Big Fish: Nyårshambo

För inte alls länge sedan upptäckte jag att svensk folkmusik kan svänga. Visst hade jag tidigare hört "Jazz på svenska" och förundrats över synkoper och försöken att simulera kvartstoner på piano. Men det där gnälliga knätofsandet med nyckelharpa kunde väl ändå inte vara riktig musik...

Sen släpade kära hustrun med mig på en spelning med Sofia Karlsson. Och hon hade några musiker med sig. Och jösses vilka musiker: Roger Tallroth från Väsen på gitarr. Olle Linder på bas och percussion. Esbjörn Hazelius på diverse strängar. Jag måste erkänna att det svängde värre än det mesta. Den kvällen fick mig att omvärdera den svenska folkmusiken.

Och inse att den svenska folkmusiken har mycket gemensamt med den gamla söderbluesen: samma förkärlek för de blåare nyanserna i skalorna och harmonierna; samma gräsrotsperspektiv på musiken. Samma betoning på känslan över instrumentmärkesfetichism.

Till yttermera visso verkar de till och med dela lite av folkloren och mytologin: i bluesen handlar det om att sälja sin själ till djävulen vid korsvägen för den ultimata bluesen. I den svenska varianten säljer spelmännen sig till näcken för att få lära sig näckens polska och andra djävulska musikaliteter. Att musiken i sig är livsfarlig tycks etablissemanget på båda sidor atlanten varit överens om.

När folkmusiken är som bäst har den ett sug, och ett medryck som är - just djävulskt.

Jag är rätt svag för folkmusikinfluenser i rockmusiken. Tyvärr finns här en rätt fin gräns att balansera på; det är inte långt till Nordman-tramset. Men rätt utfört kan det bli ruskigt bra. Som till exempel hos Uppsalabandet "Big Fish".

De startade som industriband i slutet på 80-talet, men gled på nittiotalet mer in på en egensinnig experiment-hardcore-folkmusik-trall-metal med förkärlek för medeltida instrument.

De gjorde några fullängdare under första halvan av nittiontalet som inte riktigt går att få grepp om. Spretigt är bara förnamnet. Men guldkornen är verkligen självlysande. Som låten "Nyårshambo". Det är en obligatorisk nyårspartylåt i hambotakt, som blandar ett rock-ös med en suggestiv folkmusikunderton till en ljuvligt skälmsk undergångsdans.

Jag måste erkänna att jag är sanslöst svag för textens domedagsstämning som lyckas tecknas med en viss glimt i ögat. Som om sångaren vill säga: det är fullständigt kört, allt är åt helvete, men jag bjuder på en liten flört och en leende ändå.

Sånt går hem.

Bara själva refrängintrot: "Det verkar som det blivit nyår igen"
andas en uppfriskande distans till undergången som den förutspås i fortsättningen

"en stor del av vårt liv har gått, ett tu tre

och vi skall också tyna bort, ett tu tre

då finns det ingen tid att sörja"

Andra pärlor ur askhögen som utgör den dystopiska texten är:

"Jag vill till himmelen, men jag vill inte dö

Blir kvar i helvetet istället"

Eller varför inte låtens början:

"Och natten den är vild, och dagen den är svår

och ingenting finns däremellan"

Det är otroligt snyggt i sin blandning av vemod, undergång och nattsvart humor.

Till skumma toner och något som jag i alla fall tror är en hambotakt...

Spotify har inte fattat någonting, men på Youtube finns videon.
(Är den månne inspelad i källaren på Uplands nation?)

