Jack White: Love interruption

Kul att vara tillbaka. Tänker inte ens försöka krysta fram en ursäkt. Nu kör vi:

För ett par veckor sedan var jag på Hovet och blev överkörd av tåget. Det var milt sagt omtumlande. På scenen stod Jack White med ett sex kvinnor starkt band och rockade så infernaliskt att jag faktiskt inte riktigt hämtat mig ännu. Första timmen av konserten spelades helt oavbruten, med blytunga bluesriff och mystiska stick mellan låtarna. Det var magnifikt.

Jack White har varit med här på innerfodralet förut, först med Jolene och sen med Racounteurs stillsamma white-trashballad Carolina drama.

Nyligen släppte han dock sin första skiva som soloakt – Blunderbuss - under eget namn. På egen etikett. Naturligtvis är den lysande i all sin spretighet. Nypunk varvas med smäktande ballader i valstakt och klassiskt distade bluestakter, allt till Jack Whites karaktäristiska röst. Som lyckas vara uttrycksfull trots att den är ganska begränsad. (Sen kan man ju inte undgå att förtjusas över skivans titel, som i direkt översättning betyder ”muskedunder”.)

Denna slyngel från Detroit är visserligen en gudabenådad gitarrist, men också begåvad med en punkigt kaxig garagedoftande attityd till sitt instrument som håller musiken på behörigt avstånd från soloexcesser och gitarronani. Inte sällan tycks han spela medvetet slarvigt, bara för att det svänger bättre då.

Idag fastnar jag särskilt för ett lugnare spår på skivan: Love interruption. En ganska kort fyraackordshistoria om hur kärleken bör vara. Kraftfull, tycks Jack White mena. Milt uttryckt.
Här längtas efter den där kärleken som överskuggar allt annat – som i sin intensitet är rent förgörande.

Smaka på andra strofen:

I want love to
grab my fingers gently
slam them in a doorway
put my face into the ground.


Låten är kul, för texten osar egentligen distat hårdrockande, men låten är fridsamt uppbyggt kring några enkla melodislingor . Och den kontrasten blir väldigt uttrycksfull.


//P

Jack White: Love interruption

I want love

To roll me over slowly

stick a knife inside me,

and twist it all around.

I want love to

grab my fingers gently

slam them in a doorway

put my face into the ground.

I want love to

murder my own mother

and take her off to somewhere

like hell or up above.

I want love to

change my friends to enemies,

change my friends to enemies

and show me how it's all my fault.

I wont let love disrupt, corrupt or interrupt me x 2

Yeah I wont let love disrupt, corrupt, or interrupt me anymore.

I want love to

walk right up and bite me

grab a hold of me and fight me

leave me dying on the ground.

And I want love to

split my mouth wide open and

cover up my ears,

and never let me hear a sound.

I want love to,

forget that you offended me

or how you have defended me,

when everybody tore me down.

Yeah I want love to

change my friends to enemies,

change my friends to enemies

and show me how it's all my fault.

Yeah I wont let love disrupt, corrupt or interrupt me

I wont let love disrupt, corrupt or interrupt me

I wont let love disrupt, corrupt, or interrupt me anymore.

D.A.D: God’s favourite

Satir kan vara ett mäktigt vapen. Ska man slåss mot överhet, maktmissbruk, orättvisor eller vanlig dumhet är humorns kraft inte att förakta. Samma sak med musiken. Lite knepigare blir det om man försöker sig på en combo; det är svårt att vara rolig och göra bra musik på en gång. Särskilt om man faktiskt vill bli tagen på allvar.

En av de dumheter som upprör mig mest är de skenheliga predikanter som skor sig grovt genom att sälja frälsning till högstbjudande. Sedan kvittar det om det är en Amerikansk tv-predikant eller en bondfångare från Storvreta som bygger tempel i industriområdet, riggar jesusfestivaler och mjölkar vilsna själar på såväl pengar som förnuft. Att den sistnämde skojaren är min granne gör ju inte precis saken bättre.

Dagens låt (som snurrade flitigt på förfesterna under tidigt nittiotal) försöker kombinera denna ilska med en satirisk taskspark – och lyckas riktigt hyggligt.

