Nine Inch Nails: Hurt

De senaste inläggen här på Innerfodralet har varit rätt käcka upptempolåtar. Dags alltså för lite gammal hederlig ångest, vånda och pretentiösa kval. Industribandet Nine Inch Nails och Trent Reznor är normalt inte alls min musik. Precis som alla andra föll jag som ett bävergnag för Hurt när jag hörde Johnny Cash version.

Texten är precis sådär banalt självutlämnande som man vill ha dem, och de enkla stroferna skär i magen som en vinkelslip i moll. På Spotify finns en liveversion där Trent Raznor pressar fram destillerad ångest som man vrider ur en sur disktrasa. Det är makalöst vackert. Johhny Cash tar det motsatta greppet och gör låten till enkelt gitarrkomp utan att spricka det allra minsta på rösten. Det fungerar lika bra, fast mer subtilt.

I all sin enkelhet behöver den här låten sin sångröst. Att bara läsa orden kan få varningslamporna att blinka "tonårspoesi". Men när Trent Raznor kvider fram:

"I hurt myself today / To see if I still feel

I focus on the pain / The only thing that's real"

så ryser åtminstone jag.

//P

Hurt

I hurt myself today

To see if I still feel

I focus on the pain

The only thing that's real

The needle tears a hole

The old familiar sting

Try to kill it all away

But I remember everything

What have I become

My sweetest friend

Everyone I know goes away

In the end

And you could have it all

My empire of dirt

I will let you down

I will make you hurt

I wear this crown of shit

Upon my liar's chair

Full of broken thoughts

I cannot repair

Beneath the stains of time

The feelings disappear

You are someone else

I am still right here

What have I become

My sweetest friend

Everyone I know goes away

In the end

And you could have it all

My empire of dirt

I will let you down

I will make you hurt

If I could start again

A million miles away

I would keep myself

I would find a way

Kommentarer?

Blev uppmärksammad på att jag inte tog emot kommentarer till Innerfodralet. Detta var naturligtvis en lapsus från min sida som nu är åtgärdad. Kommentarer tages tacksamt emot.

Babyshambles: There she goes

Pete Doherty var ett tag den engelska tabloidpressens enfant terrible framför alla. Hans musikaliska bana kantades under 00-talet av misshandelsdomar, inställda spelningar och skandalartade framträdanden. Samt naturligtvis ohemula mängder sprit och knark som stundtals intogs med flickvännen Kate Moss. Rock'n Roll på hög nivå med andra ord.

Det är egentligen svårt att fatta hur mannen klarade att göra så skön rock som han gjorde under det decenniet, både i Libertines och Babyshambles. Plattan Shotters Nation är en skönt skramlande och garageröjande upplevelse från 2007 där låten There she goes är ovanligt slick i arrangemanget. (Det jazziga kompet påminner inte så lite om Cures Lovecats.)

Doherty låter som en fryntlig storbandsledare i ett glatt sväng som kontrasterar texten med hinkvis av ironi. "There she goes, a little heartache / There she goes, a little pain".

Det är oklart om det är Kate Moss han besjunger, men i vilket fall som helst är texten en fröjd i sig.

//P

There She Goes

I, I do declare, I was surprised to see you stay

Only to be betrayed

By the one you gave all your love and trust to

And tell me how could I let go?

Since I caught a glimpse of your immense soul

You were dancing to northern soul

Just one glance, ah well, you know

There she goes, a little heartache

There she goes, a little pain

Make no mistake she sheds her skin like a snake

On the dirty road to fame, dirty road to fame

My love, now oh, there she goes, a little heartache

There she goes, a little pain

Make no mistake, sheds her skin like a snake

You're going to walk the plank again, walk the plank again

My love, now

I was to implore that you forget all you saw

When you came through my door and from your bag

Pulled out more skag than I'd ever seen

No, how could I let go?

Since I caught a glimpse of your white plimsolls

Twisting and turning to northern soul

Just one glance, ah well, you know

Everybody knows

There she goes, a little heartache

There she goes, a little pain

Make no mistake, sheds her skin like a snake

On the dirty road to fame, dirty road to fame

My love, now oh, there she goes, a little heartache

There she goes, a little pain

Make no mistake, sheds her skin like a snake

And you walk the plank again, walk the plank again

My love, now

There she goes a little, there she

There she, there she goes

The Cure: Why can´t I be you?

Större delen av min gymnasietid (läs yngre stenålder) var Robert Smith mitt estetiska ideal.
Översteprästen i svartrock-o-popsamfundet visade med spattiga och krumbuktiga manér att för stora svarta kläder, lite för mycket kajal och en klart påtänd frisyr var den rätta vägen. I alla fall om man ville ta sig till hjärtat hos någon lika svartklädd depprockande hona i den skara självutnämda misfits som odlade lyxångest och kultkomplex på Barowiak, Ungdomens Hus eller Upplands nation i slutet av 80-talet.

Och det ville man ju.

The Cure blev ganska snabbt ett av depprockens husband tillsammans med Sisters of Mercy och några till, trots att de själva inte riktigt ville det. Robert Smith har själv sagt att han bara skriver musik för att få folk att ha kul och må bra. Lite svårt att förstå när man läser en del av texterna, eller ser på den notoriskt klaustrofobiska videon till "Lullaby".

Why can't I be you är en av de där närmast perfekta poplåtarna. Grunden gjuts av ett schysst dansant beat och en hyfsat catchy gitarrslinga. Ovanpå det kör blåset en refrängmelodi som är riktigt svår att låta bli att tralla med i. Ändå är låten tillräckligt quirky för att vara intressant och hålla för några lyssningar till.

Det här är en av de ytterst få låtar som kan få mig upp på ett dansgolv. (Förutsatt att det är en dag då jag har en tre nummer för stor svart skjorta på mig.)

Texten är en rak och okomplicerad kärleksförklaring. Ingen snyfthistoria, inget gullegullande bakom molnen och absolut inga som helst överarbetade metaforer.
Bara pang tjong rakt av:

"You're so gorgeous I'll do anything!

I'll kiss you from your feet

To where your head begins!"

Vill man psykologisera texten finns det egentligen bara refrängen att sätta analysproben i:

"Why can't I be you?"

Inte nog med att mannen uppenbarligen avgudar kvinnan - han vill uppenbarligen vara lika underbar som henne. Finns här månne ett drag av självförakt, eller är det bara en snutt för att ytterligare förstärka det fantastiska hos föremålet för hans kärlek?

Strängt taget tjänar inte texten på den typen av funderingar. Låten är så spralligt sprudlande poppig i sin kärleksförklaring att man ovillkorligen ledsnar på analyser och börjar hoppa.

Pop blir sällan bättre än så här.

//P

Why can't I be you

You're so gorgeous I'll do anything!

I'll kiss you from your feet

To where your head begins!

You're so perfect!

You're so right as rain!

You make me

Make me hungry again

Everything you do is irresistible

Everything you do is simply kissable

Why can't I be you?

I'll run around in circles

'Til I run out of breath

I'll eat you all up

Or I'll just hug you to death

You're so wonderful!

Too good to be true!

You make me

Make me hungry for you

Everything you do is simply delicate

Everything you do is quite angelicate

Why can't I be you?

You turn my head when you turn around

You turn the whole world upside down

I'm smitten I'm bitten I'm hooked I'm cooked

I'm stuck like glue!

You make me

Make me hungry for you

Everything you do is simply dreamy

Everything you do is quite delicious

Why can't I be you?

Why can't I be you?

Why can't I be you?

You're simply elegant!

Anders F Rönnblom: Det är inte snön som faller

En av fördelarna med att ha fyllt 40 är att man får tycka som man vill. Alla indie-gurus och byxnödiga musikförståsigpåare får slåss bäst de vill i jakten på den creddigaste nykomlingen och de obskyraste fynden. Det här är min blogg, och om jag vill skriva om en tecknad julfilm från 1980 så gör jag det, även om jag riskerar sunkstämplar och töntsuckar.

Det finns nämligen två goda skäl. Anders F Rönnblom är kanske ingen hipp rockpoet; heller ingen ultra-cool undergrundslooser. Han är en svårbestämd hybrid mellan reklamman och poet – mellan designer och samhällskritiker. Det närmaste man kan komma ett rättvist epitet är kanske att likna mannen med amerikanska beat-poeter som Ginsberg och Burroughs. Liksom beatnicksen har han ett sanslöst ordflöde silat genom ett starkt samhällsengagemang. Texterna går sällan rakt på. Ibland berättar han en historia, ibland låter han associationer och bilder slingra sig runt ett centralt tema. Fast han skjuter från höften från alla håll i somliga texter lyckas han ändå oftast träffa målet.

