Pink Floyd: Comfortably numb

I maj nästa år sätter Roger Waters upp mästerverket The Wall för förmodligen sista gången. Anledningen denna gång påstås vara 30-årsjubileum. Givetvis kommer jag att vara där.

Inget annat musikverk har någonsin kommit i närheten. Inget annat platsar egentligen i samma musikhylla.

The Wall är en svårbestämd historia: givetvis är det ett konceptalbum, men verket har många bottnar. Exakt vad muren ska symbolisera är ibland lite svårt att få grepp om, men att det handlar om alienation och utanförskap är rätt givet. Att man senare – från typ 1989 – dragit starka politiska växlar på albumet är aningen lättköpt. The Wall är en betydligt mer psykologisk historia än så.

Jag såg filmen första gången på en sunkig biograf i Soho, London, när jag var en pass 14 bast. Pappsen var med och frågade den kedjerökande biljettförsäljaren om det var billigare för barn. Snubben svarade att filmen var barnförbjuden och stämplade ut två vuxenbiljetter. Sen i biografmörkret blev jag överkörd av en trettiotons truck. Musiken och bilderna drabbade mig som en stånghammare i mellangärdet, och jag har inte hämnat mig ännu.
Hemkommen från London gick jag omedelbart och hyrde filmen och en moviebox (nån som minns dom?). Och igen. Och igen. När jag sett filmen 42 gånger tappade jag räkningen.

Ett av de mycket få spår från The Wall som fungerar som självstående låt är Comfortably numb. En vacker och ytterst suggestiv låt som beskriver total avtrubbning – må det vara av kemiska eller psykologiska orsaker. Sångarjaget försöker desperat sjunga sig ur sin isolering, utan att riktigt lyckas.

David Gilmour på gitarr är som vanligt fenomenal i sin minimalism. (Jag misstänker starkt att han egentligen i hjärtat är en bluesman som råkade hamna i ett psykedeliskt prog-band.) Hans båda gitarrsolon i Comfortably numb är legendariska.

Pink Floyd finns knappt på Spotify. Sätt på skivan istället.

//P

Comfortably numb

Hello,

Is there anybody in there

Just nod if you can hear me

Is there anyone at home

Come on now

I hear you're feeling down

I can ease your pain

And get you on your feet again

Relax

I'll need some information first

Just the basic facts

Can you show me where it hurts

There is no pain, you are receding

A distant ship smoke on the horizon

You are only coming through in waves

Your lips move but I can't hear what you're saying

When I was a child I had a fever

My hands felt just like two balloons

Now I've got that feeling once again

I can't explain, you would not understand

This is not how I am

I have become comfortably numb

O.K.

Just a little pin prick

There'll be no more aaaaaaaah!

But you may feel a little sick

Can you stand up?

I do believe it's working, good

That'll keep you going through the show

Come on it's time to go.

There is no pain you are receding

A distant ship smoke on the horizon

You are only coming through in waves

Your lips move but I can't hear what you're saying

When I was a child

I caught a fleeting glimpse

Out of the corner of my eye

I turned to look but it was gone

I cannot put my finger on it now

The child is grown

The dream is gone

And I have become

Comfortably numb.

Rolling Stones: Ventilator Blues

Året är 1971. Platsen är franska rivieran. Rolling Stones har flytt från de engelska skatterna för att leva lite rock'n roll och spela in en platta i närheten av Nice. Keith hyrde en lyxvilla, och sommaren var varm. Riktigt jävla varm. Ryktena vill göra gällande att stenarna repade och spelade i källaren, medan flickvänner, jet-setare, hang-arounds och vanliga hederliga groupisar snortade för fullt på övervåningarna. Keith var under de här åren i ovanligt risigt skick - till och med efter hans måttstock - och livnärde sig mest på heroin. Förutsättningarna var med andra ord tämligen rock'n roll (i betydelsen galna).

Ganska oväntat blev resultatet av året på rivieran ett mästerverk. Dubbelskivan "Exile on Main Street" är stenarnas definitiva skiva. Här lyckas grabbarna visa både variation, inspiration och ett sjujädra ös. Dessutom slår de definitivt fast att bluesrocken kan bli hur oförskämt bra som helst, fast man kommer från fel kontinent. (Om nu någon fortfarande skulle råka tvivla på det 1971, då "Bluesbreakers" stod på höjden av sin karriär...)