De danska hårdrockarna som efter påtryckningar från Disneys hyenor fick korta av sitt bandnamn till D. A. D släppte sitt andra album 1987. En mycket märkligt trallvänlig country&hårdrockshistoria som innehåller flera försök att vara rolig till tunga riff och tvåsträngad bas. Och av de är det bara dagens som lever upp till ambitionerna.

Textanalys är överflödig.

//P

God's favourite

Hey folks, believe in me

'Cause I'm a disciple can't you see?

Avoid the horrors of the big microwave

The instant dinner for the man in the cave

I'm sure the lord will forgive your faults

Now you just gimme your gold and follow my call

'Cause I'm one hell of a kid

I'm God's favourite

'Cause me and the lord we got this heavenly deal

He is my master and he taught me to steal

Yeah, me and the lord we got this fifty-fifty split

The old man says that I'm one hell of a kid

Yeah, the old man says that I'm one hell of a kid

I must be God's favourite

I'm God's favourite

I'm the son of the creator

I make a blind man hear

Now you just open your purse and feel the lord is near

'Cause he know your world It's written down in his book

And I'm his clerk I know what you took

So see you next time at the Jesus-show

Where blessings are costly and you can't say no

'Cause me and the lord we got this heavenly deal

He is my master and he taught me to steal

Yeah, me and the lord we got this fifty-fifty split

The old man says that I'm one hell of a kid

Yeah, the old man says that I'm one hell of a kid

I must be God's favourite

I'm God's favourite

Hey folks, listen to me

'Cause I'm one of God's boys can't you see?

'Cause I got the answers and you will seek them

Remember the dollars you saved over this weekend

Sins are free but it costs to confess

So your life lately has it been in a mess

'Cause I'm to decide if you are fit

'Cause we got the record and we know what you did

'Cause me and the lord we got this heavenly deal

He is my master and he taught me to steal

Yeah, me and the lord we got this fifty-fifty split

The old man says that I'm one hell of a kid

Yeah, the old man says that I'm one hell of a kid

I must be God's favourite

I'm God's favourite

'Cause me and the lord...

U know me & big G. don't give blessings for free

Gimme what u got or come down where it's hot

I can rap with Saint Peter & tell what you did

Johnny Cash: 16 tons

Dagens inlägg föranleds av två mycket disparata händelser: För det första så var det lärarmanifestation i staden härförleden. Upprop hade gått ut i de sociala medierna, och facket flaggade på sin webbsida. Nu skulle vi minsann knyta nävarna och visa kommunsnubbarna vad "satsa på skolan" egentligen betyder. Nämligen en skälig lön. Väl på plats förbyttes snart kamplusten mot den där synnerligen obehagligt pinsamma känslan av "snälla-ta-mig-härifrån-innan-jag-får-spatt". Manifestationen blev helt enkelt ett fiasko. Katastrofalt dålig uppslutning, tramsiga slagord, ännu fånigare visor och en varelse som på fullt allvar föreslog att vi skulle dansa. Det som lyste starkast var facket med sin frånvaro.

Kollegan kommenterade eventet med orden "nu går jag fan i mig med i gruvtolvan istället". Och jag var för ett ögonblick beredd att göra honom sällskap. En hederlig gammal gruvsång passar således.

Den andra anledningen till dagens låt är att jag tillbringat de senaste veckorna med ett altanbygge hemmavid. I detta projekt ingår en oförsvarlig mängd grävande av typen schakta bort en god bit av gräsmattan och jämna till. Vilket nu är utfört. För hand. Det har alltså grävts en sjuhelvetes massa den sista tiden. Då nynnar man lite på den här.

Vem som egentligen är upphovsman är lite oklart. Säkert är att Tennessee Ernie Ford gjorde den klassiska inspelningen 1955. Lika säkert är att den versionen egentligen är lite för glättig för texten. Som handlar om livet i kolgruvan; ett evigt slit och ständig skuld till gruvfirmans affär. Ungefär som det känns när man drar iväg den hundrafemtielfte skottkärran jord och sten till ett hörn av tomten och drar i några hundra trallskruv till. Detta förmedlas bäst av mannen i svart. Väljer således en live-version med Cash.

