Den svenska sommaren

Idag är det midsommarafton, och jag har en stund över innan stången ska resas. Det traditionsenliga regnet hänger på lur, och ölen står på kylning. Tänkte då passa på att skriva några rader om en av de träffsäkraste sommarsånger som skrivits på svenska.

Många är de låtar som försöker fånga den svenska sommaren. Om man bortser från Evert Taube och andra gamla nationalskalder, så har vi här i landet en trist tradition att skriva sunkig svensktoppenpop med nödrim om glassar, plastsandaler, sommarförälskelser och soldränkta stränder. I allmänhet en ganska intetsägande flora sommarlåtar med andra ord. En av de svenska artister som ofta har kvalat in för svensktoppsbeskrivningen ovan är Peter Lemarc. Övervägande delen av hans produktion består ju av samma låt, skriven på hundra olika sätt. Ungefär som Mauro Scocco efter Ratata. Men i likhet med Mauro har han en del riktiga guldkorn i den jämngrå myllan.

När Peter Lemarc är inspirerad skriver han fenomenal lyrik. Tyvärr är det alltför sällan. På skivan "Det finns inget bättre" hittar man den lilla visan Vrå av världen. Texten är ljuvligt banal och beskriver lyckan i att ha en egen vrå av världen där man kan hänga under ljuva sommardagar. En hommage till den svenska sommarstugan helt enkelt.

Glad midsommar på er!

//P

Vrå av världen

Nu går solen ner bakom åsen

Det verkar som om vindarna har vänt

Ja, jag sitter på farstukvisten, tar en sup som jag ärligen förtjänt

Jag har lagt ut mina garn i viken intill

Så imorgon gör jag lunch med strömming, potatis och dill.

Varje människa behöver en vrå av världen

Nånting dom kan kalla sitt

Detta hus är kanske inte är mycket värt

Men det är det jag kallar mitt

Min vrå av världen

Snart så kommer det nån som jag älskar

Hon ringde från en kiosk inne i stan

Om hon inte missar färjan är hon här innan jag vittjat mina garn

Å om jag bara kan ha henne här intill

Får alla sommarens regn falla ner precis som dom vill

Varje människa behöver en en vrå av världen

När regnen faller hårt

Detta hus är kanske inte är mycket värt

Men det är det vi kallar vårt

Vår vrå av världen

Å när hon hängt sina trosor på sträcket

Å svurit att aldrig någonsin gå

Ska vi öppna vårt billiga vin och hon ska få en kyss att bygga drömmen på

Varje människa behöver en vrå av världen

Nånting dom kan kalla sitt

Detta hus är kanske inte är mycket värt

Men det är det jag kallar mitt

Min vrå av världen!

Suede: Beautiful ones

Britpop är ett intressant koncept. Det verkar inrymma allt som är tillräckligt nytt, spännande och härstammar från den där ögruppen som alla lågtryck kommer ifrån. Alla mer substantiella definitioner tycks snabbt komma på skam. Under nittiotalet går det ändå att ringa in begreppet genom namedropping: Oasis i tätposition förstås, tätt följda av Blur, Pulp och Suede.

Själv gick jag den gången mest igång på Suede. Kanske på grund av den svajiga karriären. Kanske tack vare Brett Andersons ljuvligt skräniga sång. Eller kanske helt enkelt därför att de aldrig blev lika hippa som de andra.

Hur som helst.

Suede skramlade till ordentligt 1993 med ett självbetitlat album. Låten Animal Nitrate blev en hit inte minst tack vare Brett's kategoriska vägran att uppge sin sexuella orientering. Konvolutet visade en kyss - där de inlandades könsidentitet var minst sagt tveksam.

Den här leken med heteronormativiteten hjälpte säkert bandet på väg till framgång. Med detta sagt: det var en faktiskt en sjujävla låt. Några år senare lämnade låtskrivaren Bernard Butler bandet, och Brett deklarerade att skivan Coming Up skulle låta precis tvärtemot de tidigare.

Vilket den inte gjorde. Popnördarna må ursäkta, men Coming Up låter som den självklara uppföljaren till låten Animal Nitrate. (Även fast det kom en rätt sunkig platta emellan.)

Det är verkligt bra pop. Smarta texter, skön halvfalsett och grymt poppiga rockriff. Textmässigt sticker låten Beautiful ones ut. Här hånas det vackra folket: yuppisarna, de glammiga bratsen och heroin-chic-modellerna. Texten är rimmad i korthuggna strofer som bitvis sitter som den berömda yxan i nacken:

"High on diesel and gasoline
psycho for drum-machine"

eller

"Shaved heads, rave heads,
on the pill, got too much time to kill

get into bands and gangs"

Det är smart utan att någonsin bli tråkigt. Och det mina vänner är onekligen ett ganska bra betyg.