På tredje sidan av dubbel-lp'n återfinns bluesrökaren "Ventilator blues". Det är den enda Stoneslåt som Mick Taylor fått låtskrivarcredit för, och förmodligen beror det på hans bluesriff som drar hela låten. Det är en riktigt skön, sugande blues med coolt piano och souligt blås.

Texten förvaltar arvet från träskmarkerna och bomullsfälten rätt väl:

"When your spine is cracking and your hands they shake
Heart is bursting and your butt's going to break
Woman's cussing, you can hear her scream
Feel like murder in the first degree"

Överlag cirkulerar texten kring hur överdjävligt allt är, och hur man i det läget behöver en ventil. Med tanke på stämningen i bandet, Keiths heroinintag och den tropiska värmen får man lite "Falling Down-vibbar" av låten:

"Ain't nobody slowing down no way,

Ev'rybody's stepping on their accelerator,

Don't matter where you are,

Ev'rybody's gonna need a ventilator.

When you're trapped and circled with no second chances"

Jag väljer låten till veckans blogginlägg eftersom jag starkt sympatiserar med nojjan man kan få i tropisk värme. Missförstå mig inte nu - jag vill inte dissa sommarsolen. Men nog fasiken tar värmen på tålamodet.

Hursom: lyss och njut till en riktigt bra blues, perfekt för heta sommarnätter.

//P

Ventilator Blues

When your spine is cracking and your hands, they shake,

Heart is bursting and you butt's gonna break.

Your woman's cussing, you can hear her scream,

You feel like murder in the first degree.

Ain't nobody slowing down no way,

Ev'rybody's stepping on their accelerator,

Don't matter where you are,

Ev'rybody's gonna need a ventilator.

When you're trapped and circled with no second chances,

Your code of living is your gun in hand.

We can't be browed by beating, we can't be cowed by words,

Messed by cheating, ain't gonna ever learn.

Ev'rybody walking 'round,

Ev'rybody trying to step on their Creator.

Don't matter where you are, ev'rybody, ev'rybody gonna

Need some kind of ventilator, some kind of ventilator.

What you gonna do about it, what you gonna do?

What you conna do about it, what you gonna do?

Gonna fight it, gonna fight it?

Den svenska sommaren

Idag är det midsommarafton, och jag har en stund över innan stången ska resas. Det traditionsenliga regnet hänger på lur, och ölen står på kylning. Tänkte då passa på att skriva några rader om en av de träffsäkraste sommarsånger som skrivits på svenska.

Många är de låtar som försöker fånga den svenska sommaren. Om man bortser från Evert Taube och andra gamla nationalskalder, så har vi här i landet en trist tradition att skriva sunkig svensktoppenpop med nödrim om glassar, plastsandaler, sommarförälskelser och soldränkta stränder. I allmänhet en ganska intetsägande flora sommarlåtar med andra ord. En av de svenska artister som ofta har kvalat in för svensktoppsbeskrivningen ovan är Peter Lemarc. Övervägande delen av hans produktion består ju av samma låt, skriven på hundra olika sätt. Ungefär som Mauro Scocco efter Ratata. Men i likhet med Mauro har han en del riktiga guldkorn i den jämngrå myllan.

När Peter Lemarc är inspirerad skriver han fenomenal lyrik. Tyvärr är det alltför sällan. På skivan "Det finns inget bättre" hittar man den lilla visan Vrå av världen. Texten är ljuvligt banal och beskriver lyckan i att ha en egen vrå av världen där man kan hänga under ljuva sommardagar. En hommage till den svenska sommarstugan helt enkelt.

Glad midsommar på er!

//P

Vrå av världen

Nu går solen ner bakom åsen

Det verkar som om vindarna har vänt

Ja, jag sitter på farstukvisten, tar en sup som jag ärligen förtjänt

Jag har lagt ut mina garn i viken intill

Så imorgon gör jag lunch med strömming, potatis och dill.