//P

Nyårshambo

Och natten den är vild, och dagen den är svår

och ingenting finns däremellan

Rädsla för imorgon, skam ifrån igår

och Satan skyfflar kol i källarn

Det stora är fördärvat, allting fint är litet

snart finns inte ens det lilla kvar

Ansiktet är grått och samvetet är slitet

varje dag är som den sista dan vi har

Det verkar som det blivit nyår igen

ett nytt år har gått till ända igen

och det som skett kan aldrig hända igen

nu skall den nya tiden börja

Det verkar som det blivit nyår igen

en stor del av vårt liv har gått, ett tu tre

och vi skall också tyna bort, ett tu tre

då finns det ingen tid att sörja

Jag vill till himmelen, men jag vill inte dö

Blir kvar i helvetet istället

Jag ger mig ut och letar upp en vacker mö

och väntar på den stora smällen

Ty ingenting kan gro på jorden, som den snurrar

vi förstår det både hon och jag

Raketer lyser upp i skyn och alla hurrar

nu begynner vår domedag

Det verkar som det blivit nyår igen

ett nytt år har gått till ända igen

och det som skett kan aldrig hända igen

nu skall den nya tiden börja

Det verkar som det blivit nyår igen

en stor del av vårt liv har gått, ett tu tre

och vi skall också tyna bort, ett tu tre

då finns det ingen tid att sörja

Roger Waters: the Pros and Cons of Hitchhiking

Roger Waters första soloalbum efter Pink Floyd (om man inte - som vissa i vänkretsen - räknar 'the Final Cut' som soloprojekt) är en ganska märklig historia. Inte bara för att det är ett konceptalbum, och inte heller bara för att det är ett av de mycket få musikalster mannen fått ur sig som inte grottar ner sig i kriget eller hans pappas död. Albumet utspelas nämligen så att säga "i realtid".

The Pros and Cons beskriver i text och musik dryga 40 minuter av drömmar och halvslummer mellan halv fem på morgonen och strax efter fem. På lika många minuters vinyl. Bara det är rätt coolt. Sångerna avhandlar den halvsovande mannens drömmar, mardrömmar, tillvaknanden och omsomnanden, och texterna är onekligen därefter. Det vill säga hoppiga, känslofulla, ocensurerade och ibland med den där krypande obehagskänslan man kan få av drömmarnas obönhörliga svarta logik.

Temat är tydligt - närmast övertydligt - och gränsar stundom till det patetiska: mannen är en typisk gift karlslok som drömmer om unga blonda lifterskor, motorcyklar och någon diffus hippielängtan efter självhushållning på landet. Skolboksexempel på medelålderskris med andra ord. Och skivomslaget hjälper ju inte till precis...

Ändå blir det faktiskt intressant - och det är i drömmens ramverk som texterna tillåts att bli intressanta trots att de behandlar ett ganska platt tema. Här återfinner vi några av de ballaste textrader jag någonsin trallat med i. Håll i er nu:

"Fixed on the front of her Fassbinder face

Was the kind of a smile

That only a rather dull child could have drawn

While attempting a graveyard in the moonlight"

Det är fasen i mig konst.

Drömlogiken tar sig uttryck i hur skuldkänslorna över förälskelsen i den unga lifterskan manifesteras:

"And then in the trees I heard a twig snap

Warning lights flashed on my map

I opened my eyes and to my surprise...

There were Arabs with Knives

At the foot of the bed

Right at the foot of the bed

Oh my God how did they get in here?

I thought we were safe home in England

She said 'Come on now kid, it was wrong what you did

You've got to admit it was wrong' "

Eller när (fortfarande i drömmen?) gröna-vågen experimentet gått åt pipan, frun stuckit med någon annan, och mannen inte vet var han ska ta vägen med sitt liv:

I'm standing on the leading edge

The Eastern seaboard spread before my eyes

"Jump" says Yoko Ono

"I'm too scared and too good looking" I cried

"Go on", she says

"Why don't you give it a try?

Why prolong the agony all men must die"

Musikaliskt är skivan fenomenal. Med Clapton på gitarren och Michael Kamen som sköter keyboards och stråkar är det bäddat för värdig inramning av Waters drömmar. Pretentionerna är skyhöga, och jag är lite svag för det. Det finns alldeles för många band som tycks känna sig tvungna att låtsas som om de inte tar sin musik på allvar. Lite självdistans är väl i och för sig en god egenskap, men det är uppfriskande med konstnärer som faktiskt sticker ut hakan och gör konst. Pretto är kul helt enkelt.

Men - och detta är ett stort men - det som skiljer det pretentiösa konstverket från pekoralet är ju kvaliteten. Har man höga pretentioner så vill det till att man är bra. Och mycket kan man säga om Roger Waters - men nog fan är han bra.

//P

Hela texten finns att läsa här.

Digitala underverk

Blev i dagarna tvungen att blåsa ur och installera om min burk. Ett smutt litet heldagsnöje. Tyvärr verkade en del inställningar, loggfiler och annat krafs försvinna på kuppen. Vilket ju är till förtret för mig, men knappast torde bekymra eventuella läsare. Om det inte vore för att mina spellistor på Spotify råkade försvinna. Och med dem även "innerfodralet"...

