T-rex: Children of the revolution

Ok, så här ligger det till: sommaren står för dörren. Två veckors intensivjobbande med aggressivt stirrande rättningshögar och betygssättarångest är till ända. Och jag är utsövd för första gången sen Eldkvarn brann. Livet är med andra ord ganska gott just nu, och då blir det naturligtvis problem. För allvarligt talat: hur många bra låttexter finns det därute som behandlar temat ”åh vad allt är bra, och jag känner mig harmonisk…?”

Således blir jag nödd och tvungen att välja en låt som får mig på ännu bättre humör, men ändå har några textmässiga kvaliteter. Fastnar för lite glamrock från sjuttiotalet. Marc Bolan frontade T-rex som lär ha varit närmast ikoniska i genren. Glamrocken som sådan var en rätt intressant företeelse – rätt enkel partyrock översköljd av attribut och attityd.( Ungefär samma koncept som åttiotalets ”hair-metal” med Motley Crue i hårsprejad tätposition.)

Åter till saken. Children of the revolution är en klassiker. Hela låten bygger kring ett tungt “dum-dum, da-da-da-dum, da-da-da-dum da-dum, da-dum, dum-dum” om ni förstår hur jag menar. Elegant i all sin enkelhet. Och efterhängset som en svängdörr.

Om den korta texten kan man säga en del. Men inte så mycket. Ironiskt nog kan man ju tolka den som en känga åt hela den industri och genre som Bolan till superhjälte:

”I drive a Rolls Royce

'Cos it's good for my voice, but you won't fool

The children of the revolution .”

Kan ju läsas som: jag är rik och känd popikon, men revolutionens barn faller inte för den ytligheten. Vill man dra ironin ett steg till kan man ju läsa in ett ”men tydligen går de på det ändå…” mellan raderna.

Och om denna tolkning är avsedd så är det ju hysteriskt roligt.

/P

Children of the revolution

Yeah

Well you can bump and grind

If it's good for your mind

Well you can twist and shout

Let it all hang out

But you won't fool

The children of the revolution

No, you won't fool

The children of the revolution

No, no, no

Well you can terraplane

In the falling rain

I drive a Rolls Royce

'Cos it's good for my voice

But you won't fool

The children of the revolution

No, you won't fool

The children of the revolution

No, no, no

Mikael Wiehe: Hemingwayland

Mitt förhållande till den svenska proggen är ambivalent. Å ena sidan finns en sympati med det politiska budskapet och uppkäftigheten. Å andra sidan har den mesta musiken knappast åldrats med värdighet. Det står en lite unken doft av kofta, träskor och hemodlad hampa över en hel del av den tiden. Om man undantar vissa alster av Nationalteatern, Peps och Hoola så misstänker jag starkt att svensk progg mest spelas av nostalgiska medelålders göbbar på personalfest.

Med detta sagt: i min bok intar Wiehe en särställning i genren. Han har ett visst förflutet i jazzmusiken och det märks ofta i låtuppbyggnaderna. Det är helt enkelt lite vassare och intressantare än exempelvis forne kollegan Afzelius argsina trallande.

Några gång under yngre stenåldern åhörde jag vid Wiehe live, och halvvägs in i konserten berättade han en liten historia om det ångestfyllda att i hans kretsar komma ut som Hemingwayläsare. Machomän (om än i vissa fall impotenta), krig, tjurfäktning och spritsmuggling stod måhända inte så högt i kurs hos kollegorna.

Hur som: han skrivit en underbar hyllningslåt till den Hemingwayska litteraturen.

Texten är naurligtvis gravt isbergsinspirerad och fullmatad med korthuggna referenser till de mer kända verken av Hemingway.

Eftersom jag gillar såväl Wiehe som Hemingway mycket starkt, och dessutom har en förkärlek för all form av snobbigt strösslande med litterära referenser är texten ett måste här på Innerfodralet.

/P

Hemingwayland

Snön är röd på bergets topp

Sakta stiger solen opp

Floden flyter trög och blank

Hjorten smyger ner mot strand

Vinden vänder, hanen gal

Plötsligt brinner skottet av

Lyckan är kort

i Hemingwayland

Ut ur skuggan, sval och ren

vacker som en hemlighet

Hon är kvinnan, han är han

Aldrig ska dom få varann

Klockan klämtar, tågen går

jorden tiger och regnet slår

när drömmarna dör

i Hemingwayland

Solen brinner stark och klar

Sand och död är allt han har

Döden frustar svart och vild

Äntligen står tiden still

Mannen och döden går mot varann

Blodet färgar arenans sand

Det är döden som vinner

i Hemingwayland

Vinden mojnar, dagen dör

Livet stannar utanför

Sakta vaggar havets famn

Båten är så långt från land

Var blev alla vänner av

Hajarna tar det sista man har

Himlen är så klar i natt

Luften är lätt och fylld av skratt

Döden leker nån annanstans

Livet skälver i min hand

Jag vill leva tätt intill

Håll mej kvinna, håll mej still

så flyger vi bort

från Hemingwayland

Green Day: Boulevard of broken dreams

Det vilar ett tungt ansvar på en faders axlar. Ansvarsfull som man är tar jag naturligtvis barnens musikaliska uppfostran på djupaste allvar och försöker med en dåres envishet inpränta att all bra musik gjordes långt innan de föddes. Det är inte alltid en lätt uppgift, men det tycks ha gett lite resultat. I alla fall när jag läser ungarnas spellistor lite lagom selektivt...

En aspekt av fostransuppdraget är att det i enstaka fall funkar åt båda hållen. Det händer att jag får nya låtfavoriter via knattarna, om än ibland på oväntade vägar.

Häromsistens kom äldste sonen hem och sa att han gillade punkbandet Green Day. Och då var det ju kört. Ut ryckte gamle punkpappan på uppdraget "nu-ska-vi-lära-barnen-vad-punk-minsann-är". Och det gick ju bra. Eller inte.

Största problemet med band som Green Day är inte att de är dåliga; en hel del är riktigt bra. Problemet är att det definitivt inte är punk. Tuggummistök möjligen. Brötpop kanhända. Men punk? Icke.

Nåväl: kontentan av ovanstående pedagogiska misslyckande blev att jag för första gången faktiskt lyssnade på låten Boulevard of broken dreams. Och insåg att den är riktigt skarp. Ackordföljden är rätt ljuvlig: ett Dsus2 och Asus2 med capo på första bandet sätter en skön taggighet åt det bitterljuva i balladen. Det lite grälla i ljudet ger det där extra spretet och gnisslet som behövs för att en låt inte bara ska bli slick, överproducerad och trist.

Sen ramar det in texten klockrent. Temat är ack så välbekant: ensam man vandrar nerför den metaforiska Boulevarden. Det är skuggor och hjärtan och staden som sover. Men det är ändå snyggt sjunget med en precis lagom kass sångröst.

Och eftersom ordet Boulevard är så ljuvligt så funkar texten på mig.

//P

Boulevard Of Broken Dreams

I walk a lonely road

The only one that I have ever known

Don't know where it goes

But it's home to me and I walk alone

I walk this empty street

On the Boulevard of Broken Dreams

Where the city sleeps

and I'm the only one and I walk alone

I walk alone

I walk alone

My shadow's the only one that walks beside me

My shallow heart's the only thing that's beating

Sometimes I wish someone out there will find me

'Til then I walk alone

I'm walking down the line

That divides me somewhere in my mind

On the border line

Of the edge and where I walk alone

Read between the lines

What's fucked up when everything's alright

Check my vital signs

To know I'm still alive and I walk alone

I walk alone

I walk alone