Attans vad jag ska chilla på sommarlovet.

//P

Sixteen Tons

Some people say a man is made outta mud

A poor man's made outta muscle and blood

Muscle and blood and skin and bones

A mind that's a-weak and a back that's strong

You load sixteen tons, what do you get

Another day older and deeper in debt

Saint Peter don't you call me 'cause I can't go

I owe my soul to the company store

I was born one mornin' when the sun didn't shine

I picked up my shovel and I walked to the mine

I loaded sixteen tons of number nine coal

And the straw boss said "Well, a-bless my soul"

You load sixteen tons, what do you get

Another day older and deeper in debt

Saint Peter don't you call me 'cause I can't go

I owe my soul to the company store

I was born one mornin', it was drizzlin' rain

Fightin' and trouble are my middle name

I was raised in the canebrake by an ol' mama lion

Cain't no-a high-toned woman make me walk the line

You load sixteen tons, what do you get

Another day older and deeper in debt

Saint Peter don't you call me 'cause I can't go

I owe my soul to the company store

If you see me comin', better step aside

A lotta men didn't, a lotta men died

One fist of iron, the other of steel

If the right one don't a-get you

Then the left one will

You load sixteen tons, what do you get

Another day older and deeper in debt

Saint Peter don't you call me 'cause I can't go

I owe my soul to the company store

T-rex: Children of the revolution

Ok, så här ligger det till: sommaren står för dörren. Två veckors intensivjobbande med aggressivt stirrande rättningshögar och betygssättarångest är till ända. Och jag är utsövd för första gången sen Eldkvarn brann. Livet är med andra ord ganska gott just nu, och då blir det naturligtvis problem. För allvarligt talat: hur många bra låttexter finns det därute som behandlar temat ”åh vad allt är bra, och jag känner mig harmonisk…?”

Således blir jag nödd och tvungen att välja en låt som får mig på ännu bättre humör, men ändå har några textmässiga kvaliteter. Fastnar för lite glamrock från sjuttiotalet. Marc Bolan frontade T-rex som lär ha varit närmast ikoniska i genren. Glamrocken som sådan var en rätt intressant företeelse – rätt enkel partyrock översköljd av attribut och attityd.( Ungefär samma koncept som åttiotalets ”hair-metal” med Motley Crue i hårsprejad tätposition.)

Åter till saken. Children of the revolution är en klassiker. Hela låten bygger kring ett tungt “dum-dum, da-da-da-dum, da-da-da-dum da-dum, da-dum, dum-dum” om ni förstår hur jag menar. Elegant i all sin enkelhet. Och efterhängset som en svängdörr.

Om den korta texten kan man säga en del. Men inte så mycket. Ironiskt nog kan man ju tolka den som en känga åt hela den industri och genre som Bolan till superhjälte:

”I drive a Rolls Royce

'Cos it's good for my voice, but you won't fool

The children of the revolution .”

Kan ju läsas som: jag är rik och känd popikon, men revolutionens barn faller inte för den ytligheten. Vill man dra ironin ett steg till kan man ju läsa in ett ”men tydligen går de på det ändå…” mellan raderna.

Och om denna tolkning är avsedd så är det ju hysteriskt roligt.

/P

Children of the revolution

Yeah

Well you can bump and grind

If it's good for your mind

Well you can twist and shout

Let it all hang out

But you won't fool

The children of the revolution

No, you won't fool

The children of the revolution

No, no, no

Well you can terraplane

In the falling rain

I drive a Rolls Royce

'Cos it's good for my voice

But you won't fool

The children of the revolution

No, you won't fool

The children of the revolution

No, no, no

Mikael Wiehe: Hemingwayland

Mitt förhållande till den svenska proggen är ambivalent. Å ena sidan finns en sympati med det politiska budskapet och uppkäftigheten. Å andra sidan har den mesta musiken knappast åldrats med värdighet. Det står en lite unken doft av kofta, träskor och hemodlad hampa över en hel del av den tiden. Om man undantar vissa alster av Nationalteatern, Peps och Hoola så misstänker jag starkt att svensk progg mest spelas av nostalgiska medelålders göbbar på personalfest.

