“Born to run” är den definitiva Bruce Springsteen-låten. Den dyker upp som första spår på andra sidan på skivan med samma namn från 1975.
Hela låten är en cliché. Här finns alla de ingredienser som så många av Springsteens låtar kom att kretsa kring: Bilar, frihetslängtan, ungdomsnatten, den sömniga småstaden, en ”Wendy” och drömmen om ett annat liv någon annanstans. Här finns också underdog-perspektivet manifesterat i omkvädet ”tramps like us” som ger bra rock n’rollkänsla åt karaktärerna.
Om låten bara varit denna hyllning till den motorburna ungdomens längtan bort från förstaden skulle den knappast blivit en klassiker. Men genom hela låten löper ett stråk av desperation som ger texten nerv och gör den intressantare : ”Baby this town rips the bones from your back/It’s a death trap/It’s a suicide rap”. Man anar en rastlös feber som går utöver den vanliga tonårsklådan: ”Highway’s jammed with broken heroes on a last chance power-drive/Everybody’s out on the run tonight, but there’s no place left to hide”.
De andra pojkarna och flickorna kretsar runt och spelar upp sin nattliga dans, men tvärs genom v8:ornas vrål hörs en kärleksförklaring som låter uppfriskande i sin äkthet: ”Wendy let me in/I wanna be your friend/I wanna guard your dreams and visions”. Det är onekligen något annat än de självförhärligande ”jag-är-en-sex-gud” som halvtaskiga rocktexter är så fulla av. Men här finns också ett stänk av vemod som i ”together Wendy, we’ll live with the sadness/ I'll love you with all of the madness/ in my soul”.
Låten pendlar mellan hela tiden mellan hopp och förtvivlan; den växlar mellan den lätt sorgsna betraktelsen över ungdomarnas desperata kamp för en egen identitet och längtan att fly bort med den älskade Wendy. Tydligast blir detta i slutstrofen:
”Someday girl, I don’t know when / we’re gonna get to that place we really want to go/ and we’ll walk in the sun/ But till then; tramps like us, baby, we were born to run”.
Låten är en cliché. Men bra rock n’roll ska bjuda oss en cliché att förlora sig i. Och om vi köper den och ger oss hän så ska vi uppslukas i illusionen av att vara där och att vi precis förstår smärtan, lidelsen och längtan. Och där är ”Born to run” snudd på fulländad.
//P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar