David Bowie: Life on mars

Kollegan och jag satt för en tid sedan och fördjupade oss i den oerhörd meningsfulla diskussionen om vilken som egentligen är världens bästa låt. Jag misstänker att han liksom jag har ett tvärsäkert svar som varierar från vecka till vecka. Hans vanligaste toppnotering brukar tydligen vara Oh! sweet nuthin. Själv vacklar jag oftast mellan en handfull kandidater. Den här veckan är det dock Life on Mars som definitivt, absolut är det bästa som någonsin gjorts alla kategorier. (På måndag är det antagligen Wish you were here eller Angie eller…)

Life on Mars skrevs under en tid då Bowie värkte ur sig notoriskt svårbegripliga låttexter; flertalet av dem tydligen skrivna med någon slags dadaistisk eller surrealistiskt automatskriftsmetod. Eller klipp och klistra. Flummigt är bara förnamnet – men paradoxalt nog blir det allt som oftast oförskämt bra.

Bloggkilometrar har säkert redan skrivits om låten; välkänt är nog att den kom till i frustrationen över att Bowies version av förlagan till My Way inte föll uppdragsgivaren på läppen så han återanvände stora delar av ackordföljden. Den ringande telefonen i inspelningsstudion som fick vara kvar är lika klassisk. Om texten och dess eventuella tolkningar är det tystare. Och tacka fan för det. Här finns så mycket att nysta i, och så många tänkbara tolkningsvarianter att de flesta nog ger upp och bara tar in låten för vad den är: vacker, skum och poetisk i ordets allra sämsta bemärkelse.

Filmreferenserna och påståendet att ”Mickey Mouse has grown up a cow” kan väl få vara en känga åt den ytliga populärkulturen. (Även om jag får lite Fassbinder-associationer av de dansande sjömännen.) Men jag stötte på en intressantare tolkning häromsistens. Lite arty-pretto, men kul, så jag utvecklar den en smula. Tanken är att låten påvisar det faktum att livet speglar konsten likväl som konsten speglar livet. Filmen som är så trist ety flickan har levt den tio gånger eller mer (och Bowie tydligen har skrivit den lika många gånger) är ett exempel.

Ytterligare stöd finns i Lennon-referensen:

“Now the workers have struck for fame

‘cause Lennon's on sale again”

Här är det livet som speglar konsten: Lennon hade just släppt låten Working class hero, och just därför går kampen framåt.

Men vilken tolkning vi än väljer lämnas vi med två obesvarade frågor: Finns det liv på Mars? Och vad i hela fridens namn vill Bowie säga med det?

//P

Life on Mars

It's a god-awful small affair

To the girl with the mousy hair

But her mummy is yelling, "No!"

And her daddy has told her to go

But her friend is nowhere to be seen

Now she walks through her sunken dream

To the seat with the clearest view

And she's hooked to the silver screen

But the film is a saddening bore

For she's lived it ten times or more

She could spit in the eyes of fools

As they ask her to focus on

Sailors fighting in the dance hall

Oh man! Look at those cavemen go

It's the freakiest show

Take a look at the lawman

Beating up the wrong guy

Oh man! Wonder if he'll ever know

He's in the best selling show

Is there life on Mars?

It's on America's tortured brow

That Mickey Mouse has grown up a cow

Now the workers have struck for fame

Because Lennon's on sale again

See the mice in their million hordes

From Ibeza to the Norfolk Broads

Rule Britannia is out of bounds

To my mother, my dog, and clowns

But the film is a saddening bore

Because I wrote it ten times or more

It's about to be writ again

As I ask you to focus on

Sailors fighting in the dance hall

Oh man! Look at those cavemen go

It's the freakiest show

Take a look at the lawman

Beating up the wrong guy

Oh man! Wonder if he'll ever know

He's in the best selling show

Is there life on Mars?