Med detta sagt: i min bok intar Wiehe en särställning i genren. Han har ett visst förflutet i jazzmusiken och det märks ofta i låtuppbyggnaderna. Det är helt enkelt lite vassare och intressantare än exempelvis forne kollegan Afzelius argsina trallande.

Några gång under yngre stenåldern åhörde jag vid Wiehe live, och halvvägs in i konserten berättade han en liten historia om det ångestfyllda att i hans kretsar komma ut som Hemingwayläsare. Machomän (om än i vissa fall impotenta), krig, tjurfäktning och spritsmuggling stod måhända inte så högt i kurs hos kollegorna.

Hur som: han skrivit en underbar hyllningslåt till den Hemingwayska litteraturen.

Texten är naurligtvis gravt isbergsinspirerad och fullmatad med korthuggna referenser till de mer kända verken av Hemingway.

Eftersom jag gillar såväl Wiehe som Hemingway mycket starkt, och dessutom har en förkärlek för all form av snobbigt strösslande med litterära referenser är texten ett måste här på Innerfodralet.

/P

Hemingwayland

Snön är röd på bergets topp

Sakta stiger solen opp

Floden flyter trög och blank

Hjorten smyger ner mot strand

Vinden vänder, hanen gal

Plötsligt brinner skottet av

Lyckan är kort

i Hemingwayland

Ut ur skuggan, sval och ren

vacker som en hemlighet

Hon är kvinnan, han är han

Aldrig ska dom få varann

Klockan klämtar, tågen går

jorden tiger och regnet slår

när drömmarna dör

i Hemingwayland

Solen brinner stark och klar

Sand och död är allt han har

Döden frustar svart och vild

Äntligen står tiden still

Mannen och döden går mot varann

Blodet färgar arenans sand

Det är döden som vinner

i Hemingwayland

Vinden mojnar, dagen dör

Livet stannar utanför

Sakta vaggar havets famn

Båten är så långt från land

Var blev alla vänner av

Hajarna tar det sista man har

Himlen är så klar i natt

Luften är lätt och fylld av skratt

Döden leker nån annanstans

Livet skälver i min hand

Jag vill leva tätt intill

Håll mej kvinna, håll mej still

så flyger vi bort

från Hemingwayland

Green Day: Boulevard of broken dreams

Det vilar ett tungt ansvar på en faders axlar. Ansvarsfull som man är tar jag naturligtvis barnens musikaliska uppfostran på djupaste allvar och försöker med en dåres envishet inpränta att all bra musik gjordes långt innan de föddes. Det är inte alltid en lätt uppgift, men det tycks ha gett lite resultat. I alla fall när jag läser ungarnas spellistor lite lagom selektivt...

En aspekt av fostransuppdraget är att det i enstaka fall funkar åt båda hållen. Det händer att jag får nya låtfavoriter via knattarna, om än ibland på oväntade vägar.

Häromsistens kom äldste sonen hem och sa att han gillade punkbandet Green Day. Och då var det ju kört. Ut ryckte gamle punkpappan på uppdraget "nu-ska-vi-lära-barnen-vad-punk-minsann-är". Och det gick ju bra. Eller inte.

Största problemet med band som Green Day är inte att de är dåliga; en hel del är riktigt bra. Problemet är att det definitivt inte är punk. Tuggummistök möjligen. Brötpop kanhända. Men punk? Icke.

Nåväl: kontentan av ovanstående pedagogiska misslyckande blev att jag för första gången faktiskt lyssnade på låten Boulevard of broken dreams. Och insåg att den är riktigt skarp. Ackordföljden är rätt ljuvlig: ett Dsus2 och Asus2 med capo på första bandet sätter en skön taggighet åt det bitterljuva i balladen. Det lite grälla i ljudet ger det där extra spretet och gnisslet som behövs för att en låt inte bara ska bli slick, överproducerad och trist.

Sen ramar det in texten klockrent. Temat är ack så välbekant: ensam man vandrar nerför den metaforiska Boulevarden. Det är skuggor och hjärtan och staden som sover. Men det är ändå snyggt sjunget med en precis lagom kass sångröst.

Och eftersom ordet Boulevard är så ljuvligt så funkar texten på mig.