Varje människa behöver en vrå av världen

Nånting dom kan kalla sitt

Detta hus är kanske inte är mycket värt

Men det är det jag kallar mitt

Min vrå av världen

Snart så kommer det nån som jag älskar

Hon ringde från en kiosk inne i stan

Om hon inte missar färjan är hon här innan jag vittjat mina garn

Å om jag bara kan ha henne här intill

Får alla sommarens regn falla ner precis som dom vill

Varje människa behöver en en vrå av världen

När regnen faller hårt

Detta hus är kanske inte är mycket värt

Men det är det vi kallar vårt

Vår vrå av världen

Å när hon hängt sina trosor på sträcket

Å svurit att aldrig någonsin gå

Ska vi öppna vårt billiga vin och hon ska få en kyss att bygga drömmen på

Varje människa behöver en vrå av världen

Nånting dom kan kalla sitt

Detta hus är kanske inte är mycket värt

Men det är det jag kallar mitt

Min vrå av världen!

Suede: Beautiful ones

Britpop är ett intressant koncept. Det verkar inrymma allt som är tillräckligt nytt, spännande och härstammar från den där ögruppen som alla lågtryck kommer ifrån. Alla mer substantiella definitioner tycks snabbt komma på skam. Under nittiotalet går det ändå att ringa in begreppet genom namedropping: Oasis i tätposition förstås, tätt följda av Blur, Pulp och Suede.

Själv gick jag den gången mest igång på Suede. Kanske på grund av den svajiga karriären. Kanske tack vare Brett Andersons ljuvligt skräniga sång. Eller kanske helt enkelt därför att de aldrig blev lika hippa som de andra.

Hur som helst.

Suede skramlade till ordentligt 1993 med ett självbetitlat album. Låten Animal Nitrate blev en hit inte minst tack vare Brett's kategoriska vägran att uppge sin sexuella orientering. Konvolutet visade en kyss - där de inlandades könsidentitet var minst sagt tveksam.

Den här leken med heteronormativiteten hjälpte säkert bandet på väg till framgång. Med detta sagt: det var en faktiskt en sjujävla låt. Några år senare lämnade låtskrivaren Bernard Butler bandet, och Brett deklarerade att skivan Coming Up skulle låta precis tvärtemot de tidigare.

Vilket den inte gjorde. Popnördarna må ursäkta, men Coming Up låter som den självklara uppföljaren till låten Animal Nitrate. (Även fast det kom en rätt sunkig platta emellan.)

Det är verkligt bra pop. Smarta texter, skön halvfalsett och grymt poppiga rockriff. Textmässigt sticker låten Beautiful ones ut. Här hånas det vackra folket: yuppisarna, de glammiga bratsen och heroin-chic-modellerna. Texten är rimmad i korthuggna strofer som bitvis sitter som den berömda yxan i nacken:

"High on diesel and gasoline
psycho for drum-machine"

eller

"Shaved heads, rave heads,
on the pill, got too much time to kill

get into bands and gangs"

Det är smart utan att någonsin bli tråkigt. Och det mina vänner är onekligen ett ganska bra betyg.

//P

Beautiful Ones

High on diesel and gasoline, psycho for drum machine

shaking their bits to the hits,

Drag acts, drug acts, suicides, in your dad's suits you hide

staining his name again,

Cracked up, stacked up, 22, psycho for sex and glue

lost it to Bostik, yeah,

Shaved heads, rave heads, on the pill, got too much time to kill

get into bands and gangs,

Oh, here they come, the beautiful ones, the beautiful ones

loved up, Doved up, hung around, stoned in a lonely town

shaking their meat to the beat,

High on diesel and gasoline, psycho for drum machine

shaking their bits to the hits,

Oh, here they come, the beautiful ones, the beautiful ones.

You don't think about it,

You don't do without it,

because you're beautiful,

And if your baby's going crazy

that's how you made me,

la, la, la, la...

The Raconteurs: Carolina Drama

Rocklyrik i all ära. Men ibland vill man bara avnjuta en bra historia, utan poetiska krumelurer, svårtydda antydningar och djuplodande metaforik. Vissa rocktexter fungerar som noveller - de berättar helt enkelt en bra story. Exemplen är många. Springsteen har gjort en hel radda och countrymusiken vimlar av goda historieberättare.

