Anders F Rönnblom: Det är inte snön som faller

En av fördelarna med att ha fyllt 40 är att man får tycka som man vill. Alla indie-gurus och byxnödiga musikförståsigpåare får slåss bäst de vill i jakten på den creddigaste nykomlingen och de obskyraste fynden. Det här är min blogg, och om jag vill skriva om en tecknad julfilm från 1980 så gör jag det, även om jag riskerar sunkstämplar och töntsuckar.

Det finns nämligen två goda skäl. Anders F Rönnblom är kanske ingen hipp rockpoet; heller ingen ultra-cool undergrundslooser. Han är en svårbestämd hybrid mellan reklamman och poet – mellan designer och samhällskritiker. Det närmaste man kan komma ett rättvist epitet är kanske att likna mannen med amerikanska beat-poeter som Ginsberg och Burroughs. Liksom beatnicksen har han ett sanslöst ordflöde silat genom ett starkt samhällsengagemang. Texterna går sällan rakt på. Ibland berättar han en historia, ibland låter han associationer och bilder slingra sig runt ett centralt tema. Fast han skjuter från höften från alla håll i somliga texter lyckas han ändå oftast träffa målet.

Det andra goda skälet är den förbannade snön som tydligen vägrar att lämna oss ifred. Jag hade tänkt att spara den här gamla godbiten till nästa jul, men dels har jag blivit gammal nog att faktiskt uppskatta julen, dels önskar jag nog att det var något annat som föll...

Låten Det är inte snön som faller skrevs för tidningen Schlagers julsingel 1980. Temat är välkänt och ganska banalt: den hysteriska julkommersen. I den här jullåten träffar hans formuleringar stenhårt mellan ögonen, men man reser sig upp på 7 med ett brett flin:

” Vi checkar in vid Frestelsens Tempel...
Någon jagar mig med en stämpel...
Mitt alter ego börjar undra...
Varför jag håller andan och räknar till hundra...”

Kan man bli annat än frustande glas av formuleringar som:

”Vi kliver in i en programkontroll...

Där man manipulerar med rock'n'roll...

Och sätter upp listor på det som gäller...

Torskar och hjältar och andra rebeller...

Någon presenterar den nya modernismen...

Fast tomtefar skyller på kapitalismen..”

Jag har ett förflutet som förvirrad halvanarkistisk punksvartrockarrebell. Som sådan var låten obligatorisk hela december där man kunde låna Rönnbloms ord för att uthärda julångesten:

” Midnatt råder, tyst det är i husen...
Legitima fascister tänder juleljusen...
På gator och torg ligger vraken och kryper...
Makabra och välgödda stereotyper...
Jag är ensam kvar och dansar kring granen...
Men var är glädjen?...Var är barnen?...”

Nu får det fan i mig sluta snöa.

//P

Läs hela texten här
Se videon på youtube