//P

Beautiful Ones

High on diesel and gasoline, psycho for drum machine

shaking their bits to the hits,

Drag acts, drug acts, suicides, in your dad's suits you hide

staining his name again,

Cracked up, stacked up, 22, psycho for sex and glue

lost it to Bostik, yeah,

Shaved heads, rave heads, on the pill, got too much time to kill

get into bands and gangs,

Oh, here they come, the beautiful ones, the beautiful ones

loved up, Doved up, hung around, stoned in a lonely town

shaking their meat to the beat,

High on diesel and gasoline, psycho for drum machine

shaking their bits to the hits,

Oh, here they come, the beautiful ones, the beautiful ones.

You don't think about it,

You don't do without it,

because you're beautiful,

And if your baby's going crazy

that's how you made me,

la, la, la, la...

The Raconteurs: Carolina Drama

Rocklyrik i all ära. Men ibland vill man bara avnjuta en bra historia, utan poetiska krumelurer, svårtydda antydningar och djuplodande metaforik. Vissa rocktexter fungerar som noveller - de berättar helt enkelt en bra story. Exemplen är många. Springsteen har gjort en hel radda och countrymusiken vimlar av goda historieberättare.

Jack White har figurerat i den här bloggen förut, av goda skäl. Efter White Stripes bildade han bandet The Raconteurs. Jag förmodar att tanken var att han i detta band skulle vara mer av "lagspelare" än annars - han delade sång och gitarrspel med Brendan Benson. Hur det gick med den saken är väl en öppen fråga.

Hur som helst producerade bandet ett par mycket spretiga men intressanta plattor; ljudet är slickare och mer välproducerat är det garagerockande White Stripes.

Låten Carolina Drama kommer från Consolers of the lonely från 2008. Här berättas en ganska rörande white trash-historia om syskonen som återfinner sin pappa. En präst och ett frånvarande mjölkbud intar intrikata huvudroller i historien. Och naturligtvis finns det blod, pengar och sprit med i bilden.

Carolina Drama

I'm not sure if there's a point to this story

But I'm going to tell it again

So many other people try to tell the tale

Not one of them knows the end

It was a junk-house in South Carolina

Held a boy the age of ten

Along with his older brother Billy

And a mother and her boyfriend

Who was a triple loser with some blue tattoos

That were given to him when he was young

And a drunk temper that was easy to lose

And thank god he didn't own a gun

Well, Billy woke up in the back of his truck

Took a minute to open his eyes

He took a peep into the back of the house

And found himself a big surprise

He didn't see his brother but there was his mother

With her red-headed head in her hands

While the boyfriend had his gloves wrapped around an old priest

Trying to choke the man

Ah Ah Ahhh...

Billy looked up from the window to the truck

Threw up, and had to struggle to stand

He saw that red-necked bastard with a hammer

Turn the priest into a shell of a man

The priest was putting up the fight of his life

But he was old and he was bound to lose

The boyfriend hit as hard as he could

And knocked the priest right down to his shoes

Well, now Billy knew but never actually met

The preacher lying there in the room

He heard himself say, "That must be my daddy"

Then he knew what he was gonna do

Billy got up enough courage, took it up

And grabbed the first blunt thing he could find

It was a cold, glass bottle of milk

That got delivered every morning at nine

Ah Ah Ahhh...

Billy broke in and saw the blood on the floor, and

He turned around and put the lock on the door

He looked dead into the boyfriend's eye

His mother was a ghost, too upset to cry, then

He took a step toward the man on the ground

From his mouth trickled out a little audible sound

He heard the boyfriend shout, "Get out!"

And Billy said, "Not till I know what this is all about"

"Well, this preacher here was attacking your mama"

But Billy knew just who was starting the drama

So Billy took dead aim at his face

And smashed the bottle on the man who left his dad in disgrace, and

The white milk dripped down with the blood, and the

Boyfriend fell down dead for good

Right next to the preacher who was gasping for air

And Billy shouted, "Daddy, why'd you have to come back here?"

His mama reached behind the sugar and honey, and

Pulled out an envelope filled with money

"Your daddy gave us this," she collapsed in tears

"He's been paying all the bills for years"

"Mama, let's put this body underneath the trees

and put Daddy in the truck and head to Tennessee"

Just then, his little brother came in

Holding the milk man's hat and a bottle of gin singing,

La la la la, la la la la, yeah

La la la la, la la la la, yeah

La la la la, la la la la, yeah

La la la, la la la...

La la la la, la la la la, yeah

La la la la, la la la la, yeah

La la la la, la la la la, yeah

La la la, la la la...

La la la la, la la la la, yeah

La la la la, la la la la, yeah

La la la la, la la la la, yeah

La la la la, la la la la, yeah

Well now you heard another side to the story

But you wanna know how it ends?

If you must know, the truth about the tale

Go and ask the milkman

Flygarhunden, spotta genast ut kråkan!

