiden en stor andel invånare med rötter i Jamaica vilket naturligtvis avspeglades på Brixtons musikscener.

Guns of Brixton är en punk-reggae-låt typisk för The Clash. Texten kretsar kring möjligheterna att slå tillbaka mot våldsmonopolet när det missbrukas. Ett ganska vanligt tema i den polishatande punken. Men här görs det helt enkelt lite elegantare än vanligt; det är ingen som vrålar ”Skjut en snut” utan här undrar man stillsamt:

” When they kick out your front door

How you gonna come?

With your hands on your head

Or on the trigger of your gun”

Andra versen innehåller en direkt referens till en Jamaicansk gangsterfilm från 1972: “The harder they come” med Jimmy Cliff i huvudrollen som den musikaliske rude-boyen Ivan Martin. I filmen blir Ivan indragen i en våldsspiral med ett antal polismord som konsekvens.

“You see, he feels like Ivan

Born under the Brixton sun

His game is called survivin'

At the end of The harder they come”

Jag är näppeligen någon anarkist, men jag sympatiserar verkligen med tanken att våldsmonopolet är problematiskt och mår bra av att ifrågasättas.

//P

Guns of Brixton

When they kick out your front door

How you gonna come?

With your hands on your head

Or on the trigger of your gun

When the law break in

How you gonna go?

Shot down on the pavement

Or waiting in death row

You can crush us

You can bruise us

But you'll have to answer to

Oh, Guns of Brixton

The money feels good

And your life you like it well

But surely your time will come

As in heaven, as in hell

You see, he feels like Ivan

Born under the Brixton sun

His game is called survivin'

At the end of The harder they come

You know it means no mercy

They caught him with a gun

No need for the Black Maria

Goodbye to the Brixton sun

You can crush us

You can bruise us

But you'll have to answer to

Oh-the guns of Brixton

When they kick out your front door

How you gonna come?

With your hands on your head

Or on the trigger of your gun

You can crush us

You can bruise us

And even shoot us

But oh- the guns of Brixton

Shot down on the pavement

Waiting in death row

His game was survivin'

As in heaven as in hell

You can crush us

You can bruise us

But you'll have to answer to

Oh, the guns of Brixton

Oh, the guns of Brixton

Oh, the guns of Brixton

Oh, the guns of Brixton

Oh, the guns of Brixton

Jellyfish: The man I used to be

Det finns ett inbyggt problem med rocktexter. Bra poesi, vackra formuleringar och träffande lyrik kräver ju ett ganska stort mått av kognitiv aktivitet, men riktig rock'n roll stammar snarare från mellangärdet än från hjärnan. Därför har jag svårt att få med mina favoritlåtar i den här bloggen. I mitt tycke gjordes mycket av den bästa rocken i början av 70-talet, och oftast av britter som ville göra något eget med den amerikanska bluesen. Tänk Stones, Zeppelin och Sabbath.

Musikhistoriskt är detta en guldådra, men tyvärr inte textmässigt. Ta till exempel låten med tidernas coolaste gitarriff (jodå, ni vet vilken). Texten är väl inte riktigt på samma nivå:
"Hey hey Mama, said the way you move / gonna make you sweat, gonna make you groove".

Knappast banbrytande. Men jösses vilken gitarr.

De texter som satt sig djupast hos mig, är alltså inte nödvändigtvis särskilt representativa för min musiksmak i övrigt. Så är fallet med Jellyfish. De debuterade 1990 med skivan Bellybutton. Låten The king is half undressed spelades en del i radio och på mtv det året, men annars föll bandet rätt snart i glömska. Vilken är synd, för de gjorde ruskigt smart pop med något så ovanligt som mogna och gripande texter. Låtarna är inte så lite Beatlesinspirerade popbyggen med texter om så udda popteman som skilsmässor, frånvarande pappor och hustrumisshandel. Inte särskilt rock'n roll, men angeläget och faktiskt verkligt bra.

Det inledande spåret The man I used to be är en gripande liten text om familjefadern som vänder sig till sin son och nästan ber om ursäkt för att familjen pajade.

"I hope you remember me / I was your daddy once"

Man kan läsa texten som en hyllning till familjen (Oh, så inte Rock'n roll...) när fadern uppmanar sin son:

"I hope you have more sense than I / in matters such as these

medals don't mean shit / when a family is lost at sea"

I min översättning: Skit samma vem som har rätt. Familjen är viktig.

Som överårig rockare infinner sig onekligen en viss diskrepans mellan å ena sidan den rock'n roll som man älskar så mycket, och vars livsluft är sex, knark och trasigheter, och å andra sidan det liv man älskar ännu mer. Vars livsluft är familjen, kära hustrun och barnen.

Det tydligaste uttrycket för denna diskrepans är att man faktiskt går igång på band som Jellyfish också.

//P

The man I used to be

I hope you remember me

I was your daddy once

Wearing a sailor cap and dirty nails

to you I'm just a picture on your mother's mantlepiece

who chose to fight the good fight in time to fail

into battle

and in your shadow

your daddy loves you still

yes i do

I never thought it'd be so hard to see you grow so fast

and turn into the man I used to be

but I hope you have more sense than I in matters such as these

medals don't mean shit when a family is lost at sea

I save every moment I've reached out and almost touched you

but they all fade away must be a bad memory

Dolly Parton / White Stripes: Jolene

Till dagens inlägg förvånar jag mig själv; Dolly Parton hör ju knappast till min normala musiksmak. Mitt största problem just nu är hur jag ska kunna skriva något om country-Barbie utan att raljera så mycket att jag ledsnar på mig själv. Jag får nog helt enkelt koncentrera mig på låten...

Jolene är kort och gott en kvinnas desperata vädjan till sin rival att ge fan i hennes karl. Punkt och slut. Men texten är riktigt, riktigt smart trots sin skenbara banalitet. Refrängen upprepar rivalens namn fyra gånger, och dessutom avslutas flertalet av stroferna med samma ord. Effektfullt. Dolly lyckas också snickra ihop en del eleganta rim som aldrig känns krystade eller sökta.

Låten har ett stort problem: Dolly Partons äppelkäcka countrystämma gör knappast rättvisa åt den rädsla och desperation som texten beskriver. Ångesten försvinner liksom i ett westernskimmer av plinkande gitarr.

Över därför till en artist som känns som hennes musikaliska motsats: Jack White. Denne gitarrvirtuos och lo-fi-garageskramlare lyckades på 90-talet med konststycket att få en gitarr- och trumduo att toppa hos kritiker och publik. Och därmed återuppliva lite äkta rock'n roll. Tillsammans med ex-frun Meg utgjorde de White Stripes och trots Megs taffliga trummor svängde de som få.

White Stripes spelade Jolene live, och där hör vi en helt annan nerv. Låten är betydligt långsammare, så ångesten får tid på sig att verka. Jack skjuter panik från mellanggärdet när han skriker ur sig stroferna; här blir desperationen närmast övertydlig och det är naturligtvis så här låten borde ha låtit hela tiden. Lyssna på Spotify, eller se något av klippen på youtube. Till exempel det här.

//P

Jolene

Jolene, Jolene, Jolene, Jolene

I'm begging of you, please don't take my man

Jolene, Jolene, Jolene, Jolene

Please don't take him just because you can.

Your beauty is beyond compare

With flaming locks of auburn hair

With ivory skin

And eyes of emerald green

Your smile is like a breath of spring

Your voice is soft like summer rain

I cannot compete with you, Jolene

he talks about you in his sleep

And there is nothing I can do to keep

From crying when he calls your name, Jolene

Jolene, Jolene, Jolene, Jolene

I'm begging of you please don't take my man

Jolene, Jolene, Jolene, Jolene

Please don't take him even though you can

Now I can easily understand

How you can easily take my man

But you don't know what he means to me, Jolene

Well you could have your choice of men

But I could never love again

He's the only one for me, Jolene

And I had to have this talk with you

My happiness depends on you

And whatever you decide to do, Jolene

Jolene, Jolene, Jolene, Jolene

I'm begging of you please don't take my man

Jolene, Jolene, Jolene, Jolene

Please don't take him even though you can

Andrew Lloyd Webber & Tim Rice: Herods song

Vad kunde väl passa bättre på påskafton än lite Jesus Christ Superstar?

Lloyd Webbers och Rice's rockopera från 1971 är i mitt tycke den coolaste musikal som gjorts. Riktigt bra musik, Ian Gillan i huvudrollen och ett libretto som får till och med en rabiat ateist som jag att gå igång på den gamle profeten.

En av de mest svårglömda texterna från verket beskriver när den infångade Jesus förs till kung Herodes. Till glättig cabaretmusik framförs textrader som:

"Jesus, you just won't believe the hit you've made around here.

You are all we talk about, the wonder of the year. "

eller

"Prove to me that you're no fool; walk across my swimming pool. "

Texten får nog tala för sig själv.

Tyvärr finns inte orginalinspelningen på Spotify. Jag har dock lagt till den minst kassa version som Spotify erbjuder på listan.

Glad påsk på er!

//P

Herods song

Jesus, I am overjoyed to meet you face to face.

You've been getting quite a name all around the place.

Healing cripples, raising from the dead.

And now I understand you're God,

At least, that's what you've said.

So, you are the Christ, you're the great Jesus Christ.

Prove to me that you're divine; change my water into wine.

That's all you need do, then I'll know it's all true.

Come on, King of the Jews.