//P

Boulevard Of Broken Dreams

I walk a lonely road

The only one that I have ever known

Don't know where it goes

But it's home to me and I walk alone

I walk this empty street

On the Boulevard of Broken Dreams

Where the city sleeps

and I'm the only one and I walk alone

I walk alone

I walk alone

My shadow's the only one that walks beside me

My shallow heart's the only thing that's beating

Sometimes I wish someone out there will find me

'Til then I walk alone

I'm walking down the line

That divides me somewhere in my mind

On the border line

Of the edge and where I walk alone

Read between the lines

What's fucked up when everything's alright

Check my vital signs

To know I'm still alive and I walk alone

I walk alone

I walk alone

Led Zeppelin: Since I've Been Loving You

Jag har länge dragit mig för att skriva om Zeppelin här på Innerfodralet. Av olika skäl. Dels för att det är svårt att skriva om giganter utan att det låter futtigt. Jag menar: Hur gör man några av rockhistoriens allra största rättvisa i en litet blogginlägg? Förmodligen genom att ge fullkomligt fasiken i sådana betänkligheter. Nog med slikt således.

Värre är följande: Zeppelin må vara guds gåva till bluesrocken. Jimmy Page var förmodligen så bra som en gitarrist teoretiskt sett kan bli. Och Robert Plants stämma kommer inte långt därefter. Som band är de tajtare än det mesta, och de rockar blytungt när det vill sig. Och det vill det ju gärna. Men deras texter är för det mesta fullkomligt bedrövliga. ”Meningslöst” är ett ganska vänligt epitet i sammanhanget där ord som ”sexistiskt”, ”pubertalt” och ”fånigt” oftare låter sig användas. Och detta är ju naturligtvis ett problem för en bloggskribent som älskar bandet, men vill skriva om bra rocklyrik.

Alltså ber jag härmed om ursäkt för att dagens text nog egentligen inte håller måttet – men den får vara med ändå. Eftersom det är en sjuhelvetes bra låt.

”Since I've Been Loving You” är en gripande och tät historia där huvudpersonen kvider ur sig smärtan över Henne – hon som inte längre inte vill ha Honom. En arketypisk rockballad med andra ord, och egentligen ganska banal. Men nu är det ju en gång så i musiken att det är inte nödvändigtvis vad man gör, utan hur man gör det som räknas. För att namedroppa lite och citera Kierkegaard: det är engagemanget det kommer an på.

Och jösses vilket engagemang. Sällan hör man en sådan nervskärande förtvivlan sjungas. Robert Plant ylar sin desperation som en mollstämd vargflock på veganmöte och bakom, bredvid, över ligger Pages gitarr och dubblerar ångesten i ett närmast perfekt kvidande. Det regnar tungt genom låten av tårar, blå toner och gnisslande känslor. Hjärta och smärta har aldrig låtit bättre. Det blir inte mycket bättre än så här. Någonsin.

Eftersom Zeppelin inte hänger på Spotify får ni ett videoklipp.

http://www.youtube.com/watch?v=flcF4vNa61U

//P

Since I've Been Loving You

Working from seven to eleven every night,

It really makes life a drag, I don't think that's right.

I've really, really been the best of fools, I did what I could.

'Cause I love you, baby, How I love you, darling, How I love you, baby,

How I love you, girl, little girl.

But baby, Since I've Been Loving You. I'm about to lose my worried mind, oh, yeah.

Everybody trying to tell me that you didn't mean me no good.

I've been trying, Lord, let me tell you, Let me tell you I really did the best I could.

I've been working from seven to eleven every night, I said It kinda makes my life a drag.

Lord, that ain't right...

Since I've Been Loving You, I'm about to lose my worried mind.

Said I've been crying, my tears they fell like rain,

Don't you hear, Don't you hear them falling,

Don't you hear, Don't you hear them falling.

Do you remember mama, when I knocked upon your door?

I said you had the nerve to tell me you didn't want me no more, yeah

I open my front door, hear my back door slam,

You must have one of them new fangled back door man.

I've been working from seven, seven, seven, to eleven every night, It kinda makes my life a drag...

Baby, Since I've Been Loving You, I'm about to lose, I'm about lose to my worried mind.