Doktor Kosmos: Borgarsvin & Doktor Vänster

Nu är jag arg. Och att döma av den senaste stormen i kulturens ankdamm bör man kanske inte skriva blogginlägg i vredesmod. Men lyckligvis är jag ju inte riktigt i den positionen att det spelar någon som helst roll. Det är även möjligt att det är stendumt att bekänna politisk färg i en musikblogg - men det bryr jag mig inte heller om. Mycket av den musik som berör mig mest har politiskt budskap, eller i alla fall politiska undertoner, så det är ofrånkomligt att vi skulle hamna här förr eller senare.

Således: här är hakspetsen. Klipp till om ni måste.

Det är regeringen som triggar mig denna gång. Inte nog med att fårskallen som är min högste chef - Fänrik Fjun eller "Majoren som folktandvården glömde" som min kollega brukar kalla honom- för var dag gör än dummare utspel om den skola han uppenbarligen inte vet ett smack om. Högste tuppen har mage att sitta i radioväkteri med hundögon och huvudet på sne och låtsas ha empati för arbetslösa och utförsäkrade. Att mortelsamlerskan vägrar avgå får väl närmast räknas som självmål i det här sammanhanget.

Eftersom min politiska hemvist ligger ganska långt åt andra hållet, så har jag ju lätt att reta upp mig på det nuvarande styret. Jag väljer dock att mörka exakt vad som fick upp min adrenalinnivå denna gång. Men det handlar om hur en del människor resonerar kring "världens högsta skatter", "bidragssnyltare" och "det-är-klart-att-företagarna-flyr-sverige-det-är-ju-så-svårt-att-bedriva-företagande-i-det-här-landet-med-LAS-och-MBL-och-annat-åsså-är-det-ju-så-höga-skatter-på-mina-vinstmiljarder".

Se då regrederar jag och blir 16-årig halvanarkist igen...

Väljer därför lite Doktor Kosmos idag. I normala fall är jag allergisk mot den här typen av finurlig indiepop med haltande texter och en närmast postmodern inställning till sånt som ackordföljder, instrumentsättning och ljudbild. Men Doktor Kosmos är så charmiga i sitt tilltal, och skriver så häpnadsväckande låtar att man måste lägga sig platt. Det är ruskigt bra.

Låten "Borgarsvin" är en ljuvligt uppgörelse med somliga övre-medelklassvärderingar. Lyssna och njut av rader som 'invandrare är en färgklick' - säger hon, och älskar keramik. När jag blir tillräckligt sned av politiska motiv, funkar den här texten som rehabilitering.

Men jag vill även problematisera en smula. Saken är den att jag själv ju onekligen är en typisk medelklass-svenne. Knappast revolutionär, och så där lagom försoffat teoretiskt vänster. Och ja, jag tillhör de som tjänat bra på regeringens medelklassflörtande skattepolitik. Men inte fan gillar jag det.

Därför är låten "Doktor Vänster" en härlig tröst. Den drömlika texten avhandlar helt enkelt rätten att vara just försoffad medelklassvänster. Här finner vi strofen:

Doktorn sa: "Du är en fejk

Mycket snack och lite strejk

Din fina solidarisering

en tuggummitatuering

Nog är du en fet posör

en liten radhusrevoltör

Men faktiskt gäller vad man säger

inte bara vad man gör.

för tusen kommukids som du

med kommuhjärtan bygger ju

tillsammans upp ett slags astral

krockkudde utav moral

som fångar upp de små och svaga

ändrar deras levnadssaga

sån är socialismens kärna

i min vänstervridna hjärna"

och den lever jag på. Nu ska hem och dricka mojje, käka medelklassmat

och gnälla på den svaga oppositionen.