Nu finns dock Innerfodralet som spellista igen, men den har nog ny adress. Ni som prenumerar eller har bokmärkt den måste således göra om proceduren.

Beklagar detta.

//P

Eels: My Beloved Monster

Bandet Eels är namnet på Mark Oliver Everett och de musiker han för tillfället råkat samla ihop. Eels spelar ofta en märklig indie-rock-pop där melodiöst vemod blandas friskt med brötgitarrer, udda ljudlandskap och en hel del rena konstigheter. Det blir kanske inte alltid bra, men garanterat aldrig tråkigt. Everetts och Eels brokiga karriär har en tjugo år på nacken nu, och låten för dagen är hämtad från bandets debutplatta Beautiful Freak.

På något sätt sätter låten lite av tonen för de år som skulle komma. En rad tragiska händelser präglade hans musik under det sena 90-talet; skiva nummer två kan närmast beskrivas som en musikalisk bearbetning av systerns självmord och moderns bortgång i cancer.

My beloved monster fanns med i filmen Shrek. Låten tolkades där tämligen bokstavligt, och kan tänkas handla om ”mitt älskade monster” som är det enda som står mellan mig och den hemska värld vi lever i. Lite av ”tillsammans tar vi oss igenom det här”. Och det är ju för all del rart.

Men man kan tolka texten annorlunda. Everett sjunger att han och hans älskade monster delar regnrock, och går överallt tillsammans. Hans monster kan alltså ses som en del av honom själv. Kanske hans mörkare sidor? Kanske den depression han lidit av? Att Everett haft problem med sin mentala hälsa har han själv tillstått, och jag tror att texten kan läsas på detta mer metaforiska sätt. Monstret som demon snarare än flickvän.

Läst på detta sätt, och till den dystra melankoli som ryms i musiken, vänds låten från träsktrollsgull till en betydligt vassare kontemplation över det mörker som trots allt kan hållas som sköld mot en grym verklighet.

Inte särskilt upplyftande så här på fredagen, men jag har å andra sidan haft en dålig dag.

Vackert är det i alla fall.

//P

My beloved monster

My beloved monster and me

We go everywhere together

Wearing a raincoat that has four sleeves

Gets us through all kinds of weather

She will always be the only thing

That comes between me and the awful sting

That comes from living in a world that's so damn mean

My beloved monster is tough

If she wants she will disrobe you

But if you lay her down for a kiss

Her little heart it could explode

She will always be the only thing

That comes between me and the awful sting

That comes from living in a world that's so damn mean

La la la la la la la la

La la la la la la

Iggy Pop: Some Weird Sin

I mina depprockande tonår odlade jag mycket målmedvetet svårmod, kvasiintellektuell djupsinnighet och någon form av poetiskt utanförskap. Inte utan viss framgång måste tilläggas. I det paketet ingick naturligtvis en hel del poesi - ett intresse som liksom musiken förföljt mig sedan dess. Även om svårmodet lättade betydligt när man växte upp.

En av de första dikter som bet sig fast hos mig var helt otippat en ganska otypisk historia av Fröding: "En Ghasel". Dikten beskriver utanförskapet, och den där känslan av att stå bredvid och titta på när livet och världen händer "dom andra". Jag minns fortfarande min mamma svensklärarens förfärade blick när jag i tolvårsåldern visade henne mitt diktfynd i familjens bokhylla. Hon tyckte nog att jag var för liten för den typen av allvarsord.

Några rader sitter fortfarande - de går ungefär såhär:

"Jag står och ser på världen genom gallret

Jag kan, jag vill ej slita mig från gallret

Ty i mig själv är smitt och nitat gallret"

Den där känslan smyger sig fortfarande på en titt som tätt, men den är inte odelat ångestladdad. Det finns ju även något befriande i utanförskapet.

När jag numera drabbas av den sätter jag på Iggy Pop och "Some weird sin". För mig beskriver den samma stämningsläge, fast med ett annat recept. När punkfarfar känner sig utanför hittar han på jävelskap och syndar, istället för att ömka sig själv och skriva centrallyrik.

Även där finns något befriande.

Låten öppnar med:

"Well, I never got my license to live

They won't give it up

So I stand at the world's edge"

Lite senare fortsätter han:

"I'm trying to break in

Oh, I know it's not for me

But the sight of it all

Makes me sad and ill

That's when I want- Some Weird Sin

[...]

