Bruce Springsteen, Born to run

“Born to run” är den definitiva Bruce Springsteen-låten. Den dyker upp som första spår på andra sidan på skivan med samma namn från 1975.

Hela låten är en cliché. Här finns alla de ingredienser som så många av Springsteens låtar kom att kretsa kring: Bilar, frihetslängtan, ungdomsnatten, den sömniga småstaden, en ”Wendy” och drömmen om ett annat liv någon annanstans. Här finns också underdog-perspektivet manifesterat i omkvädet ”tramps like us” som ger bra rock n’rollkänsla åt karaktärerna.

Om låten bara varit denna hyllning till den motorburna ungdomens längtan bort från förstaden skulle den knappast blivit en klassiker. Men genom hela låten löper ett stråk av desperation som ger texten nerv och gör den intressantare : ”Baby this town rips the bones from your back/It’s a death trap/It’s a suicide rap”. Man anar en rastlös feber som går utöver den vanliga tonårsklådan: ”Highway’s jammed with broken heroes on a last chance power-drive/Everybody’s out on the run tonight, but there’s no place left to hide”.

De andra pojkarna och flickorna kretsar runt och spelar upp sin nattliga dans, men tvärs genom v8:ornas vrål hörs en kärleksförklaring som låter uppfriskande i sin äkthet: ”Wendy let me in/I wanna be your friend/I wanna guard your dreams and visions”. Det är onekligen något annat än de självförhärligande ”jag-är-en-sex-gud” som halvtaskiga rocktexter är så fulla av. Men här finns också ett stänk av vemod som i ”together Wendy, we’ll live with the sadness/ I'll love you with all of the madness/ in my soul”.

Låten pendlar mellan hela tiden mellan hopp och förtvivlan; den växlar mellan den lätt sorgsna betraktelsen över ungdomarnas desperata kamp för en egen identitet och längtan att fly bort med den älskade Wendy. Tydligast blir detta i slutstrofen:

”Someday girl, I don’t know when / we’re gonna get to that place we really want to go/ and we’ll walk in the sun/ But till then; tramps like us, baby, we were born to run”.

Låten är en cliché. Men bra rock n’roll ska bjuda oss en cliché att förlora sig i. Och om vi köper den och ger oss hän så ska vi uppslukas i illusionen av att vara där och att vi precis förstår smärtan, lidelsen och längtan. Och där är ”Born to run” snudd på fulländad.

(Hela texten här)

//P

Imperiet: Kom, kom

Den svåraste rocktexten att skriva måste rimligtvis vara den lyckliga kärlekslåten. Jag menar, hur skriver man: "jag älskar dig, jag vill ha dig" utan att låta som Christer Sandelin? Eftersom Beatles snodde åt sig alla enkla formuleringar redan på 60-talet med texter som "She loves you, yeah, yeah, yeah", "love, love me do" och "All you need is love" såg sig nog många artister nödgade att ge sig i kast med en mer poetisk metaforik för att ge temat rättvisa.

Det finns ett fåtal låtar som fortfarande kommer undan med att skippa lyriken och gå rakt på sak, men de är sällsynta.

I min bok är Thåström en unik talang på den svenska rockscenen. Frontfigur i den svenska punken, okrönt rockkung på åttiotalet och insyltad i en rad intressanta bandprojekt sedan dess. Många av hans texter förtjänar en plats här, och det är mycket möjligt att jag kommer att återkomma till honom. Hans formuleringar är lika ofta bitterljuvt vackra ("våra drömmar rinner genom flaskornas hals") som pubertalt nödrimmade (tänk "tonårsjesus"). Men när han är bra, så är han rasande bra.

Singeln "Du ska va president" släpptes 1984 och kommer väl alltid att förbli bandets mest kända låt. På B-sidan fanns "Kom, kom" - en av de coolaste kärlekslåtar som släppts på svenska. Här mixar Thåström den raka kärlekslinjen i omkvädet "kom, kom, jag vill alltid gå med dig" med ett par ljuvligt charmiga och långsökta metaforer. Eller vad sägs om de obetalbara textraderna "tvåla in mig i extaser / skjut mig med din kärlekslaser".

Att Thåström lyckas sjunga de raderna så att det funkar - det är Rock n'roll!

Kom kom

Om det är du som är här

säg att dina brustna vingar bär.

Om det är du som är här

lär mig flyga i din sfär.

Ta ditt smärtstillande medel

som tar bort min falska heder

lägg dig här igen.

Om du kommer som du är

vill jag va ditt måste och begär

Om du kommer som du är

lär mig andas i din tankevärld

Var en nyhet bland det gamla,

när man tröttnat på allt de andra

Lägg dig här igen

Kom kom,

kom kom,

Jag vill alltid gå med dig

jag vill alltid, alltid gå med dig

Tänd en eld, smält min is

jag vet att allting har sitt pris

Och allt jag har är kropp och själ

jag känner ingen här väl.

Så ta din smärtstillande nyckel

säg att allting blev för mycket.

Lägg dig här igen.

Kom kom...

Om det är du är jag din,

jag vill va naken i din vind

om de är du är jag din,

kom och vila vid mitt skinn

Tvåla in mig i extaser

skjut mig med din kärlekslaser

Lägg dig här igen

Kom kom...