Jack White har figurerat i den här bloggen förut, av goda skäl. Efter White Stripes bildade han bandet The Raconteurs. Jag förmodar att tanken var att han i detta band skulle vara mer av "lagspelare" än annars - han delade sång och gitarrspel med Brendan Benson. Hur det gick med den saken är väl en öppen fråga.

Hur som helst producerade bandet ett par mycket spretiga men intressanta plattor; ljudet är slickare och mer välproducerat är det garagerockande White Stripes.

Låten Carolina Drama kommer från Consolers of the lonely från 2008. Här berättas en ganska rörande white trash-historia om syskonen som återfinner sin pappa. En präst och ett frånvarande mjölkbud intar intrikata huvudroller i historien. Och naturligtvis finns det blod, pengar och sprit med i bilden.

Carolina Drama

I'm not sure if there's a point to this story

But I'm going to tell it again

So many other people try to tell the tale

Not one of them knows the end

It was a junk-house in South Carolina

Held a boy the age of ten

Along with his older brother Billy

And a mother and her boyfriend

Who was a triple loser with some blue tattoos

That were given to him when he was young

And a drunk temper that was easy to lose

And thank god he didn't own a gun

Well, Billy woke up in the back of his truck

Took a minute to open his eyes

He took a peep into the back of the house

And found himself a big surprise

He didn't see his brother but there was his mother

With her red-headed head in her hands

While the boyfriend had his gloves wrapped around an old priest

Trying to choke the man

Ah Ah Ahhh...

Billy looked up from the window to the truck

Threw up, and had to struggle to stand

He saw that red-necked bastard with a hammer

Turn the priest into a shell of a man

The priest was putting up the fight of his life

But he was old and he was bound to lose

The boyfriend hit as hard as he could

And knocked the priest right down to his shoes

Well, now Billy knew but never actually met

The preacher lying there in the room

He heard himself say, "That must be my daddy"

Then he knew what he was gonna do

Billy got up enough courage, took it up

And grabbed the first blunt thing he could find

It was a cold, glass bottle of milk

That got delivered every morning at nine

Ah Ah Ahhh...

Billy broke in and saw the blood on the floor, and

He turned around and put the lock on the door

He looked dead into the boyfriend's eye

His mother was a ghost, too upset to cry, then

He took a step toward the man on the ground

From his mouth trickled out a little audible sound

He heard the boyfriend shout, "Get out!"

And Billy said, "Not till I know what this is all about"

"Well, this preacher here was attacking your mama"

But Billy knew just who was starting the drama

So Billy took dead aim at his face

And smashed the bottle on the man who left his dad in disgrace, and

The white milk dripped down with the blood, and the

Boyfriend fell down dead for good

Right next to the preacher who was gasping for air

And Billy shouted, "Daddy, why'd you have to come back here?"

His mama reached behind the sugar and honey, and

Pulled out an envelope filled with money

"Your daddy gave us this," she collapsed in tears

"He's been paying all the bills for years"

"Mama, let's put this body underneath the trees

and put Daddy in the truck and head to Tennessee"

Just then, his little brother came in

Holding the milk man's hat and a bottle of gin singing,

La la la la, la la la la, yeah

La la la la, la la la la, yeah

La la la la, la la la la, yeah

La la la, la la la...

La la la la, la la la la, yeah

La la la la, la la la la, yeah

La la la la, la la la la, yeah

La la la, la la la...

La la la la, la la la la, yeah

La la la la, la la la la, yeah

La la la la, la la la la, yeah

La la la la, la la la la, yeah

Well now you heard another side to the story

But you wanna know how it ends?

If you must know, the truth about the tale

Go and ask the milkman

Flygarhunden, spotta genast ut kråkan!

Häromhelgen vaknade dottern – fem år – sin vana trogen alldeles för tidigt. Den sömndruckne pappan stapplar ner med dotera och försöker få ro att sätta på en tunna kaffe. För att överhuvudtaget överleva en så tidig morgon åkte en skiva in i dvd’n varvid en relativ frid tog vid. Tills vinjetten rullade igång: ”Fiffi, förgätmigej…”

Sen var det ju förgjort.

Jag vet att jag ibland tenderar att låta som en surskjortad gammal värdekonservatist, men nu måste jag få skriva av mig. Vi har dragit upp tre små knattar och således under snart tio år fått stå ut med ett oräkneligt antal erbarmliga barnprogram, bolibompatrams och Teletubbiespekoral. Slutsatsen är obarmhärtig:

Det var bättre förr.