Just to relax me"

Tillsammans med den skramliga kompgitarren och ett rätt sprittande melodiriff blir det helt rätt i sammanhanget.

Att sedan knarkaren som Bowie en gång varnades för att umgås med, numera bara har sexpack på magen, är en annan historia...

//P

Some Weird Sin

Well, I never got my license to live

They won't give it up

So I stand at the world's edge

I'm trying to break in

Oh, I know it's not for me

And the sight of it all

Makes me sad and ill

That's when I want- Some Weird Sin

Things get too straight

I can't bear it

I feel stuck, stuck on a pin

I'm trying to break in

Oh, I know it's not for me

But the sight of it all

Makes me sad and ill

That's when I want- Some Weird Sin

That's when I want- Some Weird Sin

Just to relax with

Yeah, some dumb, weird sin

For a while anyway

With my head on the ledge

That's what you get out on the edge

Some Weird Sin

Things get too straight

I can't bear it

I feel stuck, stuck on a pin

I'm trying to break in

Oh, I know it's not for me

When the sight of it all

Makes me sad and ill

That's when I want- Some Weird Sin

That's when I want- Some Weird Sin

Just to relax with

That's some dumb weird sin

For a while anyway

With my head out on the ledge

That's what you get out on the edge

Some Weird sin

Madness: Cardiac Arrest

Jag upptäckte Madness i nian. På en lunchrast. I normala fall har jag ingen aning om när jag först stötte på ett visst band, eller en särskild låt - särskilt som jag tenderar att ligga minst ett decennium efter alla andra när det gäller musikaliska fynd. Anledningen till att jag minns just detta är att de sju tossiga engelsmännen lyckas väcka exakt samma sprittande känsla varje gång jag hör dem. Och precis samma fåniga leende spricker ofelbart upp.

Madness musik befinner sig i en surrealistiskt, närmast Monty Pythonsk, limbo mellan den mer renläriga ska/2-tone-musiken och ren brittisk gladpop. Den balanserar ofta farligt vingligt på gränsen mellan briljant pop och rena fånigheter. Dock välspelad, och fenomenalt tajt med en ständig baktakt och mycket blås. Soundet är rätt speciellt; de käcka melodierna har oftast en melankolisk underton, och det finns alltid en lite mörkare nyans att finna för den som lyssnar en gång till. Personligen tror jag det beror på skumma tonarter och en hel del molliga ackord som bryter stilfullt mot den poppiga ytan.

Låten Cardiac Arrest är ett utmärkt exempel. Inledningen hamrar dystra pianoackord långt ner i basen. Sen smyger upptempot fram och det där sprittande lekfulla sätter igång. Det här är egentligen inte en av bandets vassaste låtar, men orden kontrasterar nästan provocerande mot musiken. Texten beskriver hur mannen mitt i ekorrhjulet som sitter på bussen på väg till jobbet. Trafiken är tät, bussen är full med folk och mannen är försenad. Han blir mer och mer stressad, ända tills den ofrånkomliga hjärtattacken slår till.

Man får förlåta textförfattarna för en del banaliteter och sensmoralklyschor av typen "don't you worry, theres no hurry, it's a lovely day". Kanske lite väl mycket Carpe fucking Diem för min smak. Trots detta: det lätt cyniska och torrt bistra konstaterande av tragiken i konstrast till Madness musik får det att fungera fantastiskt ändå.

//P

Cardiac Arrest

Papers in the morning

Bowler hat on head

Walking to the bus stop

He's longing for his bed,

Waiting with his neighbours

In the rush hour queue

Got to get the first bus

So much for him to do.

He's got to hurry

Got to get his seat

Can't miss his place

Got to rest his feet.

Ten more minutes till he gets there

The crossword's nearly done.

It's been so hard these days

Not nearly so much fun.

His mind wanders to the office

His telephone, desk and chair

He's been happy with the company

They've treated him real fair.

Think of seven letters

Begin and end in 'C'

Like a big American car

But misspelt with a 'D'.

I wish this bus'd get a move on,

Driver's taking his time.

I just don't know, I'll be late

Oh dear what will the boss say?

Pull yourself together now

Don't get in a state

Don't you worry

There's no hurry

It's a lovely day

Could all be going your way

Take the doc's advice

Let up enjoy your life

Listen to what they say

It's not a game they play.