Häromhelgen vaknade dottern – fem år – sin vana trogen alldeles för tidigt. Den sömndruckne pappan stapplar ner med dotera och försöker få ro att sätta på en tunna kaffe. För att överhuvudtaget överleva en så tidig morgon åkte en skiva in i dvd’n varvid en relativ frid tog vid. Tills vinjetten rullade igång: ”Fiffi, förgätmigej…”

Sen var det ju förgjort.

Jag vet att jag ibland tenderar att låta som en surskjortad gammal värdekonservatist, men nu måste jag få skriva av mig. Vi har dragit upp tre små knattar och således under snart tio år fått stå ut med ett oräkneligt antal erbarmliga barnprogram, bolibompatrams och Teletubbiespekoral. Slutsatsen är obarmhärtig:

Det var bättre förr.

Jodå serru!

När jag var barn fanns visserligen bara två tv-kanaler och en oförsvarlig mängd oförtäckt vänsterpropagandistiska barnprogram av konstfacksfolket, men de var ju faktiskt välgjorda. Oftast. Jag påstår inte att Tårtan eller Kapten Zoom hade briljant dramaturgi, men jämfört med infantila tjockisrymdisar med tv-apparater i magen var det ändå rätt mysigt.

Hela barnprogramssvängen har alltså chanserat till en nivå som är direkt hånfull mot det uppväxande släktet. Men värst är ändå den musikaliska aspekten. Varför innerst in i hela glödheta kan man inte skriva barnmusik längre? Säga vad man vill om sjuttiotalet (men inte till mig!) men barnmusiken gjordes på den tiden faktiskt av musiker. Riktiga musiker, som skrev riktig musik. Vilken sedan framfördes på riktiga instrument. Då förstod man nämligen att även barn uppskattar riktig musik.

Några exempel: Pippilåten skrevs av Jan Johansson. Större delen av de andra Astrid Lindgrenfilmerna tonsattes av Georg Riedel. Gitarren till Kalles Klätterträd trakteras av Jojje Wadenius. Nationalteatern sjöng om Yllet, och jag växte upp med den klassiska barnskivan av Alice Babs (vilken iofs knappast var inspelad på sjuttiotalet). Halva Electric Banana Band turnerade med ABBA när det begav sig.

Och vad gives idag till våra ungar? I allmänhet tramsiga ledmotiv som jag förmodar att någon tonårsfinne på ett produktionsbolag samplat fram.

Det politiskt korrekta sjuttiotalet frambringade också proggduon James & Karin. I färgglada hemstickade västar och träskor sjöng de om grodor i fickor och älgar som demonstrerar. Alla har hört låtarna. Men jag misstänker att många inte riktigt lyssnat på dem som vuxen. Jag menar, verkligen lyssnat. För se, då upptäcker man att det är rasande bra musik.

Här följer en personlig favorit: Flygarhunden från Mirleft. Det är berättelsen om den lilla fula hunden med så löjligt stora öron att hon kallas flygarhund. Hon är ensam och utslängd men sådär klassiskt underdoghäftig (ursäkta språkvitsen). Barnvisor ska sluta lyckligt, och naturligtvis får hon sin upprättelse: hon lär sig att flyga på riktigt.

James Hollingworths barnvisor är ofta rätt rockigt arrangerade: fonden oftast av drivna trummor och sköna basgångar. Över det en svängig gitarr som inte nödvändigtvis tar de enkla melodiska knepen. Det är helt enkelt barnmusik av hög kvalitet. Och det är det fan inte gott om nuförtiden.

//P

Flygarhunden från Mirleft

Flygarhunden från Mirleft

Hon är liten men häftig

Lägger ledigt ner kameler

- Fåglar äter hon gärna

Flygarhunden från Mirleft

Biter alla barn i bena

Sväljer alla bena hela

- Herdar jagar hon sällan

Trots sin litenhet

Hugger hon efter mycket

Trots sin litenhet

Gräver hon stora gropar

Trots sina stora öron

Flyger hon ganska dåligt

Här är ett exempel på hennes

Dödslöjliga uppträdande:

När vi slänger ut henne på gården

I den kyliga natten så gnäller hon

Bara och vill in igen.

Bästa hundredaktionen:

Vad ska vi göra?

Flygarhunden från Mirleft

Flygarhunden från Mirleft

Flygarhunden från Mirleft

Här är ett exempel på en annan

Urlöjlig hundägare:

Jag har en hund som heter Snorre.

Kan det vara farligt?

"Bästa husse, med Snorre!

Inget namn kan vara farligt."

Hon var en arg liten ful valp

Hon hade vassa tänder

Hon hade inga bröder och hon hade

Inga vänner

Hon kallades för flygarhund på grund av

Sina öron

Flygarhunden ifrån Mirleft

Hon kunde aldrig flyga men hon lärde sig

Att springa

Och öronen på lite håll såg ut som

Små små vingar

Och när hon kommer gående så fladdrar

Dom för vinden

Flygarhunden från Mirleft