Genesis: Dancing With the Moonlit Knight

Många är de band som genomgår den tragiska utvecklingen från att vara intressanta och nyskapande till att efter några kommersiella framgångar sluta som trallvänliga popsmetare i bensinstationernas reabackar. Men jag tror att få har gjort den resan så spikrakt och med sådan missriktad målmedvetenhet som Genesis (och främst Phil Collins).

Under första halvan av sjuttiotalet var dock Peter Gabriel den musikaliska motorn i bandet som då gjorde några makalösa album, däribland Selling England By the Pound. Skivan blev snabbt en av de mer inflytelserika albumen i prog-genren.

Första spåret på Selling England… är en liten genial historia om ett England under nedgång – ett fallande imperium om man så vill – eller kanske hellre ett England som håller på att gå under av kulturellt sönderfall, ytlig kommersialism och amerikansk kulturimperialism.

Texten är är full av mytologiska och kulturhistoriska referenser och ger en suggestiv sagoton åt låten.

-”Var har England tagit vägen?” frågar sig Peter Gabriel inledningsvis.

"Can you tell me where my country lies?"

said the unifaun to his true love's eyes.

"It lies with me!" cried the Queen of Maybe

- for her merchandise, he traded in his prize.

Och resten av texten ger svar i form av underfundiga betraktelser och små ögonblicksbilder. The Queen of May är traditionellt en symbol för skörd, hopp och gott liv. Men the Queen of Maybe erbjuder det moderna alternativet: handelsvaran. De säljer ut landet till kilopris…

Vi möter floden Temsen på väg att drunkna och snabbmatskedjan Wimpeys, och vi bjuds att dansa med ”the knights of the green shield stamps”. (Green shield stamps var 70-talets motsvarighet till MedMera-poängen som man fick när man tankade på Engelska mackar.)

…och spådamen lägger ut sina kreditkort istället för Tarotkorten.

Musiken är naturligtvis briljant – vackra melodier och finurliga kast.

// P

Dancing With the Moonlit Knight

"Can you tell me where my country lies?"

said the unifaun to his true love's eyes.

"It lies with me!" cried the Queen of Maybe

- for her merchandise, he traded in his prize.

"Paper late!" cried a voice in the crowd.

"Old man dies!" The note he left was signed 'Old Father Thames'

- it seems he's drowned;

selling england by the pound.

Citizens of Hope & Glory,

Time goes by - it's 'the time of your life'.

Easy now, sit you down.

Chewing through your Wimpey dreams,

they eat without a sound;

digesting england by the pound.

Young man says 'you are what you eat' - eat well.

Old man says 'you are what you wear' - wear well.

You know what you are, you don't give a damn;

bursting your belt that is your homemade sham.

The Captain leads his dance right on through the night

- join the dance...

Follow on! Till the Grail sun sets in the mould.

Follow on! Till the gold is cold.

Dancing out with the moonlit knight,

Knights of the Green Shield stamp and shout.

There's a fat old lady outside the saloon;

laying out the credit cards she plays Fortune.

The deck is uneven right from the start;

and all of their hands are playing apart.

The Captain leads his dance right on through the night

- join the dance...

Follow on! A Round Table-talking down we go.

You're the show!

Off we go with - You play the hobbyhorse,

I'll play the fool.

We'll tease the bull

ringing round & loud, loud & round.

Follow on! With a twist of the world we go.

Follow on! Till the gold is cold.

Dancing out with the moonlit knight,

Knights of the Green Shield stamp and shout.

Rainbow: Temple of the king

Häromdagen avled Ronnie James Dio och med honom gick en av rockhistoriens mäktigaste sångröster ur tiden. Den lille långhårige filuren med den store rösten kommer länge kommas ihåg för sina insatser i bland annat Rainbow, Black Sabbath och det självbetitlade bandet DIO. Sällan döljer sig så starka pipor i en så liten kropp. I min föreställningsvärld kommer historieskrivarna att främst nämna två insatser: Rainbows första plattor och att han införde "horn-tecknet" i hårdrocken.

I det tidiga Rainbow - det vill säga innan Ritchie Blackmore började skriva för topplistorna - är Dio i allra högsta grad medskyldig till de mytiska och fantasyartade stämningar som flera av låtarna och texterna förmedlar. En personlig favorit är Temple of the king där vi ges fragment av den närmast arketypiska berättelsen om "Den Utvalde".

Låten är inte särskilt typisk för bandet; här finns inga Blackmoreska gitarrexcesser och Dio sjunger rätt återhållsamt. Men förbenat bra.

//P

Temple of the king

One day, in the year of the fox

Came a time remembered well,

When the strong young man of the rising sun

Heard the tolling of the great black bell.