//P

Adolphson & Falk: Sthlms Serenad

Av någon outgrundlig anledning är jag oerhört svag för Adolphson & Falk. Det är egentligen inte alls min typ av musik, men det finns något i hela konceptet som är så smittsamt. Två typiska ingenjörstyper från det tidiga 80-talet, kompletta med glasögon, nördiga kulspetspennor i bröstfickan och mängder med teknik-, och datorreferenser gör att de egentligen borde diskvalificeras från alla seriösa musikscener omedelbums.

Om det inte hade varit för den musik de faktiskt gjorde. Som var både snygg, smart och helt enkelt riktigt jädra bra. Så här års har vi väl alla ledsnat på rimorgien i "Mer Jul", och då är det bra att påminnas om att duon gjorde en hel del svenska syntklassiker när det begav sig. (Blinkar blå, Vidare, Bärande våg, 10010,...)

På deras första album återfinns den charmerande storstadshymnen "Sthlms Serenad" som är en genomsöt liten kärleksbagatell om den poppiga Cathrine och Motorcykel-Jonny. Jag kan faktiskt inte riktigt förklara det, men låten får mig alltid på ett så barnsligt och spralligt bra humör. Sången är sparsmakad med återhållsamt vemod, och texten är elegant rimmad - som de flesta av duons. Eller vad sägs om rimmen:

"Det hörs ett vrål ifrån tusen kubik,

men för Jonny själv är det ljuvlig musik"

eller

"Intill en port väntar Cathrine

med sin synt-pop och sin avmätta min"

Helt enkelt självlysande.

//P

Sthlms Serenad

Det hörs ett vrål ifrån tusen kubik,

men för Jonny själv är det ljuvlig musik,

som en frihetssång,

genom nattens trafik mot en soluppgång.

Intill en port väntar Cathrine

med sin synt-pop och sin avmätta min,

men hon tinar upp,

när Jonnys maskin vrålar ut sin sång,

att natten är lång

* i Stockholm,

i en Stockholmsserenad.

I Stockholm,

i en stockholmsserenad.

Och hon tar på sina softade glas,

för hon vet så väl hur Jonny ska tas.

Hon kan spela med

sin look och sin grace och sin säkerhet.

Och dom flyr bort mellan sovande hus,

över tysta torg, under stjärnornas ljus,

och dom hör på håll

storstadens brusande ljudlöshet,

och natten är het

* i Stockholm...

Det ryms en evighet innan hanarna gal,

innan Jonny står i sin datacentral

med sin "frihetssång",

och Cathrine är tillbaks vid sin portuppgång,

för natten är lång

Muddy Waters och Peps Persson

Med jämna mellanrum får jag ett närmast omättligt sug efter lite riktig blues. Inte för att jag är låg, blå eller nere utan bara för att det svänger så infernaliskt. Bokstavligen. Det finns något oerhört kittlande i hur mycket bra det går att göra med tolv takter, tre ackord och några blåa toner.

Den musik som ligger mig närmast hjärtat är skyldiga bluesen så gott som allt; det är omöjligt att tänka sig Stones, Zeppelin eller hela hårdrockssvängen utan dess rötter som ligger djupt ner i den amerikanska träskleran. I min värld har det sällan gjorts bättre musik än den som blev till under 60- och 70-talet då engelsmännen förädlade den amerikanska bluesen/rocken och vässade till den.

Men åtminstone några gånger varje år smiter jag in bakom marshallkulisserna och återvänder till den rena bluesen. Före distboxar, långt hår, spandexbrallor och sönderslagna hotellrum.

Det här inlägget är ett mellanläge. Det är fredagen efter årets första arbetsvecka, och då funkar inte riktigt Johnson eller de mer melankoliska orginalen. Jag behöver något röjigare, och hoppar därför rakt in den elektrifierade bluesen. Där vi hittar hjältar som John Lee Hooker, Howlin Wolf, Bo Diddley och Muddy Waters. Den sistnämda gjorde låten Got My Mojo Workin till en bluesklassiker, även om det inte var hans egen. Och den svänger sanslöst.

