Led Zeppelin: Since I've Been Loving You

Jag har länge dragit mig för att skriva om Zeppelin här på Innerfodralet. Av olika skäl. Dels för att det är svårt att skriva om giganter utan att det låter futtigt. Jag menar: Hur gör man några av rockhistoriens allra största rättvisa i en litet blogginlägg? Förmodligen genom att ge fullkomligt fasiken i sådana betänkligheter. Nog med slikt således.

Värre är följande: Zeppelin må vara guds gåva till bluesrocken. Jimmy Page var förmodligen så bra som en gitarrist teoretiskt sett kan bli. Och Robert Plants stämma kommer inte långt därefter. Som band är de tajtare än det mesta, och de rockar blytungt när det vill sig. Och det vill det ju gärna. Men deras texter är för det mesta fullkomligt bedrövliga. ”Meningslöst” är ett ganska vänligt epitet i sammanhanget där ord som ”sexistiskt”, ”pubertalt” och ”fånigt” oftare låter sig användas. Och detta är ju naturligtvis ett problem för en bloggskribent som älskar bandet, men vill skriva om bra rocklyrik.

Alltså ber jag härmed om ursäkt för att dagens text nog egentligen inte håller måttet – men den får vara med ändå. Eftersom det är en sjuhelvetes bra låt.

”Since I've Been Loving You” är en gripande och tät historia där huvudpersonen kvider ur sig smärtan över Henne – hon som inte längre inte vill ha Honom. En arketypisk rockballad med andra ord, och egentligen ganska banal. Men nu är det ju en gång så i musiken att det är inte nödvändigtvis vad man gör, utan hur man gör det som räknas. För att namedroppa lite och citera Kierkegaard: det är engagemanget det kommer an på.

Och jösses vilket engagemang. Sällan hör man en sådan nervskärande förtvivlan sjungas. Robert Plant ylar sin desperation som en mollstämd vargflock på veganmöte och bakom, bredvid, över ligger Pages gitarr och dubblerar ångesten i ett närmast perfekt kvidande. Det regnar tungt genom låten av tårar, blå toner och gnisslande känslor. Hjärta och smärta har aldrig låtit bättre. Det blir inte mycket bättre än så här. Någonsin.

Eftersom Zeppelin inte hänger på Spotify får ni ett videoklipp.

http://www.youtube.com/watch?v=flcF4vNa61U

//P

Since I've Been Loving You

Working from seven to eleven every night,

It really makes life a drag, I don't think that's right.

I've really, really been the best of fools, I did what I could.

'Cause I love you, baby, How I love you, darling, How I love you, baby,

How I love you, girl, little girl.

But baby, Since I've Been Loving You. I'm about to lose my worried mind, oh, yeah.

Everybody trying to tell me that you didn't mean me no good.

I've been trying, Lord, let me tell you, Let me tell you I really did the best I could.

I've been working from seven to eleven every night, I said It kinda makes my life a drag.

Lord, that ain't right...

Since I've Been Loving You, I'm about to lose my worried mind.

Said I've been crying, my tears they fell like rain,

Don't you hear, Don't you hear them falling,

Don't you hear, Don't you hear them falling.

Do you remember mama, when I knocked upon your door?

I said you had the nerve to tell me you didn't want me no more, yeah

I open my front door, hear my back door slam,

You must have one of them new fangled back door man.

I've been working from seven, seven, seven, to eleven every night, It kinda makes my life a drag...

Baby, Since I've Been Loving You, I'm about to lose, I'm about lose to my worried mind.

Depeche Mode: Blasphemous Rumours

Vissa år i rockhistorien skulle man vilja uppleva igen. För att bara helt slumpmässigt ta ett på måfå vore ju 1967 rätt kul att uppleva. Under förutsättning att man överlever galenskapen.

År 1984 fyllde jag femton, och hade just börjat inse att musik kunde vara bra. Eftersom jag alltid ligger minst ett par år efter alla andra, så är det inte förrän långt senare som jag förstod vilket märkligt år detta var för skivindustrin och musikvärlden. Detta år kom Purple rain och Born in the USA ut. Samtidigt som Madonna skuttade runt i Like a virgin och van Halen hoppade. Red hot chili Peppers debuterade och filmen Spinal tap visades. Iron Maiden släppte Powerslave och Roger Waters solodebuterade med Pros and Cons. Och dessutom släppte Depeche Mode albumet Some great reward - plattan med People are people, Master and servants och Blasphemous rumours på.

I en musikblogg och sångtexter är nog Blasphemous rumours i det närmaste obligatorisk, så jag får be om ursäkt om jag är förutsägbar. Men den är ju faktiskt så bra.

Texten är enkel och kräver ingen djupare analys - men den har ett tilltal och ett allvar mitt i galghumorn som är oerhört tilltalande för en rabiat ateist som jag. Det är helt enkelt teodicéproblemet som avhandlas: Hur kan man tro på en gud som tillåter en sextonåring att försöka ta livet av sig, bara för att senare dö i en bilolycka? Fast formulerat som:

"I don't want to start any blasphemous rumours

But I think that God's got a sick sense of humor".

I övrigt talar musiken och texten för sig själv.

//P

Blasphemous Rumours

Girl of sixteen, whole life ahead of her

Slashed her wrists, bored with life

Didn't succeed, thank the Lord

For small mercies

Fighting back the tears, mother reads the note again

Sixteen candles burn in her mind

She takes the blame, it's always the same

She goes down on her knees and prays

I don't want to start any blasphemous rumours

But I think that God's got a sick sense of humor

And when I die I expect to find Him laughing

I don't want to start any blasphemous rumours

But I think that God's got a sick sense of humor

And when I die I expect to find Him laughing

Girl of eighteen, fell in love with everything

Found new life in Jesus Christ

Hit by a car, ended up

On a life support machine

Summer's day, as she passed away

Birds were singing in the summer sky

Then came the rain, and once again

A tear fell from her mother's eye

I don't want to start any blasphemous rumours

But I think that God's got a sick sense of humor

And when I die I expect to find Him laughing