Jodå serru!

När jag var barn fanns visserligen bara två tv-kanaler och en oförsvarlig mängd oförtäckt vänsterpropagandistiska barnprogram av konstfacksfolket, men de var ju faktiskt välgjorda. Oftast. Jag påstår inte att Tårtan eller Kapten Zoom hade briljant dramaturgi, men jämfört med infantila tjockisrymdisar med tv-apparater i magen var det ändå rätt mysigt.

Hela barnprogramssvängen har alltså chanserat till en nivå som är direkt hånfull mot det uppväxande släktet. Men värst är ändå den musikaliska aspekten. Varför innerst in i hela glödheta kan man inte skriva barnmusik längre? Säga vad man vill om sjuttiotalet (men inte till mig!) men barnmusiken gjordes på den tiden faktiskt av musiker. Riktiga musiker, som skrev riktig musik. Vilken sedan framfördes på riktiga instrument. Då förstod man nämligen att även barn uppskattar riktig musik.

Några exempel: Pippilåten skrevs av Jan Johansson. Större delen av de andra Astrid Lindgrenfilmerna tonsattes av Georg Riedel. Gitarren till Kalles Klätterträd trakteras av Jojje Wadenius. Nationalteatern sjöng om Yllet, och jag växte upp med den klassiska barnskivan av Alice Babs (vilken iofs knappast var inspelad på sjuttiotalet). Halva Electric Banana Band turnerade med ABBA när det begav sig.

Och vad gives idag till våra ungar? I allmänhet tramsiga ledmotiv som jag förmodar att någon tonårsfinne på ett produktionsbolag samplat fram.

Det politiskt korrekta sjuttiotalet frambringade också proggduon James & Karin. I färgglada hemstickade västar och träskor sjöng de om grodor i fickor och älgar som demonstrerar. Alla har hört låtarna. Men jag misstänker att många inte riktigt lyssnat på dem som vuxen. Jag menar, verkligen lyssnat. För se, då upptäcker man att det är rasande bra musik.

Här följer en personlig favorit: Flygarhunden från Mirleft. Det är berättelsen om den lilla fula hunden med så löjligt stora öron att hon kallas flygarhund. Hon är ensam och utslängd men sådär klassiskt underdoghäftig (ursäkta språkvitsen). Barnvisor ska sluta lyckligt, och naturligtvis får hon sin upprättelse: hon lär sig att flyga på riktigt.

James Hollingworths barnvisor är ofta rätt rockigt arrangerade: fonden oftast av drivna trummor och sköna basgångar. Över det en svängig gitarr som inte nödvändigtvis tar de enkla melodiska knepen. Det är helt enkelt barnmusik av hög kvalitet. Och det är det fan inte gott om nuförtiden.

//P

Flygarhunden från Mirleft

Flygarhunden från Mirleft

Hon är liten men häftig

Lägger ledigt ner kameler

- Fåglar äter hon gärna

Flygarhunden från Mirleft

Biter alla barn i bena

Sväljer alla bena hela

- Herdar jagar hon sällan

Trots sin litenhet

Hugger hon efter mycket

Trots sin litenhet

Gräver hon stora gropar

Trots sina stora öron

Flyger hon ganska dåligt

Här är ett exempel på hennes

Dödslöjliga uppträdande:

När vi slänger ut henne på gården

I den kyliga natten så gnäller hon

Bara och vill in igen.

Bästa hundredaktionen:

Vad ska vi göra?

Flygarhunden från Mirleft

Flygarhunden från Mirleft

Flygarhunden från Mirleft

Här är ett exempel på en annan

Urlöjlig hundägare:

Jag har en hund som heter Snorre.

Kan det vara farligt?

"Bästa husse, med Snorre!

Inget namn kan vara farligt."

Hon var en arg liten ful valp

Hon hade vassa tänder

Hon hade inga bröder och hon hade

Inga vänner

Hon kallades för flygarhund på grund av

Sina öron

Flygarhunden ifrån Mirleft

Hon kunde aldrig flyga men hon lärde sig

Att springa

Och öronen på lite håll såg ut som

Små små vingar

Och när hon kommer gående så fladdrar

Dom för vinden

Flygarhunden från Mirleft

Genesis: Dancing With the Moonlit Knight

Många är de band som genomgår den tragiska utvecklingen från att vara intressanta och nyskapande till att efter några kommersiella framgångar sluta som trallvänliga popsmetare i bensinstationernas reabackar. Men jag tror att få har gjort den resan så spikrakt och med sådan missriktad målmedvetenhet som Genesis (och främst Phil Collins).

Under första halvan av sjuttiotalet var dock Peter Gabriel den musikaliska motorn i bandet som då gjorde några makalösa album, däribland Selling England By the Pound. Skivan blev snabbt en av de mer inflytelserika albumen i prog-genren.

Första spåret på Selling England… är en liten genial historia om ett England under nedgång – ett fallande imperium om man så vill – eller kanske hellre ett England som håller på att gå under av kulturellt sönderfall, ytlig kommersialism och amerikansk kulturimperialism.

Texten är är full av mytologiska och kulturhistoriska referenser och ger en suggestiv sagoton åt låten.

-”Var har England tagit vägen?” frågar sig Peter Gabriel inledningsvis.

"Can you tell me where my country lies?"

said the unifaun to his true love's eyes.

"It lies with me!" cried the Queen of Maybe

- for her merchandise, he traded in his prize.

Och resten av texten ger svar i form av underfundiga betraktelser och små ögonblicksbilder. The Queen of May är traditionellt en symbol för skörd, hopp och gott liv. Men the Queen of Maybe erbjuder det moderna alternativet: handelsvaran. De säljer ut landet till kilopris…

Vi möter floden Temsen på väg att drunkna och snabbmatskedjan Wimpeys, och vi bjuds att dansa med ”the knights of the green shield stamps”. (Green shield stamps var 70-talets motsvarighet till MedMera-poängen som man fick när man tankade på Engelska mackar.)

…och spådamen lägger ut sina kreditkort istället för Tarotkorten.

Musiken är naturligtvis briljant – vackra melodier och finurliga kast.

// P

Dancing With the Moonlit Knight

"Can you tell me where my country lies?"

said the unifaun to his true love's eyes.

"It lies with me!" cried the Queen of Maybe

- for her merchandise, he traded in his prize.

"Paper late!" cried a voice in the crowd.

"Old man dies!" The note he left was signed 'Old Father Thames'

- it seems he's drowned;

selling england by the pound.

Citizens of Hope & Glory,

Time goes by - it's 'the time of your life'.

Easy now, sit you down.

Chewing through your Wimpey dreams,

they eat without a sound;

digesting england by the pound.

Young man says 'you are what you eat' - eat well.

Old man says 'you are what you wear' - wear well.

You know what you are, you don't give a damn;

bursting your belt that is your homemade sham.

The Captain leads his dance right on through the night

- join the dance...

Follow on! Till the Grail sun sets in the mould.

Follow on! Till the gold is cold.

Dancing out with the moonlit knight,

Knights of the Green Shield stamp and shout.

There's a fat old lady outside the saloon;

laying out the credit cards she plays Fortune.

The deck is uneven right from the start;

and all of their hands are playing apart.

The Captain leads his dance right on through the night

- join the dance...

Follow on! A Round Table-talking down we go.

You're the show!

Off we go with - You play the hobbyhorse,

I'll play the fool.

We'll tease the bull

ringing round & loud, loud & round.

Follow on! With a twist of the world we go.

Follow on! Till the gold is cold.

Dancing out with the moonlit knight,

Knights of the Green Shield stamp and shout.

Rainbow: Temple of the king

Häromdagen avled Ronnie James Dio och med honom gick en av rockhistoriens mäktigaste sångröster ur tiden. Den lille långhårige filuren med den store rösten kommer länge kommas ihåg för sina insatser i bland annat Rainbow, Black Sabbath och det självbetitlade bandet DIO. Sällan döljer sig så starka pipor i en så liten kropp. I min föreställningsvärld kommer historieskrivarna att främst nämna två insatser: Rainbows första plattor och att han införde "horn-tecknet" i hårdrocken.