One day in the year of the fox,

When the bell began to ring,

It meant the time had come for one to go

To the temple of the king.

There in the middle of the circle he stands,

Searching, seeking.

With just one touch of his trembling hand,

The answer will be found.

Daylight waits while the old man sings,

Heaven help me!

And then like the rush of a thousand wings,

It shines upon the one.

And the day has just begun.

One day in the year of the fox

Came a time remembered well,

When the strong young man of the rising sun

Heard the tolling of the great black bell.

One day in the year of the fox,

When the bell began to sing

It meant the time had come for the one to go

To the temple of the king.

There in the middle of the people he stands,

Seeing, feeling.

With just a wave of the strong right hand, he's gone

To the temple of the king.

Far from the circle, at the edge of the world,

He's hoping, wondering.

Thinking back on the stories he's heard of

What he's going to see.

There, in the middle of a circle it lies.

Heaven help me!

Then all could see by the shine in his eyes

The answer had been found.

Back with the people in the circle he stands,

Giving, feeling.

With just one touch of a strong right hand, they know

Of the temple and the king.

Queen: Death on two legs

Konstnärliga hämdaktioner brukar sällan bli särskilt lyckade. Det kan finnas något besvärande och ofta pinsamt privat i att bli serverad en annan människas förorätter. Således läser jag aldrig "tyck-synd-om-mig-de-andra-var-dumma-och-jag-kan-minsann-jag-med"-böcker. Och, ja, jag tycker Björn Ranelid är långsur på det patetiskas rand.

Men om man lyckas förvandla hämden till lustmord, då kan det bli riktigt kul. Freddie Mercury lyckades övertala sina kollegor i Queen att öppna A Night at the Opera med låten som förmodligen inspirerade Magnus och Brasse till svordomsvisan. ("You're a sewer rat decaying in a cesspool of pride")

Om jag minns rätt är det den första låt de spelar in efter att ha bytt skivbolag och gjort sig fria sin förre manager Norman Sheffield som blåste bandet på kulorna och drog till staterna. Och det är alltså denna Norman som är föremål för schavotteringen.

"You suck my blood like a leech

You break the law and you breach

Screw my brain till it hurts

You've taken all my money

And you want more"

Låten är en typisk Queen-rökare där musiken faktiskt nästan matchar svaveloset i texten. Dessutom kryddad med de för Queen så typiska stämmorna, vändningarna och sticken.

Låten funkar naturligtvis bäst när man är sådär riktigt heligt skitförbannad ...

/P

Death on two legs
You suck my blood like a leech

You break the law and you breach

Screw my brain till it hurts

You've taken all my money - and you want more,

Misguided old mule

With your pigheaded rules

With your narrow - minded cronies you are fools of the first division-

Death on two legs -

You're tearing me apart,

Death on two legs

You never had a heart of your own -

Kill joy, Bad guy,

Big talking, Small fry

You're just an old barrow - boy

Have you found a new toy to replace me,

Can you face me -

But now you can kiss my ass goodbye

Feel good, are you satisfied

Do you feel like suicide (I think you should)

Is your conscience all right

Does it plague you at night

Do you feel good - Feel good!

Talk like a big business tycoon,

you're just a hot - air balloon,

So no one gives you a damn,

You're just an overgrown school - boy

Let me tell you right.

dog with disease,

you're the King of the 'sleaze'

Put your money where your mouth is Mr. Know all,

Was your fin on the back part of the deal...(shark!)

Death on two legs

You're tearing me apart

Death on two legs -

You never had a heart of your own,

(You never did, right from the start)

Insane... should be put inside,

You're a sewer - rat decaying in a sess pool of pride

Should be made unemployed

make yourself null - and - void,

Make me feel good

I feel good.

Blue for two: Ships

Igår spelade Freddie Wadling i min stad. Och jag var inte där. Med anledning av detta tragiska sammanträffande ägnas detta inlägg en av hans bästa stunder. Freddie Wadling är enligt en god vän till mig "mannen som har sålt sitt utseende och köpt sin sångröst". Han har ett brokigt förflutet i den svenska musikmyllan: från punkbandet Liket Lever via Cortex och ett gästspel i Lädernunnan slog han sig så småningom ihop med synttrollkarlen Henryk Lipp och bildade duon Blue for Two. Bandet levererade en lång räcka suggestiva syntlandskap där Freddies röst skar genom texterna som en speedad yxa genom murkna urskogsstubbar. Sen kan hans musikaliska CV enkelt fylla resten av dagens bloggkvot, så vi hoppar den.