Oh what a pity if it's all a lie.

Still, I'm sure that you can rock the cynics if you tried.

So, you are the Christ, you're the great Jesus Christ.

Prove to me that you're no fool; walk across my swimming pool.

If you do that for me, then I'll let you go free.

Come on, King of the Jews.

I only ask what I'd ask any superstar.

What is it that you have got that puts you where you are.

I am waiting, yes I'm a captive fan.

I'm dying to be shown that you are not just any man.

So, if you are the Christ, yes the great Jesus Christ

Feed my household with this bread.

You can do it on your head.

Or has something gone wrong. Jesus, why do you take so long?

Oh come on, King of the Jews.

Hey! Aren't you scared of me Christ?

Mr. Wonderful Christ?

You're a joke. You're not the Lord.

You are nothing but a fraud.

Take him away.

He's got nothing to say!

Get out you King of the,

Get out King of the,

Oh get out you King of the Jews!

Get out of here!

Get out of here you,

Get out of my life.

Lustans Lakejer: Sista tangon i Paris

Redan bandnamnet är en pärla i sig: Lustans Lakejer.
Smaka lite på det; det har en lockande sötma med en pikant bismak av dekadens och synd.

Naturligtvis fullständigt oemotståndligt för en tonåring som trott sig ha sett samma hägring i alla väderstreck.

Få svenska band har haft ett så helgjutet imagekoncept som lakejerna. Allt från bandnamnet och kläderna över konvolut till låttitlar och texter andas tungt av synd, glamour och den stora världen.

Den blott 16-årige Johan Kinde från Åkersberga snodde ohämmat titlar och fraser ur världslittteraturen, la till lite filmtitlar och knåpade så ihop en glammig mix som fick spolingen att framstå som världsvan libertin. Ett axplock låttitlar för de som inte minns hur det kunde låta:
"Begärets dunkla mål", "Man lever bara två gånger", "En nöjenas natt", "Massans sorl", "Stjärna i rännsten", "Räddaren i nöden"...

Texterna är bräddfyllda av unga män på jakt efter spänning, femme fatales, metropoler, drinkar och casinon, och det finns en hel del blinkningar till 40-tal och film noir.

Det som gjorde (och fortfarande gör) hela det här ganska brattiga paketet intressant är att Kinde lyckas låta lika blasé som en croupier på en finlandsfärja när han besjunger det. Inte nog med att den charmige ynglingen låter lika livsvan som en Hemingway på steroider, han har redan ledsnat på hela cirkusen. I Begärets dunkla mål sjunger han till exempel:

"och kanske var det vackert att se pojkar gå med flickor
men det gav oss knappast någon spänning alls.
Så nu satt jag här blasé och såg när kvinnor kysste längs varandras arm."

Så småningom växer till och med Kinde upp lite och på sista skivan (med de stundtals onödigt vackra melodierna) sjunger han i Stjärna i rännsten:

"Nätter utan slut har blivit vardagsnätter

kvinnor, vin och sång har blivit allt"

Vilket han betalar för två låtar framåt:

"Jag har vaknat upp på morgonen / i spillror

med nästan varje sinne / satt ur spel

Det är priset jag betalar för / vinden i mitt hjärta

Det är priset för att jag alltid / vill ha mer"

Här någonstans slutar Lustans Lakejer att intressera. Åter därför till glansperioden. På bandets andra album Uppdrag i Geneve har Tom Wolgers tillkommit, och skivan är en rätt glättig synthistoria med funkiga basgångar. Härifrån väljer jag Sista tangon i Paris. Den låten var mitt första möte med Lustans, och den bitterljuva texten satte djupa spår i min uppfattning om hur en cool text ska låta.

//P

Sista tangon i Paris

Jag hade talat med de pojkar som sett livet

Talat med de pojkar som sett allt

Jag hade blickat i den bok där det stod skrivet

att livets synder aldrig får sitt straff.

Jag hade sprungit längs de långa boulevarder

där rika människor träffas för att le

Jag hade vandrat under långa mörka nätter

Tittat fast det inget fanns att se

Ingenting är längre värt sitt pris

du bränner bort ditt liv för några bitterljuva dar

Ingenting är längre värt sitt pris

Jag minns den sista, den sista tangon i Paris

Att hela tiden vara på gränsen till att mista

förlora både huvud kropp och själ

Att känna till att varje natt kan bli din sista

Att inte längre tänka på sitt väl

Att balansera på den tunna spända linan

men utan rädsla för att falla ner

Att vakna upp och plötsligt inser man sin fara

Att tveka, vackla, falla ner och ner

Ingenting är längre värt sitt pris

du bränner bort ditt liv för några bitterljuva dar

Ingenting är längre värt sitt pris

Jag minns den sista, den sista tangon i Paris