En "Mojo" är egentligen en liten voodoo-pryl - en helig, magisk liten påse som kan användas för att trollbinda folk, men i överförd betydelse betyder det snarast "charm" eller "sex appeal". (Vad nu det heter på svenska?) Vilket i språkvetenskapens namn är helt logisk med tanke på att ordet "charm" har gjort samma resa.

Texten "Got my Mojo workin, but it just won't work on you" betyder alltså ungefär "Fan också, jag limmar allt jag kan men min charm biter inte på dig". Inte så vansinnigt upphetsande text, och knappast poetiskt nog för den här bloggen. Tur då att vi har Peps Persson - den svenska rotbluesen personifierad. Han har gjort egensinniga svenska versioner av några bluesklassiker och på sin djupaste skånska och med skägget fullt av hampa brölar han iställlet: "Min trollmoj funkar, men inte alls på dig".

Och då blir man så lycklig. Bara ordet "trollmoj" är nog för att platsa i en blogg om musiktexter. På samma skiva hittar vi också "Hokus Pokus man".

På Spotify lägger jag upp både Peps version, och Muddy Waters. Samt, bara för att den svängde så bra, en variant med Ike och Tina. Vilken röst den kvinnan hade en gång i tiden.

//P

Jimi Hendrix: The Wind Cries Mary

Efter en längre tids dvala återuppstår nu innerfodralet. Bloggaren har under året drabbats av svårartad renoveringshybris, vilket föranlett att låttexter, rock'n rollpoesi och musikeskapismen fått stå tillbaka för mer prosaiska angelägenheter. Som att dra ut pappspik, måla, tapetsera och dra in el i vedbon.

För att fira återuppståndelsen drar vi till med lite Hendrix.

Jag måste erkänna att jag inte är någon större kännare; för en rocker-wannabie som jag är han naturligtvis obligatorisk, och jag inser naturligtvis hans storhet i musikhistorien. Men under många år avfärdade jag tyvärr mycket av hans musik som "jo-det-är-ju-naturligtvis-genialt-men-vem-orkar-lyssna". Det är först på senare år som jag återvänt, och verkligen lyssnat in mig på musiken. Och naturligtvis är det ju precis så bra som jag hela tiden borde ha insett.

The Wind Cries Mary lär ha skrivits efter ett bråk med flickvännen. Man ser framför sig hur den redan ångerfulla mannen ser sin kvinna vandra iväg i sårad ilska nedför gatan, medan ensamheten sakta sveper in i den lägenhet där de hårda orden fortfarande hänger kvar i luften.

Den lite sorgliga texten är vacker i sin enkelhet, och omkvädet i titeln varieras med växlande grad av frustration och desperation. Onekligen ett snyggt litet grepp.

Låten har det typiska Hendrixsuget, där melodin aldrig behöver ge vika för den vassa gitarren - som här är ovanligt lågmäld. En rasande bra låt som det senaste året blivit en personlig favorit.

och detta kan möjligen ha något litet att göra med att jag strax före jul spelade låten tillsammans med mina kollegor i skolans personalband. Vilket för mig innebar scendebut och förverkligandet av den dröm jag gått och burit på sen skoltiden; att stå på scen och lira gitarr.

Det är kul att vara tillbaka.

//P

The Wind Cries Mary

After all the jacks are in their boxes

And the clowns have all gone to bed

You can hear happiness staggering on down the street

Footsteps dressed in red

And the wind whispers mary

A broom is drearily sweeping

Up the broken pieces of yesterdays life

Somewhere a queen is weeping

Somewhere a king has no wife

And the wind, it cries mary

The traffic lights, they turn, uh, blue tomorrow

And shine their emptiness down on my bed

The tiny island sags down stream

’cause the life that lived is,is dead

And the wind screams mary

Uh-will the wind ever remember

The names it has blow in the past?

And with this crutch, it’s old age, and it’s wisdom

It whispers no, this will be the last

And the wind cries mary