Tyvärr odlade han samtidigt framgångsrikt sitt hobbyprojekt: att sätta nytt svenskt rekord i knark och alkohol. Därav den tämligen utmärglade varelse ni ser på videon i nedanstående länk.

Låten Ships är från duons första skiva, och egentligen borde kanske inte texten platsa här. Men eftersom de låtar från plattan med betydligt vassare texter inte står att uppbringa i informationsfloden på nätet, får jag nöja mig med Ships. Och det är sannerligen inte fy skam det heller. Låten pumpar ett hissa-segel-komp med tramporgelsound och har ett fenomenalt långsamt sjösjukt sug.

Disney borde ha snott den till Pirates of the Caribbean-filmerna, men vad vet dom...

/P

Länk till video: http://www.youtube.com/watch?v=Jd_vKS0N4Ro&feature=related

Notera gärna att Sator gästar som komp, och en Titiyo på kör...

David Bowie: Life on mars

Kollegan och jag satt för en tid sedan och fördjupade oss i den oerhörd meningsfulla diskussionen om vilken som egentligen är världens bästa låt. Jag misstänker att han liksom jag har ett tvärsäkert svar som varierar från vecka till vecka. Hans vanligaste toppnotering brukar tydligen vara Oh! sweet nuthin. Själv vacklar jag oftast mellan en handfull kandidater. Den här veckan är det dock Life on Mars som definitivt, absolut är det bästa som någonsin gjorts alla kategorier. (På måndag är det antagligen Wish you were here eller Angie eller…)

Life on Mars skrevs under en tid då Bowie värkte ur sig notoriskt svårbegripliga låttexter; flertalet av dem tydligen skrivna med någon slags dadaistisk eller surrealistiskt automatskriftsmetod. Eller klipp och klistra. Flummigt är bara förnamnet – men paradoxalt nog blir det allt som oftast oförskämt bra.

Bloggkilometrar har säkert redan skrivits om låten; välkänt är nog att den kom till i frustrationen över att Bowies version av förlagan till My Way inte föll uppdragsgivaren på läppen så han återanvände stora delar av ackordföljden. Den ringande telefonen i inspelningsstudion som fick vara kvar är lika klassisk. Om texten och dess eventuella tolkningar är det tystare. Och tacka fan för det. Här finns så mycket att nysta i, och så många tänkbara tolkningsvarianter att de flesta nog ger upp och bara tar in låten för vad den är: vacker, skum och poetisk i ordets allra sämsta bemärkelse.

Filmreferenserna och påståendet att ”Mickey Mouse has grown up a cow” kan väl få vara en känga åt den ytliga populärkulturen. (Även om jag får lite Fassbinder-associationer av de dansande sjömännen.) Men jag stötte på en intressantare tolkning häromsistens. Lite arty-pretto, men kul, så jag utvecklar den en smula. Tanken är att låten påvisar det faktum att livet speglar konsten likväl som konsten speglar livet. Filmen som är så trist ety flickan har levt den tio gånger eller mer (och Bowie tydligen har skrivit den lika många gånger) är ett exempel.

Ytterligare stöd finns i Lennon-referensen:

“Now the workers have struck for fame

‘cause Lennon's on sale again”

Här är det livet som speglar konsten: Lennon hade just släppt låten Working class hero, och just därför går kampen framåt.

Men vilken tolkning vi än väljer lämnas vi med två obesvarade frågor: Finns det liv på Mars? Och vad i hela fridens namn vill Bowie säga med det?

//P

Life on Mars

It's a god-awful small affair

To the girl with the mousy hair

But her mummy is yelling, "No!"

And her daddy has told her to go

But her friend is nowhere to be seen

Now she walks through her sunken dream

To the seat with the clearest view

And she's hooked to the silver screen

But the film is a saddening bore

For she's lived it ten times or more

She could spit in the eyes of fools

As they ask her to focus on

Sailors fighting in the dance hall

Oh man! Look at those cavemen go

It's the freakiest show

Take a look at the lawman

Beating up the wrong guy

Oh man! Wonder if he'll ever know

He's in the best selling show

Is there life on Mars?

It's on America's tortured brow

That Mickey Mouse has grown up a cow

Now the workers have struck for fame

Because Lennon's on sale again

See the mice in their million hordes

From Ibeza to the Norfolk Broads

Rule Britannia is out of bounds

To my mother, my dog, and clowns

But the film is a saddening bore

Because I wrote it ten times or more

It's about to be writ again

As I ask you to focus on

Sailors fighting in the dance hall

Oh man! Look at those cavemen go

It's the freakiest show

Take a look at the lawman

Beating up the wrong guy

Oh man! Wonder if he'll ever know

He's in the best selling show

Is there life on Mars?