Nick Cave: Into my arms

Mitt förhållande till Nick Cave är ganska ambivalent. Å ena sidan är han ju faktiskt riktigt cool och har en röst som en rallare från skärselden. Dessutom har han ju ett närmast arketypiskt utseende för en svartrockare. Å andra sidan kan hans poserande mörka manér bli lite tröttsamma i sitt flörtande med liemannen.

Skivan The Boatman's Call sticker ut i sin relativt avskalade stil. Här känns det nästan som om man möter Nick Cave off-stage. Osminkad och mer personlig än annars.

I låten Into my arms lägger sig Caves röst ganska naket och stillsamt över ett lågmält piano.

Texttemat är klassiskt: Pojken vill ha flickan - alternativt pojken vill ha tillbaka flickan - beroende hur man läser. Här hör vi Cave be till den gud han inte tror på om lite hjälp. Det är vackert, lite rörande och faktiskt ganska rart. Ett ord man sällan får anledning att använda i samma sammanhang som Nick Cave.

//P

Into my arms

I don't believe in an interventionist God

But I know, darling, that you do

But if I did I would kneel down and ask him

Not to intervene when it came to you

Not to touch a hair on your head

To leave you as you are

And if he felt he had to direct you

Then direct you into my arms

Into my arms, O Lord

Into my arms

And I don't believe in the existence of angels

But looking at you I wonder if that's true

But if I did I would summon them together

And ask them to watch over you

To each burn a candle for you

To make bright and clear your path

And to walk, like Christ, in grace and love

And guide you into my arms

Into my arms, O Lord

Into my arms

And I believe in Love

And I know that you do too

And I believe in some kind of path

That we can walk down, me and you

So keep your candles burning

And make her journey bright and pure

That she will keep returning

Always and evermore

Into my arms, O Lord

Into my arms