Det andra goda skälet är den förbannade snön som tydligen vägrar att lämna oss ifred. Jag hade tänkt att spara den här gamla godbiten till nästa jul, men dels har jag blivit gammal nog att faktiskt uppskatta julen, dels önskar jag nog att det var något annat som föll...

Låten Det är inte snön som faller skrevs för tidningen Schlagers julsingel 1980. Temat är välkänt och ganska banalt: den hysteriska julkommersen. I den här jullåten träffar hans formuleringar stenhårt mellan ögonen, men man reser sig upp på 7 med ett brett flin:

” Vi checkar in vid Frestelsens Tempel...
Någon jagar mig med en stämpel...
Mitt alter ego börjar undra...
Varför jag håller andan och räknar till hundra...”

Kan man bli annat än frustande glas av formuleringar som:

”Vi kliver in i en programkontroll...

Där man manipulerar med rock'n'roll...

Och sätter upp listor på det som gäller...

Torskar och hjältar och andra rebeller...

Någon presenterar den nya modernismen...

Fast tomtefar skyller på kapitalismen..”

Jag har ett förflutet som förvirrad halvanarkistisk punksvartrockarrebell. Som sådan var låten obligatorisk hela december där man kunde låna Rönnbloms ord för att uthärda julångesten:

” Midnatt råder, tyst det är i husen...
Legitima fascister tänder juleljusen...
På gator och torg ligger vraken och kryper...
Makabra och välgödda stereotyper...
Jag är ensam kvar och dansar kring granen...
Men var är glädjen?...Var är barnen?...”

Nu får det fan i mig sluta snöa.

//P

Läs hela texten här
Se videon på youtube

Nick Cave: Into my arms

Mitt förhållande till Nick Cave är ganska ambivalent. Å ena sidan är han ju faktiskt riktigt cool och har en röst som en rallare från skärselden. Dessutom har han ju ett närmast arketypiskt utseende för en svartrockare. Å andra sidan kan hans poserande mörka manér bli lite tröttsamma i sitt flörtande med liemannen.

Skivan The Boatman's Call sticker ut i sin relativt avskalade stil. Här känns det nästan som om man möter Nick Cave off-stage. Osminkad och mer personlig än annars.

I låten Into my arms lägger sig Caves röst ganska naket och stillsamt över ett lågmält piano.

Texttemat är klassiskt: Pojken vill ha flickan - alternativt pojken vill ha tillbaka flickan - beroende hur man läser. Här hör vi Cave be till den gud han inte tror på om lite hjälp. Det är vackert, lite rörande och faktiskt ganska rart. Ett ord man sällan får anledning att använda i samma sammanhang som Nick Cave.

//P

Into my arms

I don't believe in an interventionist God

But I know, darling, that you do

But if I did I would kneel down and ask him

Not to intervene when it came to you

Not to touch a hair on your head

To leave you as you are

And if he felt he had to direct you

Then direct you into my arms

Into my arms, O Lord

Into my arms

And I don't believe in the existence of angels

But looking at you I wonder if that's true

But if I did I would summon them together

And ask them to watch over you

To each burn a candle for you

To make bright and clear your path

And to walk, like Christ, in grace and love

And guide you into my arms

Into my arms, O Lord

Into my arms

And I believe in Love

And I know that you do too

And I believe in some kind of path

That we can walk down, me and you

So keep your candles burning

And make her journey bright and pure

That she will keep returning

Always and evermore

Into my arms, O Lord

Into my arms

Tom Waits: Hoist that rag

Den okrönte kungen av sluskigt cool har en närmast obegripligt lång räcka låtar som skulle platsa i den här bloggen. Förstahandsvalet faller på Hoist that rag från skivan Real Gone. Musiken är i Waitsk anda ljuvligt skum och kretsar kring en jazzig gitarr över de skramligaste trummor man hört på länge. (På youtube finns en del videosnuttar med låten där det framgår att trumkillen bankar på sidorna, och inte på skinnet.)

En inte alltför vågad läsning av texten ger en svidande desillusionerad kritik av usa:s utrikespolitiska imperialistfasoner och iver att gå i krig. Första stroferna lyder:

Well I learned the trade

From Piggy Knowles and

Sing Sing Tommy Shay Boys

god used me as a hammer boys

To beat his weary drum today

Piggy Knowles och Tommy Shay var på sin tid ökända gangsters i New York, och om den som slår på krigstrumman för att hissa flaggan har lärt sig branchen från dem, ja då inser man hur Waits ställer sig till spektaklet. Jag har förstått att ordet "hoist" bara används i betydelsen "hissa segel" eller "hissa flaggan", och genom att kalla tygbiten med alla stjärnorna på för en trasa säger Tom Waits egentligen det mesta.

I övrigt finns här en av de coolaste textraderna som någonsin sjungits:

Well we stick our fingers in the ground
heave and turn the world around

Som grädde på moset innehåller låten dessutom ett fullkomligt häpnadsväckande gitarrsolo som en gång för alla blåser plektrumen ur händerna på även de mest drivna gitarrmasturberande hårdrocksvirtuoserna. Det är väl värt ett par lyssningar.

Kuriosa: såg en bloggkommentar om låten som jag inte kan låta bli att återge:

"I hope Tom Waits goes to hell, and plays music like this down there, because i'd totally commit every sin on earth to just listen to him for eternity."

//P

Hoist that rag

Well I learned the trade from Piggy Knowles

and Sing Sing Tommy Shay Boys

god used me as a hammer boys

To beat his weary drum today

Hoist that rag

Hoist that rag

The sun is up the world is flat

Damn good address for a rat

The smell of blood, the drone of flies

You know what to do if the baby cries

Hoist that rag

Hoist that rag

Well we stick our fingers in the ground,

heave and turn the world around

Smoke is blacking out the sun

at night I pray and clean my gun

The cracked bell rings

as the ghost bird sings

and the gods go begging here

So just open fire as you hit the shore

All is fair in love and war

Hoist that rag

Hoist that rag

Hoist that rag

Hoist that rag

David Bowie: Moonage Daydream

David Bowie är husgud. Även om han genom åren genomgått halsbrytande skiftningar i såväl alter egon som musikalisk inriktning har han lyckats behålla någon sorts integritet och kvalitetsstämpel. Hans texter är ofta fascinerande, om än inte alltid helt genomträngliga. Och kanske ligger där en del av tjusningen hos Bowie - att man aldrig riktigt vet var man har honom.

Jag blev omedelbart fast i texten till Moonage Daydream. Det finns något djupt rörande i den söta kärleksförklaringen i rymdåldern som samtidigt har ett störande nästan masochistiskt element: "Keep your electric eye on me, babe / put your ray-gun to my head / press your space-face close to mine, love / freak out in a moonage daydream".

Eftersom jag alltid tyckt mycket om texten, och funnit Bowie smått genial som låtskrivare, var det desto mer störande att se en dokumentär med honom där han visar hur han komponerade texten genom att pussla runt lappar med strofer på tills det lät snyggt. Så småningom fann jag ro i tanken på att detta egentligen var en ganska ball dadaistiskt metod.

//P

Moonage Daydream

I'm an alligator, I'm a mama-papa coming for you

I'm the space invader, I'll be a rock 'n' rollin' bitch for you

Keep your mouth shut,

you're squawking like a pink monkey bird

And I'm busting up my brains for the words

Keep your 'lectric eye on me babe

Put your ray gun to my head

Press your space face close to mine, love

Freak out in a moonage daydream oh yeah!

Don't fake it baby, lay the real thing on me

The church of man, love

Is such a holy place to be

Make me baby, make me know you really care

Make me jump into the air

Keep your 'lectric eye on me babe

Put your ray gun to my head

Press your space face close to mine, love

Freak out in a moonage daydream oh yeah!

Radiohead: Creep

En av de starkaste rocktexterna jag känner till alla kategorier är Creep med Radiohead. Den låten fångar med otvungen och självklar skärpa själva essensen i utanförskapet så att det riktigt känns på huden. Texten är en klockren beskrivning av exempelvis hur det kändes när man i mellanstadiet frågade chans på henne - den där snygga och coola - och hon bara skrattade. Och man förstod att hon hade rätt. (För att ta ett helt hypotetiskt exempel...)

Tyvärr är Creep en tämligen uttjatad låt - snart sönderspelad på min hårddisk. Men texten är ändå i en klass för sig och får följaktligen en plats.