//P

Camouflage: figurer

Det har hänt mer än en gång att jag återvänt till ett band som tidigare legat mig varmt om hjärtat och upptäckt att magin försvunnit. Somlig musik går tiden hårt åt, men ibland är det nog bara jag som vuxit upp. Ett band som dock aldrig slutar fängsla mig är svenska Camouflage. Bildat i Vänersborg (av alla ställen) i början av åttiotalet och västgötarna spelade en egensinnig new-wave-post-punk-aktig pop med drivna trummor och ett rejält sug i basen. Jag minns fortfarande hur arg jag blev när tidningen Slitz, som då var en seriös musiktidning, kritiserade bandet och undrade hur länge de tänkte låtsas att de var The Cure.

En korn av sanning finns nog i kritiken, för visst är inspirationen tydlig. Särskilt på den andra plattan "Förtjusande vän" som är lite poppigare och ljusare i tonen än deras övriga produktion.

Även om texterna haltar en hel del är låtarna tryfferade med små pärlor som:

"jag spottar ljus i ansiktet på en avundsjuk gud"

eller

"en svart och sval revolver mot min heta panna"

eller de briljanta rader som är mina all-time-favoriter:

"Min älskade, vackra, förryckta Justine,
jag lever på hoppets allt bittrare vin".

Här har jag valt den märkligt spretiga låten "Figurer" från Camouflages första självbetitlade album. En kort liten bagatell skriven med bandets typiska formuleringar.

figurer

den vackraste sången om kärleken

faller över kanten och in i din famn

jag kolliderar

med ännu ett intryck

vad ska vi någonsin göra i ett ökenland

när vi sagt allting vi kunde säga varandra

jag kolliderar

med ännu ett intryck

figurerna stannar alltid kvar

figurerna vi gör

bekläder mitt skinn

den mörkaste tanken om kärleken

balanserar tillsammans med det bästa vi har

det finns alltid något

som vi kan göra

täck mitt ansikte med röda löv

in på bara skinnet har jag höstens färg

det finns alltid något

som vi kan göra

Camouflage finns inte på Spotify, men de uppdaterar ofta låtlistan på sin myspace-sida.

http://www.myspace.com/camouflageswe

//P

Regn, tåg, cigaretter och svunnen kärlek

Rocklyriken kretsar naturligt kring ett begränsat antal teman. Det vanligaste är också det mest banala: "Pojke möter flicka. Pojke och flicka ligger. Pojke och flicka drar i väg i solnedgången". Eller som Bruce Springsteen summerat det hela: "man needs woman, and they fall in love."

Aningens mer intressanta variationer på temat är: "Flicka lämnar pojke. Pojke deppar ihop och skriver centrallyrisk rocktext" eller "Pojke gör något dumt. Flicka drar. Pojke ångrar sig."

Ibland stöter man på kärlekstexter som är så rätta i sin banalitet och så självklara i den fullständiga distanslösheten till den egna smärtan att de blir fantastiska. Sisters of Mercy var okrönta mästare i att skriva depressiv rocklyrik för suicidala gymnasister. Nattsvart och skärande vackert. I låten "Nine while Nine" lyckas Andrew Eldritch få med alla obligatoriska schabloner i sin beskrivning av den svunna sörjda kärleken.

And it's passing strange

and I'm waiting for the train

caught up on this line again

and it's passing slowly

killing time

But it's better than living in what will come and

I've still got some of your letters with me and I

thought sometimes or I read too much

and I think you know

Let's drink to the dead lying under the water and the

cost of the blood on the driven snow and the

Lipstick on my cigarettes

Frost upon the window pane

Nine while nine and I'm waiting

For the train.....

She said "do you remember a time when angels

do you remember a time when fear

in the days when I was stronger

in the days when you were here"

She said "when days had no beginning

while days had no end when

shadows grew no longer

I knew no other friend, but you were wild

You were wild....."

Frost upon these cigarettes

Lipstick on the window pane and I've

lost all sense of the world outside but I

can't forget so I call your name and I'm

looking for a life for me and I'm

looking for a life for you and I'm

talking to myself again and it's

so damn cold it's just not true and I'm

walking through the rain

trying to hold on waiting for the train and I'm

only looking for what you want but it's

lonely here and I think you knew and I'm

and I'm waiting

and I wait in vain

Nine while nine and I'm waiting

for the train

Magiskt.

//P

Intro

Scenen är denna: Man är kanske fjorton, femton, sexton år. Man kommer hem med en kvadratisk påse i handen. Man öppnar den och tittar förväntansfullt på omslaget. Men man sätter inte på skivan riktigt än; man vill dra ut en liten stund till på upphetsningen i det förväntansfulla ögonblicket. När man sänker ner nålen och låter det första spåret rulla igång har man innerfodralet i handen. Och där står Texterna. Man slänger sig i en fåtölj och är förlorad. Efter fyrtio minuter gör man om proceduren. Och förmodligen igen. Tills man kan texterna utantill.

Nu är man inte sexton år längre, och doften av ett nyöppnat skivkonvolut med texten på innerfodralet är förmodligen k-märkt. Men känslan och intresset lever i högönsklig välmåga.

Fortfarande tycker jag att texterna är minst lika viktiga som musiken. Vilket ju kan ha något att göra med att jag - så musikälskare jag är - inte kan ta en ren ton själv.

Musikbloggar är det gott om. De flesta tyvärr übernördiga och elitistiska på ett sätt som fått Barry i High Fidelity att rodna. Kollegan T har dock en riktigt vass som rekommenderas. Jag har dock inte stött på särskilt många spännande om rocklyrik.

Den här bloggen tillägnas därför alla de briljanta rocktexter som bitit sig fast.

//P