I det tidiga Rainbow - det vill säga innan Ritchie Blackmore började skriva för topplistorna - är Dio i allra högsta grad medskyldig till de mytiska och fantasyartade stämningar som flera av låtarna och texterna förmedlar. En personlig favorit är Temple of the king där vi ges fragment av den närmast arketypiska berättelsen om "Den Utvalde".

Låten är inte särskilt typisk för bandet; här finns inga Blackmoreska gitarrexcesser och Dio sjunger rätt återhållsamt. Men förbenat bra.

//P

Temple of the king

One day, in the year of the fox

Came a time remembered well,

When the strong young man of the rising sun

Heard the tolling of the great black bell.

One day in the year of the fox,

When the bell began to ring,

It meant the time had come for one to go

To the temple of the king.

There in the middle of the circle he stands,

Searching, seeking.

With just one touch of his trembling hand,

The answer will be found.

Daylight waits while the old man sings,

Heaven help me!

And then like the rush of a thousand wings,

It shines upon the one.

And the day has just begun.

One day in the year of the fox

Came a time remembered well,

When the strong young man of the rising sun

Heard the tolling of the great black bell.

One day in the year of the fox,

When the bell began to sing

It meant the time had come for the one to go

To the temple of the king.

There in the middle of the people he stands,

Seeing, feeling.

With just a wave of the strong right hand, he's gone

To the temple of the king.

Far from the circle, at the edge of the world,

He's hoping, wondering.

Thinking back on the stories he's heard of

What he's going to see.

There, in the middle of a circle it lies.

Heaven help me!

Then all could see by the shine in his eyes

The answer had been found.

Back with the people in the circle he stands,

Giving, feeling.

With just one touch of a strong right hand, they know

Of the temple and the king.

Queen: Death on two legs

Konstnärliga hämdaktioner brukar sällan bli särskilt lyckade. Det kan finnas något besvärande och ofta pinsamt privat i att bli serverad en annan människas förorätter. Således läser jag aldrig "tyck-synd-om-mig-de-andra-var-dumma-och-jag-kan-minsann-jag-med"-böcker. Och, ja, jag tycker Björn Ranelid är långsur på det patetiskas rand.

Men om man lyckas förvandla hämden till lustmord, då kan det bli riktigt kul. Freddie Mercury lyckades övertala sina kollegor i Queen att öppna A Night at the Opera med låten som förmodligen inspirerade Magnus och Brasse till svordomsvisan. ("You're a sewer rat decaying in a cesspool of pride")

Om jag minns rätt är det den första låt de spelar in efter att ha bytt skivbolag och gjort sig fria sin förre manager Norman Sheffield som blåste bandet på kulorna och drog till staterna. Och det är alltså denna Norman som är föremål för schavotteringen.

"You suck my blood like a leech

You break the law and you breach

Screw my brain till it hurts

You've taken all my money

And you want more"

Låten är en typisk Queen-rökare där musiken faktiskt nästan matchar svaveloset i texten. Dessutom kryddad med de för Queen så typiska stämmorna, vändningarna och sticken.

Låten funkar naturligtvis bäst när man är sådär riktigt heligt skitförbannad ...

/P

Death on two legs
You suck my blood like a leech

You break the law and you breach

Screw my brain till it hurts

You've taken all my money - and you want more,

Misguided old mule

With your pigheaded rules

With your narrow - minded cronies you are fools of the first division-

Death on two legs -

You're tearing me apart,

Death on two legs

You never had a heart of your own -

Kill joy, Bad guy,

Big talking, Small fry

You're just an old barrow - boy

Have you found a new toy to replace me,

Can you face me -

But now you can kiss my ass goodbye

Feel good, are you satisfied

Do you feel like suicide (I think you should)

Is your conscience all right

Does it plague you at night

Do you feel good - Feel good!

Talk like a big business tycoon,

you're just a hot - air balloon,

So no one gives you a damn,

You're just an overgrown school - boy

Let me tell you right.

dog with disease,

you're the King of the 'sleaze'

Put your money where your mouth is Mr. Know all,

Was your fin on the back part of the deal...(shark!)

Death on two legs

You're tearing me apart

Death on two legs -

You never had a heart of your own,

(You never did, right from the start)

Insane... should be put inside,

You're a sewer - rat decaying in a sess pool of pride

Should be made unemployed

make yourself null - and - void,

Make me feel good

I feel good.