//P

Creep

When you were here before,
Couldn't look you in the eye
You're just like an angel,
Your skin makes me cry

You float like a feather
In a beautiful world
I wish I was special
You're so fuckin' special

But I'm a creep,
I'm a weirdo
What the hell am I doin' here?
I don't belong here

I don't care if it hurts,
I wanna have control
I want a perfect body
I want a perfect soul

I want you to notice
when I'm not around
You're so fuckin' special
I wish I was special

But I'm a creep
I'm a weirdo
What the hell am I doin' here?
I don't belong here, ohhhh, ohhhh

She's running out again
She's running out
She run run run run...
run... run...

Whatever makes you happy
Whatever you want
You're so fuckin' special
I wish I was special

But I'm a creep,
I'm a weirdo
What the hell am I doin' here?
I don't belong here

I don't belong here...

Magazine: A song from under the floorboards

Magazine är ytterligare ett av alla de band som jag borde ha lyssnat på när det begav sig, men inte upptäckte förrän långt senare. Bandet bildades som ett av de första post-punkbanden av Howard Devoto från Buzzcocks och säger mig för det mesta inte så mycket. Men en låt sitter och snurrar långt bak i huvudet och har så gjort sedan jag hörde den på radion kring 1980: A song from under the floorboards från deras tredje skiva The correct use of soap.

Låttexten kvalar egentligen inte in här; den är varken poetisk eller särskilt speciell. Men av någon anledning har ilskan, kaxigheten och den punkiga "ja, va fan-energin" bitit sig fast. Inledningsraden sätter tonen och är oförglömlig.

//P

I am angry I am ill and I'm as ugly as sin

my irritability keeps me alive and kicking

I know the meaning of life, it doesn't help me a bit

I know beauty and I know a good thing when I see it

This is a song from under the floorboards

this is a song from where the wall is cracked

my force of habit, I am an insect

I have to confess I'm proud as hell of that fact

I know the highest and the best

I accord them all due respect

but the brightest jewel inside of me

glows with pleasure at my own stupidity

This is a song ....

I used to make phantoms I could later chase

images of all that could be desired

then I got tired of counting all of these blessings

and then I just got tired

This is a song ...

Traste Lindéns kvintett: Ensam igen

Traste Lindéns kvintett var det största namnet i den våg av akustisk pop-rock som böljade under 90-talets tidiga år. Rotrockarna från Hälsingeskogarna gjorde ett antal spelningar som blev legendariska i undergroundkretsar innan de 1991 bytte skivbolag till Silence och släppte Jolly Bob går iland. Där hittar vi de låtar som blev det närmaste Traste och pojkarna kom hits: Spegel, spegel och Svenska flaggans dag.

Trastes texter är ofta jordnära vardagsrealism utan att förfalla till smutstristess och med en underfundig glimt i ögat som ändå aldrig blir jönsig. De skriver om snuset och småfyllan, nojan och ensamheten men alltid med en blinkning. En personlig favoritrad bland pärlorna är "bläddrar förstrött i en Knasen från ifjol / jävlarna går till attack".

Låten Ensam igen är en liten stump att gnola på när ensamheten gnager som värst. En liten visa som i all sin enkelhet fångar stereotypen av den manliga ensamhetens innersta väsen.

Ensam igen

Pipan har slocknat, ett regn står som spön

vänder väl på den å tänder den igen

Sitter här ensam mitt ute på sjön

Hunden är blöt å vill åka hem

Och fisken den slår, men flötet ligger dött

Jag drar in, maskar om, och spottar lite slött

Kepsen den droppar och allt har blitt rått

Jag hade en vän men nu har hon rest bort

Jag klarar mej själv, jag kan städa, jag kan laga mat

Jag har sagt det förut, men nåt fattas helt klart

Klockan är fem, det är dags att ro hem, kärva hem

är ensam, ja ensam, så ensam igen

Hon kom ifrån stan, hennes hamn var Mary-Ann

Vi möttes på parken å log mot varann

Hon gillade mat å att dricka ibland

men de va inte nog så hon gick å försvann.

Jag klarar mej själv, jag kan städa, jag kan laga mat

men det är nåt som fattas, jag vet inte vad

Nog fan har jag hund, jag har bil och jag hade en vän

Men nu bryr sig ingen om jag kommer hem

är ensam, ja ensam, så ensam igen

Så enkelt, men ändå så bra.
Låten finns tyvärr inte på Spotify, men går att höra på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=hk3r_sn04q4

//P