Never get there at this rate

He's caught up in a jam.

There's a meeting this morning

It's just his luck oh damn!

His hand dives in his pocket

For his handkerchief.

Pearls of sweat on his collar

His pulse-beat seems so brief.

Eyes fall on his wristwatch

The seconds pass real slow

Gasping for the hot air

But the chest pain it won't go.

Tried to ask for help

But can't seem to speak a word,

Words are whispered frantically

But don't seem to be heard.

What about the wife and kids?

They all depend on me!

We're so sorry

We told you not to hurry.

Now it's just too late

You've got a certain date

We thought we made it clear

We all voiced our inner fears

We left it up to you

There's nothing we can do.

Doktor Kosmos: Borgarsvin & Doktor Vänster

Nu är jag arg. Och att döma av den senaste stormen i kulturens ankdamm bör man kanske inte skriva blogginlägg i vredesmod. Men lyckligvis är jag ju inte riktigt i den positionen att det spelar någon som helst roll. Det är även möjligt att det är stendumt att bekänna politisk färg i en musikblogg - men det bryr jag mig inte heller om. Mycket av den musik som berör mig mest har politiskt budskap, eller i alla fall politiska undertoner, så det är ofrånkomligt att vi skulle hamna här förr eller senare.

Således: här är hakspetsen. Klipp till om ni måste.

Det är regeringen som triggar mig denna gång. Inte nog med att fårskallen som är min högste chef - Fänrik Fjun eller "Majoren som folktandvården glömde" som min kollega brukar kalla honom- för var dag gör än dummare utspel om den skola han uppenbarligen inte vet ett smack om. Högste tuppen har mage att sitta i radioväkteri med hundögon och huvudet på sne och låtsas ha empati för arbetslösa och utförsäkrade. Att mortelsamlerskan vägrar avgå får väl närmast räknas som självmål i det här sammanhanget.

Eftersom min politiska hemvist ligger ganska långt åt andra hållet, så har jag ju lätt att reta upp mig på det nuvarande styret. Jag väljer dock att mörka exakt vad som fick upp min adrenalinnivå denna gång. Men det handlar om hur en del människor resonerar kring "världens högsta skatter", "bidragssnyltare" och "det-är-klart-att-företagarna-flyr-sverige-det-är-ju-så-svårt-att-bedriva-företagande-i-det-här-landet-med-LAS-och-MBL-och-annat-åsså-är-det-ju-så-höga-skatter-på-mina-vinstmiljarder".

Se då regrederar jag och blir 16-årig halvanarkist igen...

Väljer därför lite Doktor Kosmos idag. I normala fall är jag allergisk mot den här typen av finurlig indiepop med haltande texter och en närmast postmodern inställning till sånt som ackordföljder, instrumentsättning och ljudbild. Men Doktor Kosmos är så charmiga i sitt tilltal, och skriver så häpnadsväckande låtar att man måste lägga sig platt. Det är ruskigt bra.

Låten "Borgarsvin" är en ljuvligt uppgörelse med somliga övre-medelklassvärderingar. Lyssna och njut av rader som 'invandrare är en färgklick' - säger hon, och älskar keramik. När jag blir tillräckligt sned av politiska motiv, funkar den här texten som rehabilitering.

Men jag vill även problematisera en smula. Saken är den att jag själv ju onekligen är en typisk medelklass-svenne. Knappast revolutionär, och så där lagom försoffat teoretiskt vänster. Och ja, jag tillhör de som tjänat bra på regeringens medelklassflörtande skattepolitik. Men inte fan gillar jag det.

Därför är låten "Doktor Vänster" en härlig tröst. Den drömlika texten avhandlar helt enkelt rätten att vara just försoffad medelklassvänster. Här finner vi strofen:

Doktorn sa: "Du är en fejk

Mycket snack och lite strejk

Din fina solidarisering

en tuggummitatuering

Nog är du en fet posör

en liten radhusrevoltör

Men faktiskt gäller vad man säger

inte bara vad man gör.

för tusen kommukids som du

med kommuhjärtan bygger ju

tillsammans upp ett slags astral

krockkudde utav moral

som fångar upp de små och svaga

ändrar deras levnadssaga

sån är socialismens kärna

i min vänstervridna hjärna"

och den lever jag på. Nu ska hem och dricka mojje, käka medelklassmat

och gnälla på den svaga oppositionen.

//P