Häromhelgen vaknade dottern – fem år – sin vana trogen alldeles för tidigt. Den sömndruckne pappan stapplar ner med dotera och försöker få ro att sätta på en tunna kaffe. För att överhuvudtaget överleva en så tidig morgon åkte en skiva in i dvd’n varvid en relativ frid tog vid. Tills vinjetten rullade igång: ”Fiffi, förgätmigej…”
Sen var det ju förgjort.
Jag vet att jag ibland tenderar att låta som en surskjortad gammal värdekonservatist, men nu måste jag få skriva av mig. Vi har dragit upp tre små knattar och således under snart tio år fått stå ut med ett oräkneligt antal erbarmliga barnprogram, bolibompatrams och Teletubbiespekoral. Slutsatsen är obarmhärtig:
Det var bättre förr.
Jodå serru!
När jag var barn fanns visserligen bara två tv-kanaler och en oförsvarlig mängd oförtäckt vänsterpropagandistiska barnprogram av konstfacksfolket, men de var ju faktiskt välgjorda. Oftast. Jag påstår inte att Tårtan eller Kapten Zoom hade briljant dramaturgi, men jämfört med infantila tjockisrymdisar med tv-apparater i magen var det ändå rätt mysigt.
Hela barnprogramssvängen har alltså chanserat till en nivå som är direkt hånfull mot det uppväxande släktet. Men värst är ändå den musikaliska aspekten. Varför innerst in i hela glödheta kan man inte skriva barnmusik längre? Säga vad man vill om sjuttiotalet (men inte till mig!) men barnmusiken gjordes på den tiden faktiskt av musiker. Riktiga musiker, som skrev riktig musik. Vilken sedan framfördes på riktiga instrument. Då förstod man nämligen att även barn uppskattar riktig musik.
Några exempel: Pippilåten skrevs av Jan Johansson. Större delen av de andra Astrid Lindgrenfilmerna tonsattes av Georg Riedel. Gitarren till Kalles Klätterträd trakteras av Jojje Wadenius. Nationalteatern sjöng om Yllet, och jag växte upp med den klassiska barnskivan av Alice Babs (vilken iofs knappast var inspelad på sjuttiotalet). Halva Electric Banana Band turnerade med ABBA när det begav sig.
Och vad gives idag till våra ungar? I allmänhet tramsiga ledmotiv som jag förmodar att någon tonårsfinne på ett produktionsbolag samplat fram.
Det politiskt korrekta sjuttiotalet frambringade också proggduon James & Karin. I färgglada hemstickade västar och träskor sjöng de om grodor i fickor och älgar som demonstrerar. Alla har hört låtarna. Men jag misstänker att många inte riktigt lyssnat på dem som vuxen. Jag menar, verkligen lyssnat. För se, då upptäcker man att det är rasande bra musik.
Här följer en personlig favorit: Flygarhunden från Mirleft. Det är berättelsen om den lilla fula hunden med så löjligt stora öron att hon kallas flygarhund. Hon är ensam och utslängd men sådär klassiskt underdoghäftig (ursäkta språkvitsen). Barnvisor ska sluta lyckligt, och naturligtvis får hon sin upprättelse: hon lär sig att flyga på riktigt.
James Hollingworths barnvisor är ofta rätt rockigt arrangerade: fonden oftast av drivna trummor och sköna basgångar. Över det en svängig gitarr som inte nödvändigtvis tar de enkla melodiska knepen. Det är helt enkelt barnmusik av hög kvalitet. Och det är det fan inte gott om nuförtiden.
//P
Flygarhunden från Mirleft
Flygarhunden från Mirleft
Hon är liten men häftig
Lägger ledigt ner kameler
- Fåglar äter hon gärna
Flygarhunden från Mirleft
Biter alla barn i bena
Sväljer alla bena hela
- Herdar jagar hon sällan
Trots sin litenhet
Hugger hon efter mycket
Trots sin litenhet
Gräver hon stora gropar
Trots sina stora öron
Flyger hon ganska dåligt
Här är ett exempel på hennes
Dödslöjliga uppträdande:
När vi slänger ut henne på gården
I den kyliga natten så gnäller hon
Bara och vill in igen.
Bästa hundredaktionen:
Vad ska vi göra?
Flygarhunden från Mirleft
Flygarhunden från Mirleft
Flygarhunden från Mirleft
Här är ett exempel på en annan
Urlöjlig hundägare:
Jag har en hund som heter Snorre.
Kan det vara farligt?
"Bästa husse, med Snorre!
Inget namn kan vara farligt."
Hon var en arg liten ful valp
Hon hade vassa tänder
Hon hade inga bröder och hon hade
Inga vänner
Hon kallades för flygarhund på grund av
Sina öron
Flygarhunden ifrån Mirleft
Hon kunde aldrig flyga men hon lärde sig
Att springa
Och öronen på lite håll såg ut som
Små små vingar
Och när hon kommer gående så fladdrar
Dom för vinden
Flygarhunden från Mirleft
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar