tisdag 18 september 2012

Jack White: Love interruption


Kul att vara tillbaka. Tänker inte ens försöka krysta fram en ursäkt. Nu kör vi:

För ett par veckor sedan var jag på Hovet och blev överkörd av tåget. Det var milt sagt omtumlande. På scenen stod Jack White med ett sex kvinnor starkt band och rockade så infernaliskt att jag faktiskt inte riktigt hämtat mig ännu. Första timmen av konserten spelades helt oavbruten, med blytunga bluesriff och mystiska stick mellan låtarna. Det var magnifikt.

Jack White har varit med här på innerfodralet förut, först med Jolene och sen med Racounteurs stillsamma white-trashballad Carolina drama.

Nyligen släppte han dock sin första skiva som soloakt – Blunderbuss - under eget namn. På egen etikett. Naturligtvis är den lysande i all sin spretighet. Nypunk varvas med smäktande ballader i valstakt och klassiskt distade bluestakter, allt till Jack Whites karaktäristiska röst. Som lyckas vara uttrycksfull trots att den är ganska begränsad. (Sen kan man ju inte undgå att förtjusas över skivans titel, som i direkt översättning betyder ”muskedunder”.)

Denna slyngel från Detroit är visserligen en gudabenådad gitarrist, men också begåvad med en punkigt kaxig garagedoftande attityd till sitt instrument som håller musiken på behörigt avstånd från soloexcesser och gitarronani. Inte sällan tycks han spela medvetet slarvigt, bara för att det svänger bättre då.

Idag fastnar jag särskilt för ett lugnare spår på skivan: Love interruption. En ganska kort fyraackordshistoria om hur kärleken bör vara. Kraftfull, tycks Jack White mena. Milt uttryckt.
Här längtas efter den där kärleken som överskuggar allt annat – som i sin intensitet är rent förgörande.

Smaka på andra strofen:

I want love to
grab my fingers gently
slam them in a doorway
put my face into the ground.


Låten är kul, för texten osar egentligen distat hårdrockande, men låten är fridsamt uppbyggt kring några enkla melodislingor . Och den kontrasten blir väldigt uttrycksfull.


//P


Jack White: Love interruption

I want love
To roll me over slowly
stick a knife inside me,
and twist it all around.

I want love to
grab my fingers gently
slam them in a doorway
put my face into the ground.

I want love to
murder my own mother
and take her off to somewhere
like hell or up above.

I want love to
change my friends to enemies,
change my friends to enemies
and show me how it's all my fault.

I wont let love disrupt, corrupt or interrupt me x 2
Yeah I wont let love disrupt, corrupt, or interrupt me anymore.

I want love to
walk right up and bite me
grab a hold of me and fight me
leave me dying on the ground.

And I want love to
split my mouth wide open and
cover up my ears,
and never let me hear a sound.

I want love to,
forget that you offended me
or how you have defended me,
when everybody tore me down.

Yeah I want love to
change my friends to enemies,
change my friends to enemies
and show me how it's all my fault.

Yeah I wont let love disrupt, corrupt or interrupt me
I wont let love disrupt, corrupt or interrupt me
I wont let love disrupt, corrupt, or interrupt me anymore.

1 kommentar:

  1. Jag beundrar ditt vidsträckta sätt att se på Jack White...

    Mannen är ju ett unikum, eller vad säger man världsklass?

    Men Jack Whites röst ekar fortfarande stilla i mitt huvud efter konserten, det är som om det sitter en gitarrist innanför mitt kranium och spelar Ball and Biscuit riffet fortfarande..

    Men denna låt är faktiskt bland det bästa han har gjort..

    SvaraRadera